”Black Power” var ett slagord som skallade allt högre i det amerikanska samhället under 1960- och 1970-talen. Stora delar av landets afro-amerikaner, inte minst de unga, revolterade mot det strukturella förtryck de var utsatta för och etablissemanget såg sig hotat och reagerade hårt och våldsamt. Medlemmar av den radikaliserade svartmakt-rörelsen sökte sig utanför landets gränser för att vidga motståndets ramar och söka stöd. Bland dessa fanns Stokely Carmichael som 1967 begav sig ut på en turné världen runt, en resa som bland annat tog honom till Sverige.
Allt rörde sig om revolution för många unga svarta – afrofrisyrer, dashikis, black power, knytnävar i luften. Coltrane var deras symbol, deras stolthet – deras underbara, svarta, revolutionära stolthet. Det hade varit jag några år tidigare, nu var det han, och det var cool vad mig beträffade.
Miles Davis, Miles, självbiografin, Stockholm : Norstedts, 1990, s. 316f
År 1962 blev James Meredith den förste afro-amerikanen som tilläts skriva in sig vid universitetet i Mississippi. Fyra år senare gav han sig ut på en ensamvandring genom Mississippi för att bevisa att det var möjligt för en amerikansk medborgare med mörk hudfärg att göra så utan rädsla. Han sköts och fick svåra skador. En protestmarsch anordnades. Martin Luther King var en många som deltog.
En annan var den då tjugofyraårige Stokely Carmichael, medlem av och senare ordförande för SNCC, The Student Nonviolent Coordinating Committee.
Efter att ha blivit arresterad under marschen, men släppts mot borgen, ställde han sig framför marschdeltagarna och deklarerade att detta var den tjugosjunde gången han kastats i fängelse, men att det fick vara nog nu: ”What we gonna start saying now is Black Power.” Varvid en aktivist vid hans sida utbrast ”What do you want?” och fick svaret ”Black power!” från mängden människor.
Fem gånger ropades frågan ut och fem gånger blev svaret: ”Black power!”
Stokely Carmichael i Sverige
I juli 1967 påbörjade Stokely Carmichael en fem månader lång resa som tog honom till bland annat Kuba, Vietnam, Algeriet, Guinea, Tanzania, Ghana. Överallt hyllades han som en medkämpe i kampen mot kolonialism och för Tredje världens självständighetskamp. Vägen tillbaks till Förenta staterna gick genom Europa.
I slutet av november nådde han Sverige där han den tjugoåttonde november talade i Uppsala universitets aula, fylld till bristningsgränsen med entusiastiska åhörare. ”Jag är inte för våld”, sa han bland annat, ”men det kommer en tid när man inte kan ta emot mer förtryck, orättvisor och förödmjukelser och måste slå tillbaka. Min generation vägrar bli förödmjukad på samma sätt som våra föräldrar och förfäder blivit. Vi säger stopp. Och det för all framtid!” (cit. Carl Frängsmyr: Universitetet som arena, Uppsala univ., 2013, s. 270).
Efter mötet mötte han aktivister och intervjuades av journalister. Från Uppsala for han vidare till Köpenhamn, där han hälsades välkommen av Jean-Paul Sartre och deltog i ett av Russeltribunalens möten. Strax därefter landade han i Oslo där han bland annat talade inför tvåtusen studenter. I början av december var han tillbaks i Sverige och samlade fler åhörare, denna gång i Stockholms Konserthus. En före detta medarbetare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek minns:
Ja, jag var på mötet i konserthuset och det var en sällsam upplevelse. Minnet spelar en ju spratt ibland – jag var övertygad om att det var ungefär samtidigt som kårhusockupationen, men det verkar ju inte stämma. Hursomhelst var mötet i Konserthuset i Stockholm. Jag var med och delade ut flygblad innan och blev lite försenad när jag skulle gå in. Så jag smög in i någon loge som var tom. Där satt jag och lyssnade till denna karismatiske och skicklige agitator, som verkligen kunde bygga upp ett tal. Han hade publiken i sin hand. Han beskrev förtrycket. Han talade om det amerikanske samhället som hopplöst i nuvarande skick. Riktigt hur orden för minns jag inte, men han stegrade skickligt beskrivningar av skändligheter och våld mot svarta, med sina planer på motåtgärder. Jaaaa! ropade den entusiastiska publiken till allt, även det som lät förvånansvärt likt Hinkes ”bomber och småmord”. Det var en säregen upplevelse, eftersom jag inte rycktes med där jag satt alldeles ensam i en loge. Jag bara förundrades över vilken stämning han kunde piska upp.
