Doris Dahlin: Skammens boning. Ordfront, 2006. 237 s.
Svensk arbetardiktning slutar inte i och med Lars Furulands historik som kom förra året. Sedan dess har redan flera romaner utkommit som kan karakteriseras som “arbetarlitteratur”: Susanna Alakoskis “Svinalängorna”, Jenny Dielemans “Tackar som frågar”, och nu Doris Dahlins “Skammens boning”. Till detta kan läggas flera nya “invandrarförfattare”, där perspektivet i romanen förläggs till förortsliv och arbetarklassperspektiv, som Jonas Hassen Kemiris “Ett öra rött”, eller Mustafa Cans “Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor”.
Doris Dahlins självbiografiska roman faller väl in i raden av barndomsskild-ringar ur arbetarklassmiljö från början av 1900-talet och framåt, där inspirationen tidigt hämtades från författare som Strindberg, Jack London, Andersen-Nexö, och Maxim Gorkij. För kvinnliga arbetarförfattare är det kanske främst Moa Martinson som varit förebild. Dahlin är född 1952 och växte upp i Härnösand, med en alkoholiserad far, och med den hunsade modern Elva och starka mormor Johanna. Hemmet var periodvis så fattigt att Doris och mamman fick gå runt i kvarteret och samla övergivna kolbricketter för att få värme till bostaden, och be om lov för att få tvätta i grannens tvättstuga. Man kan häpna över att det inte är längre sedan Sverige var verkligen “fattigt”.
Doris Dahlin har arbetat som bibliotekarie, socialarbetare och projektledare. Den “skammens boning” hon beskriver är fattigdomen familjen måste uthärda, i det socialdemokratiska folkhemmet, och faderns alkoholism, som ständigt gör att det inte finns mat på bordet. Den “madeleinekaka” hon beskriver när hennes barndomsminnen dyker upp är inte doppad i lindblomsté, utan i nattstånden urin och råa spritångor.
Marko Attila Hoare: Genocide and resistance in Hitler’s Bosnia : the Partisans and the Chetnics. Oxford university press, 2006. 386 s. : kart.
Konflikten i det f.d. Jugoslavien går långt tillbaka i tiden, ja ända till medeltiden om man får tro Arvid Fredborgs översiktsverk Serber och kroater i historien (1994). Huvudmotståndare har alltid varit de två största folkgrupperna i området, serber och kroater. Serbien var länge en del av det ottomanska imperiet, befolkningen serbisk-ortodox. Kroatien var en del av det Österrike-ungerska imperiet, och befolkningen övervägande katolsk. Konflikten blossade upp i samband med att de bägge stora imperierna Turkiet och Österrike-Ungern föll sönder vid tiden för första världskriget. Jugoslavien uppstod efter kriget som en monarki, främst av rädsla för de omkringliggande nationernas aggressiva utrikespolitik. Balkanhalvön var en politisk krutdurk, som exploderat med jämna mellanrum ända in i vår tid.
I Marko Attila Hoares bok skildras den etniska folkrensning som Bosnien utsattes för under andra världskriget. Landet, som tillhörde Turkiet till 1878, därefter Österrike-Ungern till 1918, har en blandad befolkning av serber, kroater, och bosniska muslimer. I huvudstaden Sarajevo utlöstes första världskriget, när serbiska nationalister mördade den österrikiske tronföljaren. 1941 invaderades Jugoslavien av Tyskland, som delade landet mellan sina lydregimer i Ungern, Bulgarien, Italien, och ett självständigt fascistiskt Stor-Kroatien. Invasionen utlöste ett skoningslöst inbördeskrig i Bosnien mellan de kroatiska styrkorna, och serbiska nationalister, s.k. “?etniks”, där båda sidor bedrev etnisk rensning, författaren kallar det regelrätt folkmord, på bosniska muslimer, zigenare, judar, och (i Serbiens fall) på kroatiska katoliker. Konflikten förvärrades ytterligare när de kommunistiska sovjetstödda partisanerna inledde motståndskriget mot Tyskland 1942, först i samarbete med, sedan i opposition mot ?etniksoldaterna. Boken ger kusliga föraningar om liknande etnisk rensning, som skulle följa på Jugoslaviens sammanbrott 1991.
Duncan Thompson: Pessimism of the intellect? : a history of the New left review. Merlin Press, 2007. 254 s.
Duncan Thompson, engelsk historiker, skildrar i boken den inflytelserika engelska vänstertidskriften New left review, både dess betydelse för vänsterdebatten på 1960- och 1970-talet, men också dess slutna kärna av närmast trotskistisk partihierarki. Kända namn som E.P. Thompson, Perry Anderson, Raymond Williams, Ralph Milliband, Jean-Paul Sartre, passerar revy på sidorna och boken blir en närgången skildring av den radikala efterkrigstiden i Storbritannien och Europa, det kalla kriget, 1968-rörelsen, psykoanalys och sexualpolitik, och sekelslutets postmodernism och estetikdebatt.
