Röda bilen och andra bilar i färg

 in From our collections by

Riksdagsvalet 1911 var viktigt. Arbetarrörelsen var ordentligt försvagad efter storstrejken. Samtidigt tillämpades nya rösträttsbestämmelser. Det gällde att mobilisera väljarkåren. I det läget tog Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) “ett djärvt grepp”, en ny, modern agitationsform i valkampanjen: agitationsturnéer i bil – den “röda bilen” – genom hela landet, från Ystad till Haparanda.

Med dessa “rörliga talarstolar” skulle man kunna nå också avlägsna orter på landsbygden. Vem som kom med idén har jag inte kunnat få fram. Einar Ljungberg skrev i Frihet 1948, nr. 13, att det djärva uppslaget kom från Fredrik Ström. I SDUF:s centralstyrelseprotokoll den 2 februari 1911 dyker förslaget om “jätteturnéer pr. bil” upp för första gången och spreds genom ett cirkulär som publicerades i Stormklockan den 18 februari.

Förebilder i England och USA

Det fanns förebilder utomlands. Suffragetterna i England, Women’s Social and Political Union och Women’s Freedom League, som tillämpade uppseendeväckande agitationsmetoder för kvinnlig rösträtt använde bilar. Man åkte omkring med bil för att göra reklam för tal av förgrundsgestalter som Emmiline Pankhurst. Man deltog i valkampanjerna 1909 och 1910 med bil “dekorerad” med affischer med texter som “Votes for women, women must vote that the will of the people may prevail”.

Emmiline Pankhurst var ute på en kampanjturné med bil på landsorten under de sex första månaderna 1911. Bilens kvinnliga chaufför hade som första kvinna tagit Automobilklubbens “bilkörningscertifikat”. Bilen som var av märket Wolseley, en gåva från en rik amerikanska, var tungt lastad med flygblad och broschyrer, och incidenter som punkteringar uteblev inte. En bil var för övrigt också inblandad i en mera dramatisk aktion 1912: några suffragetter körde fram till Downing Street i London, hoppade ur bilen, kastade stenar mot premiärministerns våning och försvann sedan snabbt i bil.

Även suffragetterna i USA använde bil under vissa agitationsturnéer. (Informationerna hämtade ur Antonia Raeburn, De militanta suffragetterna, 1973, och Rose Tremain, Suffragetterna, 1973). Bilar, ibland draperade med stjärnbaneret, spelade också en roll under manliga politikers valkampanjer i USA.

Förslaget att använda bil i valkampanjen 1911 möttes enligt Zeth Höglund av viss skepsis bland några socialdemokrater. Bland annat menade Värner Rydén att den “röda bilen” skulle “förstöra valrörelsen och ödelägga valet”. Han fick inte rätt alls: SAP gjorde ett mycket bra val, ökade med 30 mandat till 64 i Andra kammaren, vilket Höglund tillskriver inte minst “den största agitatoriska succés som socialdemokratin i vårt land någonsin haft, ett triumftåg utan like genom landet”.

SDUF köpte en lämplig bil som levererades den 18 maj 1911. Priset: 6500 kronor, med en kontantinsats på 2200 kronor och månatliga avbetalningar med 300 kronor under juni-oktober och 150 kronor under januari-april. Till finansieringen bidrog insamlingar och försäljning av broschyrer och böcker under agitationsresorna. Dessutom skulle varje plats som önskade besök av “röda bilen” betala 25 kronor i förskott. Samtidigt delade man ut reklam åt firman John Fröberg, Finspång, vilket enligt den första överenskommelsen inbringade 1000 kronor.

Första röda bilen av märket Mathis

Den första “röda bilen” var en Mathis nr. 1039 som enligt beskrivningen i SDUF:s protokoll var utrustad med “[öppet] torpedkarosseri, suf[f]lett och framfönster, signalhorn, domkraft, 2 strålkastare, 2 fotogenlyktor, 1 baklykta, 1 gaskök, luftpump, nödiga verktyg, verktygslåda”, och i inköpspriset ingick fullständig genomgång, rengöring och lackering, dessutom ett års garanti mot fabrikations- och konstruktionsfel. Mathis var tysktillverkad. Konstruktören Emil Mathis kom från Strassburg i Elsass, då tillhörande Tyska riket. Han byggde bilar sedan 1904, samarbetade bland annat med Ettore Bugatti, och hans “Auto Mathis Palace” var 1906 den största bilfirman i Tyskland och tredje största i världen. 1911 började han bygga tre bilmodeller Mathis Baby, Populär och Babylette. Om en av dessa motsvarar Mathis nr. 1039 kunde jag inte få fram.