Citat från tidigare medarbetare på Arbetarörrelsens arkiv och bibliotek.
Bland åhörarna fanns även Eva Swedenmark och Ulla Lundström. De skrev en artikel om båda mötena, såväl det i Uppsala som det i Stockholm, för tidskriften Tidsignal, 1967:51/52, s. 21.
Nästa anhalt för Stokely Carmichael blev Paris, dit han åtföljdes av två svenska journalister.
Ett genomgående tema i hans tal, anföranden och intervjuer var Förenta staternas krig mot Vietnam. Som han uttryckte det i en intervju under sin Parisvistelse:
”Om elden rasar i Vietnam, måste elden rasa i USA. Och så länge USA förtrycker svarta människor i det egna landet och förtrycker vietnameser i Vietnam, har vi gemensamma intressen mot en gemensam fiende.
Och vi kommer att slåss.”
(citat Peniel, Joseph E., Stokely, a life, New York: Basic Civitas, 2014, s. 227).
Black Panther Party
Kort efter sin återkomst till Förenta staterna, lämnade Carmichael SNCC och gick med i Black Panther Party.
Partiet hade bildats i oktober 1966 och bar på en idé som ursprungligen formulerats av en radikal grupp med namnet Revolutionary Action Movement (RAM).
Förenta staternas afro-amerikaner var koloniserade, vilket gjorde kampen mot rasism till en del av en global anti-imperialistisk kamp. Under året 1968 utvecklades partiet till att bli en organisation som syntes i hela Förenta staterna och de fortsatte att växa. De tjugo avdelningar som funnits vid slutet av 1968 hade en bit in på år 1970 blivit sextioåtta. Organisationens bedrev ett omfattande socialt arbete och tidskriften The Black Panther hade i början av 1970-talet en upplaga på 150.000 exemplar.
Black Panther Party märktes även långt utanför landets gränser – de blev inbjudna till Kina, där de bland andra mötte Zhou Enlai, och öppnade upp en ambassad i Alger, Algeriets huvudstad (där Eva Swedenmark och Leif Biureborgh fick en exklusiv intervju med Eldridge Cleaver i Dagens Nyheter, söndag 3/8 1969).
Därefter följde en motsatt kurva. Partiet tappade medlemmar i rask takt och 1982 stängdes dess sista avdelning. (Om detta, och om anledningarna till rörelsens nedgång och upphörande, se exempelvis Joshua Bloom and Waldo E. Martin Jr, Black against empire, the history and politics of the Black Panther Party, Berkeley : University of California Press, 2013).
Vid det laget hade Stokely Carmichael för länge sedan lämnat Black Panther Party och Förenta staterna för Conakry i Guinea.
Arkivmaterial hos ARAB
Angela Davis Action Committee, arkivfragment/dokument som ingår i följande arkiv: Biografica – organisationer [samling]
Arbetsgruppen för Angela Davis, Arkiv bestående av 1 volym. Arkivet utgörs av brev, arbetsmaterial, en betydande klippsamling med notiser och artiklar från diverse tidningar angående rättegången mot Angela Davis. Ett tips för mer information om Angela Davis och ovan nämnda arkiv, är artikeln ”Två amerikanska rättsfall som engagerade arbetarrörelsen”.
Biblioteksmaterial hos ARAB
Sökingångar till vår bibliotekskatalog, Kata:
Övrigt material
Film: The Black Power mixtape 1967-1975, redigerad av Göran Hugo Olsson. Bygger på material från Sveriges Televisions arkiv och innehåller intervjuer med och framträdanden av bland annat Stokely Carmichael, Angela Davis, Bobby Seale, Huey P. Newton, Nedanstående del av filmen visar bl a Carmichaels framträdande i Stockholm.