Tidskriften uppstod 1959, efter en våldsam uppgörelse inom det brittiska kommunistpartiet, och innefattade de två föregångarna från 1956-57, The New Reasoner, och The universities and left review, men reorganiserades redan 1962 under ledning av Perry Anderson, som sedan med hårda nypor ledde redaktionen fram till 1983, och återkom i dess ledning 2000. Duncan Thompson menar att redaktionens pessimistiska världssyn ofta lett den på fel ideologiska spår, inte minst i inställningen till kommunismen i Sovjetunionen och andra delar av världen. Hans redogörelse slutar 2000, då tidskriften genomgick en ny reorganisering, och Anderson publicerade en osande krönika över världens förfall och nyliberalismens slutgiltiga seger, för första gången i världshistorien sedan reformationen i en värld bestående av “en enda ideologi, utan opposition”.
Industriens billeder. Redaktion: Hanne Abildgaard och Aase Bak. Arbejdermuseet, København : Nordjyllands Kunstmuseum, 2007. 271 s. : ill.
Jessica Sjöholm Skrubbe: Skulptur i folkhemmet, 1940-1975. Makadam, 2007. 392 s. : ill.
“Arbetaren i konsten” behandlas i den danska utställningen från Arbejdermuseet i Köpenhamn, och Nordjyllands Kunstmuseum, Ålborg. Den omfattande utställningskatalogen innehåller artiklar om arbetare och industri som motiv i bildkonst, grafik och fotografi, behandlande danskt 1800- och 1900-tal. Börjar från slutet av 1700-talet med bilder från hyttor och järnverk, fortsätter med bilder från industrialiseringen på 1800-talet, bilder och konstverk som skildrar arbetslösa och socialt utslagna under realismens storhetstid, och sträcker sig fram till den modernistiska konsten på 1900-talet, som slutar med fabriksnedläggelserna på 1980-talet, med namn som Victor Brockdorff, Hans Ludvig Larsen, och Tom Krøyer.
I Jessica Sjöholm Skrubbes avhandling behandlas den offentliga skulpturkonsten, som var en väsentlig del i folkhemmets utsmyckning runt om i Sverige, åren 1940-1975. Konstnärer som särskilt behandlas är Arne Jones, Eric Grate, Bror Marklund, Nils Sjögren, Nils Möllerberg, Vicke Lindstrand och Ivar Johnsson. Carl Eldhs Brantingmonument på Norra Bantorget i Stockholm behandlas, liksom hans Brantingskulpturer i Göteborg och Helsingborg, och hans många skulpturer av motivet “ungdom”, från Eskilstuna i norr till Kalmar i söder.
Torun Börtz: Betongen brinner : om utanförskap i upploppens Frankrike. Leopard, 187 s.
Utlandsjournalisten Torun Börtz skriver om ett Frankrike som drabbades av de största upploppen sedan 1968, i en rad invandrartäta förorter runt om i landet 2005. Upploppen startade efter att polisen skjutit två unga invandrarpojkar i Parisförorten Clichy-sur-Bois, och rasade i tre veckor i oktober. Börtz ställer den franska integrationspolitiken mot väggen, och beskriver den som obefintlig. Ett gigantiskt nationellt utanförskap präglar miljoner invandrares situation i Frankrike idag.
Laclau : a critical reader. Ed. by Simon Critchley and Oliver Marchart. Routledge, 2004. 357 s.
Filosofen Ernesto Laclau är en av de mest betydelsefulla politiska teoretikerna idag. Han växte upp i Buenos Aires under Perons diktatur och var verksam inom den socialistiska oppositionen kring tidskriften Lucha Obrera. Han är idag professor i Political Theory vid University of Essex i England. Till hans mest kända verk hör Hegemony and socialist strategy (1985) tillsammans med Chantal Mouffe, där han knyter an till Gramscis hegemoni-teori, och förkastar den gamla sovjetiska formen av socialism. Han reviderar klassbegreppet enligt klassisk marxistisk analys, och talar istället om sociologiska klasser som ålder, kön, ras, etnicitet, och sexualitet, påverkad av Lacan. I den ovannämnda antologin behandlas Laclaus politiska tänkande ur olika perspektiv: poststrukturalism, psykoanalys, etik, demokrati, universalitet.
Av Laclau finns nu också på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Hegemony and socialist strategy (2. uppl. 2000), Emancipation(s) (1996), och Contigency, hegemony, universality (2000).