Mathis byggde också ett antal tillfälliga modeller vilket för övrigt var brukligt i denna bilens tidiga historia. Av 1911 års modell lär det enligt uppgift på internet inte finnas många bilar kvar hos samlare. Den Mathis som SDUF köpte hade enligt offerten en motor på 16 hästkrafter och var försedd med “4 hastigheter framåt och 1 bakåt s.k. kulisskoppling”. Marschfarten var omkring 50-60 km/timmen men man kunde komma upp i en hastighet av 80 km/timmen. Bilen sägs vara “en i alla afseenden fullt modernt konstruerad landsvägsmaskin” med låg bensin- och gummiförbrukning. Den hade en lugn och behaglig gång vilket enligt en första färdrapport i Stormklockan 13 maj 1911 “väckte ett visst förtroende hos mötande landhästar”. “Röda bilen” var verkligen rödlackerad.

Andra röda bilen en Buick

Eftersom intresset att få besök av agitationsbilen var mycket stort köptes en andra “röd bil”, en Buick. Först hade man tänkt sig en mindre bil, förmodligen den Bedford som samtidigt nämns i offerten, men det visade sig att den inte kunde transportera ett tillräckligt lass med litteratur vilket ju var en av inkomstkällorna. Enligt offerten hade Buick 18 hästkrafter – i offerten står 18/22 men det senare gällde förmodligen Bedford-bilen – och i köpet ingick sufflett, löstagbara fälgar, lyktor, strålkastare och verktyg och priset var 6350 kronor. Några gånger hyrde man dessutom en tredje “röd bil” för agitationsturnéer i anslutning till helger. “Röda bilen” 3 startade den 12 augusti med möten i Rotebro och Väsby och dagen därpå i Folkparken i Ingentingskogen. Det var det första bilmötet i Stockholm. Talare inför 4000 personer var Zeth Höglund och Fredrik Ström samt Reinhold och Elisabeth Mac från Köpenhamn. Ytterligare några “röda bilar” var ute på agitation på distrikts- eller lokala initiativ.

Enligt rapporterna i SDUF:s arkiv om de “röda bilarnas” agitationsresor där samtliga möten är uppförda besöktes under perioden 24 maj till 18 september (Mathis) respektive under 22 juni till 18 september (Buick) 511 platser med 317730 åhörare och av den tredje bilen 20 orter med 12400 mötesdeltagare. Bilarna, försedda med röda vimplar, fungerade som en rörlig talarstol och mötena kunde hållas lite varstans. “Röda bilen” var en nymodighet, ja en sensation på många håll, och enligt rapporterna gick folk ibland flera mil för att se agitationsbilarna.

Lyckad provtur Södertälje t. o. r.

I mitten på maj gjordes en första provtur med Mathis: Stockholm – Södertälje och tillbaka. Provturen beskrevs som lyckad. Bilen kördes av säljaren ingenjör Åke W. Eklund. Det rapporterades att bilen formligen flög fram, också i backarna, och att en incident inträffade: man fick stoppa för en hästvagn som stod mitt i vägen, drängen hade somnat. Den 24 maj startade Mathis sin första agitationstur söderut från SDUF:s lokal och Frams förlag på Upplandsgatan 7, med Axel R. Svensson vid ratten och med Kata Dalström, Carl N. Carleson och Hjalmar Gustafson som agitatorer. Under första dagen besöktes Mölnbo med möte kl. 19 och Gnesta med möte kl. 20.30. Den andra “röda bilen” startade den 22 juni på agitationsturné norrut, med Emil Karlsson som chaufför och Fredrik Ström, Einar Ljungberg och Zeth Höglund som agitatorer, dessutom Gullan Höglund som broschyrförsäljerska. Första dagen avhöll man möten i Morgongåva med omkring 350 åhörare – däribland flera bönder, påpekades det i rapporten – och därefter i Sala dit man kom först kl. 23.30 och höll ett nattligt möte inför 500 personer.

Agitatorernas reserapporter

Reserapporter från “den röda bilens härjartåg” skrivna av agitatorerna – utöver de redan nämnda Ivar Vennerström, Rickard Sandler, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Gotthard Böhmer, Adolf Lundegrehn med flera – fanns i varje nummer av Stormklockan under tiden 3 juni till 7 oktober och naturligtvis i den övriga partipressen samt i motståndarpressen. Bilagitationen blev även uppmärksammad utomlands som ett lyckat agitationssätt, exempelvis i Arbeiter-Zeitung i Wien. Rapporter om agitationsturnéerna finns också i den av SDUF utgivna broschyren Den röda bilboken som utkom i december 1911 med en upplaga på 4000 exemplar, pris 50 öre. Man gav dessutom ut två bilvykort (upplaga 45000, pris 10 öre).

