Hainer, Caroline, Åsneprinsen : roman / Stockholm : Natur & Kultur, 2016, 330 s.
Äldre arbetarlitteratur som utspelas i Stockholm skildrar av naturliga orsaker delar av innerstaden, som till exemel Det hände på Kungsholmen, av Ivan Oljelund, Det blir bättre i morgon av Gustaf Rune Eriks, och Fanfar med fem trumpeter av Erik Asklund (Södermalm), eller Maria Sandels böcker som både utspelas på Norrmalm och Södermalm.
Skönlitteraturen i Stockholmsmiljö från senare år skildrar ofta huvudstadens många nybyggda förorter, så t.ex. Lena Anderssons Var det bra så? (Tensta), ABC-staden av Måns Wadensjö (Vällingby), Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri (Rinkeby) eller som den nyutkomna Åsneprinsen av Caroline Hainer, som utspelas i söderförorterna Hagsätra och Hökarängen. Det är i de nybyggda förorterna den inflyttade arbetarklassen bor, det är också här som den nyare arbetarlitteraturen skapas.
Åsneprinsen handlar om Jim, som växer upp i söderförorten Hagsätra i slutet på 1970-talet, Han har två färdigheter som ger honom status i skolklassen: hans teckningar av flygplan, och hans förmåga att härma en åsnas skri. Det är en tid när även arbetarbarn kan studera på universitet, men Jim som saknar stödet hemifrån är vilsen och osäker på sig själv, också i sina relationer till andra människor, medan kompisen Mats redan från början vill bli journalist. Jim träffar Vera och flyttar från mamma till ett studentrum på Lappkärrsberget. Kompisen Erik blir bilreparatör och spelar i ett hårdrocksband, själv funderar Jim på att bli lärare. Framtiden ser relativt ljus ut. Ordet arbetslöshet nämns aldrig i boken. Klasskillnaderna håller långsamt på att minska. Det är en roman om ett Sverige som känns bekant, och ändå inte.
Kommunismens idé
Det började i London 2009, under eskalerande finanskris. En konferens planerades och gick av stapeln. Frågorna ställdes: Är begreppet kommunism gångbart? Är kommunismen i sig gångbar? Har kommunismen en framtid? Det fanns även ett starkt intresse av att avdemonisera begreppet. Intresset översteg arrangörernas förväntan med råge. Projektet fortsatte med konferenser i Berlin (2010), i New York (2011), i Seoul (2013, handlingarna publicerade på engelska 2016).
De förda diskussionerna handlar i stor utsträckning om kommunismen som idé. Ett nav utgörs av tankar tänkta och formulerade av filosofen Alain Badiou (1937- ) under ett långt liv till vänster.
Så ”Living without an idea is the predominant groundwork common to all slogans along the lines of ’Enjoyment without limits’, ’Be flexible’, and so on. But a life without an idea implies the reduction of the very life to a mere survival.”
Sagt av den tyske filosofen Frank Ruda vid konferensen I New York (s. 142 i protokollet).
Bland de medverkande i konferenserna återfinns en lång rad av samtidens ledande vänsterintellektuella. Några namn: Jacques Rancière, Bruno Bosteels, Etienne Balibar, Jodi Dean, Susan Buck-Morss, Pun Ngui, Frank Ruda, Alessandro Russo, Michael Hardt, Antonio Negri, Claudia Pozzana. Samt Alain Badiou själv. Och Slavoj Zizek, som förutom att han deltar i samtliga konferenser även utgör projektets huvudsakliga inspiratör och arrangör.
Nedan följer länkar till konferenshandlingarna:
1. London 2009 (På svenska) | (En francais) |(In English)
2. Berlin 2010
3. New York 2011
4. Seoul 2013
Wolfgang Eckhardt, The first socialist schism : Bakunin vs. Marx in the International Working Mens’s Association / Oakland : PM Press 2016, 603 s.
För någon som bara har en översiktlig kännedom om socialismens historia är det törhända lätt att få uppfattningen att Karl Marx (1818-1883) och Michail Bakunin (1814-1876) aldrig hade träffats förrän under den Internationella arbetarassociationen, eller kort och gott: (Första) Internationalen (1864-1876). Denne någon skulle i sådana fall tro att de var varandras meningsmotståndare redan från start. Så var givetvis inte fallet. Tvärtom var de vänner när Marx var i 25-årsåldern och de båda bodde i Paris. Även efter att deras vänskap tagit slut höll de ändå fortsatt kontakt, framför allt medelst brev. Marx skickade i slutet av 1864 ett brev till sin framtida antagonist, där han föreslog ett privat möte. Detta möte, skulle de visa sig, blev den sista gången de träffades på tu man hand – och anledningen till att Bakunin tackade ja var den vanliga, men felaktiga, uppfattningen att Marx var en av de mest betydande personerna bakom grundandet av Internationalen.
