De flesta av våra drygt 15 000 affischer har givits ut av politiska organisationer. 4366 av dem är mötesaffischer, medan 3515 är valaffischer (av dessa hör 648 till båda kategorierna). 1164 valaffischer finns på diabilder, som återges i vårt affischregister.
En avvikande grupp är de 2609 affischerna från Folkets hus och parker, förutvarande Folkets parkers centralorganisation. Dessa affischer saknar politiskt och fackligt innehåll; det som utannonseras är artistuppträdanden, musik och dans, tävlingar, allehanda marknadsnöjen med mera, tillika med ett stort antal revyer och teaterföreställningar. 1045 av dem har fotograferats.
Liksom valaffischerna försöker folkparksaffischerna ofta dra till sig blickarna med hjälp av uppseendeväckande bilder och textarrangemang. De tidiga bilderna är för det mesta teckningar, men med tiden blir fotografierna alltmer förhärskande. Vi har folkparksaffischer från 1904 till 2004.
Ett femtiotal olika konstnärer har mer eller mindre läsligt signerat folkparkernas affischer, som från och med 1930-talet till och med 1960-talet även finns på diabilder. Evert Myhrman, en av de flitigaste affischkonstnärerna, var verksam under hela denna period. Myhrman gjorde dekor till teater-, operett- och revyföreställningar och svarade i allmänhet även för affischerna. Ett åttiotal typiska men ändå personliga affischer bär hans signatur.
Utmärkande för hans bilder är den välavvägda färgskalan och den medvetna kompositionen av motiven. Ett älsklingsdrag är att kontrastera en individ mot en lång rad likartade och något stiliserade figurer, vilket ibland kan ge ett lätt surrealistiskt intryck. Andra bilder är ganska verklighetsnära. Somliga präglas av ett myller av detaljer, andra av raffinerad enkelhet. Iögonenfallande är Myhrmans strävan att smälta samman bild och text.
De affischer vi ser här skapade Evert Myhrman mellan 1937 och 1966. Under dessa trettio år förändrades hans stil inte särskilt mycket. På affischen från 1966 har han dock förändrat sitt manér i en drömsk och pastellartad riktning. I flera av affischerna har Myhrman skapat liv och oro i motivet genom förvrängda perspektiv och krockande bildlinjer, i andra genom kontrasterande inslag, såsom den hotfulla skuggan som faller över danserskan i Ökensången eller de nedtyngda bärarna framför Teaterbåten. Skillnaden mellan de två “Csardasfurstinnan” är anmärkningsvärd: den tidigare präglas av ungdom och livsglädje, den senare av lugn och elegans. Hjältinnan tycks ha åldrats i takt med konstnären.