Korta rapporter från resorna och mötena finns i memoarer, exempelvis i:

Branting med i Värmland

Också Hjalmar Branting följde under “några dagars våldsam sträckturné”, så beskrev han sin kommande agitationsresa genom Värmland i ett brev till Anna Branting den 7 augusti 1911, en dag, söndagen den 13 augusti, med en av de “röda bilarna”, Mathis. Efter möten i Charlottenberg den 11 augusti, kl. 22.30 (inför 800 personer) och dagen därpå i Arvika (inför 1000) steg han på “röda bilen” i Karlstad. Möten hölls i Emtbjörk [numera Ämtbjörk] (inför 400), Råda (inför 800), Höje (inför 400) och Munkfors (inför 1000) samt ett landsvägsmöte vid Myra (inför 200). Branting och Ivar Vennerström talade. I Social-Demokraten finns en kort artikel “Valagitationen i Värmland. Red. Hj. Branting med röda bilen”. Den är skriven den 13 augusti i Karlstad, “Från Soc.-D:s korrespondent”, vilket i det här fallet är Branting. På ett postkort skrev han sent på kvällen på franska om resan till Anna Branting.

Han berättade att resan med “röda bilen” varit ganska tröttande men att han hade återhämtat sig bra (“l’Auto rouge a été assez fatiguant, mais enfin a réussi bien”). Klockan 10 på kvällen hade han kommit tillbaka till Karlstad med tåg – från Munkfors – utan att ha ätit och ens druckit en kopp kaffe. Två nya möten väntade nästa dag, i Forshaga och Munkfors. I sin reserapport i Stormklockan den 26 augusti skrev Ivar Vennerström att Branting höll “längre, med bifall mottagna anföranden, till stor del formade till en skarp kritik mot liberalismen i vårt land”. Han tillfogade: “Det vilar dock något tungt och bundet över folket och stämningen i dessa bygder, vilket gör att denna söndag ter sig en smula mörkare än de föregående”. Mathis fungerade under denna resa däremot “som ett urverk” och mötena avlöpte “utan något mankemang”. Huvudintrycket av dagen blev ändå: “mindre ansträngande än många andra”. När Branting hade lämnat “röda bilen” började dock “äventyren”. “Vid avfärden krånglar bilen, ett benzinrör har blivit igentäppt, och vi sitta fast i första bästa backe. Vänliga armar hala oss upp”.

Strapatser landet runt

Reserapporterna i pressen och referaten från “röda bilens” agitationsturnéer är mycket intressanta. I skildringarna av landskapet, mötesorterna, personer och en mängd lokalhistoriska detaljer växer dåtidens Sverige fram, finte minst svenska landsbygden. Det vore en givande uppgift att följa upp detta detaljerat i “röda bilens” spår. Det berättas också många dråpliga historier om bilfärderna. Agitationsresorna med bil var ett strapatsrikt äventyr och då är inte ens de många och ibland sena mötena på olika platser inräknade. Vägarna var “just inte något kammargolv”, vägarna var fulla av “helvetets små avgrunder”,”kärran skraltar och rasslar i vägens djupa sand”, den fick “regelbundet återkommande hostattack vid var vägstigning”, så lyder några målande beskrivningar, det blev punkteringar, bilen fick skjutas på eller ibland dras med häst eller oxe till närmaste ort och verkstad, bilarna körde vilse – agitatorerna var kartläsare, Per Albin Hansson exempelvis menade att han inte behövde någon karta i Skåne och följden blev en gång att man hamnade på en lerig åker – motståndare lade stora stenblock på vägen, en gång sköts mot bilen, passagerarna i “röda bilen” fick springa efter skenande hästar – det var tydligen ofta Einar Ljungbergs uppgift – och också lugna uppskrämda människor och så vidare. Men det talas även om applåderande åskådare vid vägkanten eller att det ströddes blommor på vägen framför bilen.