Doris Dahlin: Skammens boning. Ordfront, 2006. 237 s.
Svensk arbetardiktning slutar inte i och med Lars Furulands historik som kom förra året. Sedan dess har redan flera romaner utkommit som kan karakteriseras som “arbetarlitteratur”: Susanna Alakoskis “Svinalängorna”, Jenny Dielemans “Tackar som frågar”, och nu Doris Dahlins “Skammens boning”. Till detta kan läggas flera nya “invandrarförfattare”, där perspektivet i romanen förläggs till förortsliv och arbetarklassperspektiv, som Jonas Hassen Kemiris “Ett öra rött”, eller Mustafa Cans “Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor”.
Doris Dahlins självbiografiska roman faller väl in i raden av barndomsskild-ringar ur arbetarklassmiljö från början av 1900-talet och framåt, där inspirationen tidigt hämtades från författare som Strindberg, Jack London, Andersen-Nexö, och Maxim Gorkij. För kvinnliga arbetarförfattare är det kanske främst Moa Martinson som varit förebild. Dahlin är född 1952 och växte upp i Härnösand, med en alkoholiserad far, och med den hunsade modern Elva och starka mormor Johanna. Hemmet var periodvis så fattigt att Doris och mamman fick gå runt i kvarteret och samla övergivna kolbricketter för att få värme till bostaden, och be om lov för att få tvätta i grannens tvättstuga. Man kan häpna över att det inte är längre sedan Sverige var verkligen “fattigt”.
Doris Dahlin har arbetat som bibliotekarie, socialarbetare och projektledare. Den “skammens boning” hon beskriver är fattigdomen familjen måste uthärda, i det socialdemokratiska folkhemmet, och faderns alkoholism, som ständigt gör att det inte finns mat på bordet. Den “madeleinekaka” hon beskriver när hennes barndomsminnen dyker upp är inte doppad i lindblomsté, utan i nattstånden urin och råa spritångor.
Marko Attila Hoare: Genocide and resistance in Hitler’s Bosnia : the Partisans and the Chetnics. Oxford university press, 2006. 386 s. : kart.
Konflikten i det f.d. Jugoslavien går långt tillbaka i tiden, ja ända till medeltiden om man får tro Arvid Fredborgs översiktsverk Serber och kroater i historien (1994). Huvudmotståndare har alltid varit de två största folkgrupperna i området, serber och kroater. Serbien var länge en del av det ottomanska imperiet, befolkningen serbisk-ortodox. Kroatien var en del av det Österrike-ungerska imperiet, och befolkningen övervägande katolsk. Konflikten blossade upp i samband med att de bägge stora imperierna Turkiet och Österrike-Ungern föll sönder vid tiden för första världskriget. Jugoslavien uppstod efter kriget som en monarki, främst av rädsla för de omkringliggande nationernas aggressiva utrikespolitik. Balkanhalvön var en politisk krutdurk, som exploderat med jämna mellanrum ända in i vår tid.
I Marko Attila Hoares bok skildras den etniska folkrensning som Bosnien utsattes för under andra världskriget. Landet, som tillhörde Turkiet till 1878, därefter Österrike-Ungern till 1918, har en blandad befolkning av serber, kroater, och bosniska muslimer. I huvudstaden Sarajevo utlöstes första världskriget, när serbiska nationalister mördade den österrikiske tronföljaren. 1941 invaderades Jugoslavien av Tyskland, som delade landet mellan sina lydregimer i Ungern, Bulgarien, Italien, och ett självständigt fascistiskt Stor-Kroatien. Invasionen utlöste ett skoningslöst inbördeskrig i Bosnien mellan de kroatiska styrkorna, och serbiska nationalister, s.k. “?etniks”, där båda sidor bedrev etnisk rensning, författaren kallar det regelrätt folkmord, på bosniska muslimer, zigenare, judar, och (i Serbiens fall) på kroatiska katoliker. Konflikten förvärrades ytterligare när de kommunistiska sovjetstödda partisanerna inledde motståndskriget mot Tyskland 1942, först i samarbete med, sedan i opposition mot ?etniksoldaterna. Boken ger kusliga föraningar om liknande etnisk rensning, som skulle följa på Jugoslaviens sammanbrott 1991.
Duncan Thompson: Pessimism of the intellect? : a history of the New left review. Merlin Press, 2007. 254 s.
Duncan Thompson, engelsk historiker, skildrar i boken den inflytelserika engelska vänstertidskriften New left review, både dess betydelse för vänsterdebatten på 1960- och 1970-talet, men också dess slutna kärna av närmast trotskistisk partihierarki. Kända namn som E.P. Thompson, Perry Anderson, Raymond Williams, Ralph Milliband, Jean-Paul Sartre, passerar revy på sidorna och boken blir en närgången skildring av den radikala efterkrigstiden i Storbritannien och Europa, det kalla kriget, 1968-rörelsen, psykoanalys och sexualpolitik, och sekelslutets postmodernism och estetikdebatt.