För den som vill fördjupa sina kunskaper beträffande den komplexa schism som uppstod mellan dessa två giganter och deras respektive anhängare under Internationalen finns nu Wolfgang Eckharts imponerande bok utmärkt översatt från tyska till engelska. Vad läsaren här får sig till livs är en minutiöst noggrann redogörelse av utvecklingen och den politiska kontexten kring den konflikt mellan Marx och Bakunin, som nådde sitt klimax 1872. Det är ett höggradigt omsorgsfullt arbete som Eckhart lagt ner i detta projekt, vilket inte minst förhållandet att en knapp tredjedel av bokens utgörs av litteraturförteckning, noter och källhänvisningar vittnar om.
“It wasn’t the rivalry between two arch-enemies or a personal vendetta based on resentments that made the conflict between Marx and Bakunin so important. Of importance was that the conflict heralded the beginning of a split within socialism between parliamentary party politics aiming to conquer political power and social-revolutionary concepts. The federations defending their autonomy became aware of what separated them from the social democratic movement influenced by Marx, which relied on centralist organisational forms, the establishment of national labour parties, and the conquest of political power. This can be seen as a decisive moment in the history of political ideas: the split between centralist party politics and federalist grassroots movement. The separate movements found their greatest advocates in Bakunin and Marx; in this respect, their difference in ideas that lives on to this day”.
(Eckhardt, s. 419-420)
Heather Bowen-Struyk, Norma Field (red.), For dignity, justice, and revolution : an anthology of Japanese proletarian literature / Chicago : The University of Chicago Press 2016, 430 s.
Det brukar sägas att den svenska arbetarlitteraturen är världsunik, vilket är en sanning med modifikation. Sant är att den vi har är en central del i vår litteraturhistoria. Detta, tillsammans med det faktum att svenska arbetarförfattare belönats med Nobelpriset i litteratur, gör denna vår litterära tradition världsunik. Men under 1900-talets gång började såklart arbetarförfattare från en mängd länder publicera sina verk, de allra flesta efter den tidigaste svenska arbetarlitteraturen såg dagens ljus, vilket var omkring år 1910. Bara omkring ett halvdussin år senare tog dock den japanska arbetarlitteraturen sin tidigaste form. Det handlade om romaner som skildrade arbetsplatsförhållanden, skrivna av författare som själva upplevt dem. År 1928 grundades Nippona Artista Proleta Federacio (NAPF), ett förbund för arbetarkonstnärer. En av grundarna var Kobayashi Takiji, som med den förträffliga kortromanen ”Kani kōsen” – på engelska “The crab cannery ship” – blev Japans förmodligen mest namnkunnige arbetarförfattare. Detta trots att han vid 29 års ålder blev torterad till döds, knappt fyra år efter att verket publicerats I NAPF:s tidning “Stridsflaggan”. (Som av en händelse gick samma bok upp på den japanska bestsellerlistan en tid efter börskrascherna 2008.)
Denna utsökta antologi samlar totalt 40 texter, fördelade över sju tematiskt upplagda kapitel, från japans “röda årtionde”, det vill säga från 1920-talets mitt till 1930-talets dito, varav lejonparten är noveller, däribland annat ett flertal från nämnde Kobayashi. Ett superbt introduktionskapitel förklarar även den mylla ur vilken denna japanska arbetarlitteratur föddes, samt den komplexitet som omgärdade den.
Lägg där till de korta introduktionerna till de sju tematiska kapitlen, som sätter in de följande texterna i sitt sammanhang på ett förtjänstfullt sätt, följt av de inledande kommentarerna till varje ny text. Sist men inte minst är en av bokens många förtjänster de förvisso få men talande bilder som ger oss en inblick i denna för länge sedan bortglömda rörelse. En rörelse där en radikal japansk kvinna svarade på kritik från en författarkollega med ord som dessa:
“In fact, proletarian writers, even those whose work tends to be autobiographically inspired, manifest more rich and varied ups and downs in their lives than most Japanese writers to date. We write about subject matter that differs from mainstream literary writers, so people take notice of the commonalities. From a distance, our works may thus appear to be all about the same thing. In fact, there is nothing narrow about the range of topics we write about.” (s. 182)
Läsning rekommenderas varmt!