Högerns blå bil – “spårsoparen”

Den nymodiga agitationsformen verkade vara framgångsrik. Det var därför inte konstigt att motståndarna följde efter. Svenska folkförbundet, grundat 1906 av nationellt sinnade arbetare i Stockholm som bland annat inte var nöjda med kollektivanslutningen till SAP, skickade en “blå bil” på agitation. Folkförbundet som förordade en nationell och försvarsvänlig politik samt sociala reformer utan att inkräkta på personlig frihet och den privata äganderätten bedrev antisocialistisk upplysningsverksamhet och fungerande som hjälporganisation till Allmänna valmansförbundet. Den “blå bilen” började sin agitationsfärd till och med några veckor före den “röda bilen”. Bilen var från början grålackerad men lackerades om efter spydiga kommentarer för att motsvara namnet. Att den uppfattades som en konkurrent även om egentlig konkurrens förnekades eller bagatelliserades visar den av SDUF utgivna broschyren, författad av Hjalmar Gustafson, Blå bilen. En stridsskrift mot det sociala eländets apostlar, (utkom i juli 1911 med en upplaga på 20000 exemplar, pris 10 öre). “Oförmögna av eget initiativ, stjäla de enligt den kapitalistiska frikonkurrensens metoder det socialdemokratiska ungdomsförbundets bilidé”, skrev Ivar Vennerström lite surt i Den röda bilboken. Socialisterna betecknade bilen för “den gula och blå bilen” respektive “de gules blå bil” och kallade den för “spårsoparen” efter den “röda bilens” agitation eller “den antisocialistiska soparebilen”.

Det framgår av de olika rapporterna att det blev ett slags spännande tävling mellan bilarna på de svenska landsvägarna, “vår lustiga kapplöpning”, där ibland “spårsoparen” spårade före den “röda bilen” och där man ibland kom samtidigt till samma mötesplats och “duellerade” biltalare mot biltalare. Bilagitationen var lika besvärlig för den “blå bilen” och incidenterna var ungefär desamma som för “röda bilen”. Om den “blå bilens” start i Gävle den 1 maj berättade exempelvis Stormklockan att bilen körde upp på planteringen på Nygatan och kolliderade med ett träd. Det betecknades som en “från vår synpunkt lyckad” start, “ett dåligt omen” för Folkförbundets agitation. Enligt författarna i SDUF.s broschyrer som visserligen är part i målet lyckades överhuvudtaget spårsopningsarbetet inte särskilt väl. Hjalmar Gustafson skriver:

“Den blå bilen mot den röda! Reaktion mot framåtskridande! Valmännen må välja! Det är i varje fall de röda, som visa väg mot framtidens land!”

“Den röda F-båten”

Den första “röda bilen”, Mathis, såldes i september 1912 till Adolf Berg i Grythyttehed för 2150 kronor. Däremot hade den planerade försäljningen av Buick ännu inte gett resultat i slutet av 1912. Efter succén 1911 fortsatte dock agitationsturnéer med “röda bilen” även under kommande år. Det gjordes också försök med agitation per båt, “den röda F-båten” kallad. Namnet var en motpropaganda i sig mot det planerade byggandet av en riktig F-båt. Det hela var Einar Ljungbergs idé (På uppviglarstråt. Färdminnen, 1917, s. 147-152). Båten var en ruffad mahognybåt, byggd på bröderna Larsson båtbyggeri i Kristinehamn, med en längd på 9,25 meter och en bredd på 1,90 meter. Den var utrustad med en tvåcylinders Albinmotor, med dubbel tändning, som gjorde en fart på 7 knop. Det fanns segel, köksutrustning, elektriskt ljus och i hytten fanns det plats för den påtänkta besättningen på tre personer. Båten döptes till “Fram”. Maskinist var Hans Gustavsson och som talare medföljde Einar Ljungberg och Albert Sundin. Båtagitationen startade i Kristinehamn i mitten av maj 1912. Den var inte lika framgångsrik som bilagitationen. “Röda bilen” var mera spektakulär, den syntes och uppmärksammades på ett helt annat sätt under sin framfart på landsvägarna.

Den vita bilen

Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen” och “blå bilens” agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildad Antikrigsrörelsen en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919). Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.

Agitationen och tekniken

Från “röda bilen” till “vita bilen”. Nya agitationssätt hade tagits i bruk och blivit etablerade i takt med den tekniska utvecklingen. Tillfrågad om “röda bilens” framgång och betydelsen av bilagitationen 1911 svarade Einar Ljungberg”:

“Tills den dag vi kunna använda röda aeroplan anser jag de röda bilarna vara de utomordentligaste talartribuner för socialismen och min innersta önskan är, att idén blir använd i den utsträckning den förtjänar” (i  Den röda bilboken).

I dag står TV och andra medier för agitationens landsomfattande – och gränsöverskridande – genomslagskraft.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets arkiv finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, och där finns också de nämnda tidningarna, broschyrerna och böckerna.