Tidskriften uppstod 1959, efter en våldsam uppgörelse inom det brittiska kommunistpartiet, och innefattade de två föregångarna från 1956-57, The New Reasoner, och The universities and left review, men reorganiserades redan 1962 under ledning av Perry Anderson, som sedan med hårda nypor ledde redaktionen fram till 1983, och återkom i dess ledning 2000. Duncan Thompson menar att redaktionens pessimistiska världssyn ofta lett den på fel ideologiska spår, inte minst i inställningen till kommunismen i Sovjetunionen och andra delar av världen. Hans redogörelse slutar 2000, då tidskriften genomgick en ny reorganisering, och Anderson publicerade en osande krönika över världens förfall och nyliberalismens slutgiltiga seger, för första gången i världshistorien sedan reformationen i en värld bestående av “en enda ideologi, utan opposition”.
Industriens billeder. Redaktion: Hanne Abildgaard och Aase Bak. Arbejdermuseet, København : Nordjyllands Kunstmuseum, 2007. 271 s. : ill.
Jessica Sjöholm Skrubbe: Skulptur i folkhemmet, 1940-1975. Makadam, 2007. 392 s. : ill.
“Arbetaren i konsten” behandlas i den danska utställningen från Arbejdermuseet i Köpenhamn, och Nordjyllands Kunstmuseum, Ålborg. Den omfattande utställningskatalogen innehåller artiklar om arbetare och industri som motiv i bildkonst, grafik och fotografi, behandlande danskt 1800- och 1900-tal. Börjar från slutet av 1700-talet med bilder från hyttor och järnverk, fortsätter med bilder från industrialiseringen på 1800-talet, bilder och konstverk som skildrar arbetslösa och socialt utslagna under realismens storhetstid, och sträcker sig fram till den modernistiska konsten på 1900-talet, som slutar med fabriksnedläggelserna på 1980-talet, med namn som Victor Brockdorff, Hans Ludvig Larsen, och Tom Krøyer.
I Jessica Sjöholm Skrubbes avhandling behandlas den offentliga skulpturkonsten, som var en väsentlig del i folkhemmets utsmyckning runt om i Sverige, åren 1940-1975. Konstnärer som särskilt behandlas är Arne Jones, Eric Grate, Bror Marklund, Nils Sjögren, Nils Möllerberg, Vicke Lindstrand och Ivar Johnsson. Carl Eldhs Brantingmonument på Norra Bantorget i Stockholm behandlas, liksom hans Brantingskulpturer i Göteborg och Helsingborg, och hans många skulpturer av motivet “ungdom”, från Eskilstuna i norr till Kalmar i söder.
Torun Börtz: Betongen brinner : om utanförskap i upploppens Frankrike. Leopard, 187 s.
Utlandsjournalisten Torun Börtz skriver om ett Frankrike som drabbades av de största upploppen sedan 1968, i en rad invandrartäta förorter runt om i landet 2005. Upploppen startade efter att polisen skjutit två unga invandrarpojkar i Parisförorten Clichy-sur-Bois, och rasade i tre veckor i oktober. Börtz ställer den franska integrationspolitiken mot väggen, och beskriver den som obefintlig. Ett gigantiskt nationellt utanförskap präglar miljoner invandrares situation i Frankrike idag.
Laclau : a critical reader. Ed. by Simon Critchley and Oliver Marchart. Routledge, 2004. 357 s.
Filosofen Ernesto Laclau är en av de mest betydelsefulla politiska teoretikerna idag. Han växte upp i Buenos Aires under Perons diktatur och var verksam inom den socialistiska oppositionen kring tidskriften Lucha Obrera. Han är idag professor i Political Theory vid University of Essex i England. Till hans mest kända verk hör Hegemony and socialist strategy (1985) tillsammans med Chantal Mouffe, där han knyter an till Gramscis hegemoni-teori, och förkastar den gamla sovjetiska formen av socialism. Han reviderar klassbegreppet enligt klassisk marxistisk analys, och talar istället om sociologiska klasser som ålder, kön, ras, etnicitet, och sexualitet, påverkad av Lacan. I den ovannämnda antologin behandlas Laclaus politiska tänkande ur olika perspektiv: poststrukturalism, psykoanalys, etik, demokrati, universalitet.
Av Laclau finns nu också på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Hegemony and socialist strategy (2. uppl. 2000), Emancipation(s) (1996), och Contigency, hegemony, universality (2000).