Saknad och förlust
Ledsenhet är en känsla att ta på allvar. Inte minst för dess kopplingar till leda och ledsnad; att ledas inför något.
Att läsa John Berger gör mig ofta ledsen. Ledsenheten kommer motståndslöst, utan att jag kan göra något åt den. Det är klangen, en djup malmklang, av saknad som gör det.
Berger berättar något som jag dunkelt anar att jag borde veta och, än mer oroande, något som jag lika dunkelt anar att jag faktiskt vet, eller åtminstone någon gång visste; han lodar något inom mig, något som höljts över eller trängts undan. När jag började läsa honom upplevde jag något som liknade skam inför denna starka känsla av saknad; för att känslan av någon anledning inte kändes passande, som om den hade en anstrykning av något snedvridet, något perverst, och att den av den anledningen skulle döljas och tryckas ned.
Känslan är fullt jämförbar med den känsla jag ibland märker hos en del äldre personer som berättar något viktigt och upptäcker att den mycket yngre mottagaren inte har en aning om någonting av det personen vill förmedla. I deras ansikten kan man då se en sorg, ibland följt av ett uttryck som säger “Jag tycker synd om dig”.
När jag läser en del av Bergers skönlitterära verk, som En gång i Europa, Gräs och rötter eller Syren och Flagg, kan denna ledsenhet bli nästan överväldigande. Känslan av saknad och förlust finns även starkt närvarande i hans mer essäliknande verk, men den utgör då ofta det nav utifrån vilket essäerna utgår och blir på så sätt något att resonera utifrån.
Mycket hos Berger handlar om att se och om att reagera och om att göra detta och att göra det utan inlärda skygglappar. Som han skriver i Fickor av motstånd (Ordfront, 2002; s. 198):
“Över hela världen är de mediala nätverken i dag i full färd med att byta ut verkligheten mot lögner. Inte i första hand politiska eller ideologiska lögner (de kommer senare), utan visuella, konkreta lögner om vad människan och naturen egentligen består av. Alla dessa lögner mynnar ut i en jättelik falsk föreställning: antagandet att livet självt är en bruksartikel och att de enda som har råd att köpa det är de som förtjänar att göra det. De flesta vet att detta är falskt, men vi får sällan möjligheten att se oss själva göra motstånd mot denna föreställning. Det är då det kan hända att vi snubblar över en målning av Barceló.
Föreställ er att den konkreta materiella världen (bestående av tomater, regn, fåglar, stenar, meloner, fiskar, ålar, termiter, mödrar, hundar, mjöldagg, saltvatten) plötsligt skulle göra uppror mot den ändlösa flod av bilder som sprider lögner om dem och i vilken de är fångna! Föreställ er hur de kräver tillbaka den frihet de berövats av all grammatisk, digital och visuell manipulation! Föreställ er ett de avbildades eget uppror!”
Berger bor sedan länge i en liten by på den franska landsbygden. Dit, till denna franska landsbygd, drog sig även Guy Debord tillbaks under de sista åren av sitt liv. De båda har dock fler beröringspunkter än så. Inte minst gäller det just den känsla av saknad och förlust som de båda förmedlar.
I Andrew Merrifields personliga biografi över Debord (Guy Debord, Reaktion Books, 2005) är den känslan, kombinerad med en stor sorgsenhet vad gäller effekterna av och orsakerna till denna känsla, starkt närvarande. I en intervju försöker Merrifield (som även han bosatt sig på den franska landsbygden) förklara vad det som fängslade honom när han på 1980-talet snubblade över Debords La société du spectacle (1967, på svenska med titeln Skådespelssamhället (Daidalos, 2002):
“At the time, I felt ill suited and ill equipped for the world I was coming of age in. Then, zap, Debord’s little masterpiece fell into my lap. Even though I didn’t get it all at first, bit by bit, thesis by thesis, I devoured it, and it devoured me, helping me learn why, exactly, I felt so ill suited for a normal life; the lesson would never be forgotten.”
(Från Ready Steady Books webbplats.)
Saknaden och behovet av att minnas och återuppväcka det som trängts undan är stark även hos Walter Benjamin, som i många avseenden fungerar som en referenspunkt för Berger och på många sätt kan sägas föregå Debord.
“Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset och den har gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridande är denna storm.”
(Översättning Carl-Henning Wijkmark)
Så skriver Benjamin i sina historiefilosofiska teser från 1940. Dessa teser har nu blivit grundligt genomgångna och analyserade i en intressant bok av Michael Löwy: Fire Alarm, reading Walter Benjamin’s ‘On the concept of history’ (Verso, 2005).
När det gäller Löwy och Benjamin kan det även vara passande att här nämna Löwys bok Förlossning och utopi, som gavs ut av Daidalos förlag 1992 och där Benjamin spelar en framträdande roll.