“K2: Å andra sidan kan ju saker och ting försämras, den risken finns.”
Samuel Beckett (Spel)
De som makten haver lär sig vara försiktiga med vad folk tuggar i sig och uppsnappar. Platon var medveten om det: “Så om någon har rätt att ljuga är det statens styrande: för statens nytta kan de ljuga för fiender eller medborgare. Ingen annan får ha med lögnen att göra.” (114) Så skriver han i Staten och han återkommer till det temat ett antal gånger i den boken, som exempelvis när han påpekar att “Våra styrande kommer nog att behöva använda en hel del lögn och bedrägeri för de styrdas bästa.” (216) Staten är, bland mycket annat, en manual för och uppmaning till dylik försiktighet och faktum är att han visar sig fullt beredd att basera sin rationella och funktionella statskonstruktion på en lögn. (153f)
Detta att maktens män och kvinnor lär sig vara försiktiga med vad de yppar för medborgarna (och på vilket sätt de gör det) är, förmodar jag, en rimlig förklaring till vår tids berg av presstalesmän och kommunikationsexperter och medieträningsexperter vi ser växa till sig dag för dag runt omkring och över oss.
Vissa författare tappar inte aktualitet med åren, tvärtom gör händelsernas gång deras verk ständigt värda att återkomma till. I biblioteket finns många sådana författare och en av dessa är Guy Debord.
För ett antal år sedan skrev jag en artikel om honom och Situationistiska internationalen, den organisation han grundade tillsammans med en handfull kamrater (Arbetarhistoria 2003:1). Den omedelbara anledningen till den artikeln var att hans bok La société du spectacle sett dagens ljus på svenska under namnet Skådespelssamhället. Artikeln slutade ganska abrupt vid början av 1970-talet då organisationen upplöstes.
Under en tid därefter tycktes han ha tagit steget ut från allt vad strålkastarljus heter. Han gör en filmversion av Skådespelssamhället och ytterligare en film, In girum Imus Nocte et Consumimur Igni, filmer som förmodligen inte ses av särskilt många, vilket inte är det samma som säga att de är dåliga eller saknar kvalitet. Han reser, han drar sig tillbaks till en liten fransk by, han inleder ett produktivt samarbete med den franske filmmagnaten och bokförläggaren Gerard Lebovici, som mördas 1984, han översätter den spanske 1400-tals poeten Jorge Manrique till franska. Han finns i marginalen och tycks inte ha en önskan att finnas någon annanstans.
1988 släpper han så ut boken Commentaires sur la société du spectacle och det är den jag nu plockar ut ur bokhyllan.
Den omedelbara anledningen till att jag gör så denna gång är en artikel av Andreas Cervenka i SvD Näringsliv från 11/9 2011. Titeln är “Krisens första offer är sanningen” och ingressen berättar: Kluven tunga. Det är inte bara i krig som politiker uppfattar verkligheten som en fiende. I finanskrisens Europa blir det allt mer uppenbart vad vissa i den byråkratiska eliten tycks se som en av sina viktigaste uppgifter. Skydda omvärlden från kunskap. Cervenka visar på att många politiker och ekonomer väljer att ljuga om det finansiella läget, inte minst om bankernas konkursmässighet, för att, som man säger, undvika panik. Han nämner att Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister och ordförande i eurogruppen i våras deklarerade att man måste ljuga när det handlar om känsliga ekonomiska frågor.
En liknande vinkling finns i Joseph E. Stiglitz bok Fritt fall, med undertiteln De fria marknaderna och världsekonomins kris. Här möter vi en ekonomiprofessors stora förundran och frustration inför det sönderfall han ser breda ut sig inom den amerikanska (och därmed också globala) ekonomins område. Han ser en finansmarknad, avreglerad, okontrollerad, utan insyn från något medborgarorgan, härja fritt utifrån ren girighet och skapa “finansinstrument … för att utplundra de fattiga” (41) och som, när allt rasar samman, ges tillgång till skattemedel (vilket är det samma som att säga att kostnaderna vältras över på andra), något som denna marknads aktörer dessutom kallt räknat med från början, utan att några motkrav ställs från givaren, d v s staten. Inte utan förvåning kan han således konstatera att “Ett land där socialism ofta betraktas som en styggelse har på ett exempellöst sätt socialiserat risker och intervenerat på marknaderna.” (41) Det som skett har inte skett på ett olagligt sätt; även om många olagligheter, exempelvis rena bedrägerier, skett har merparten av aktörerna agerat inom lagens råmärken. Och det är det som allra mest upprör Stiglitz och får honom att skriva:
Den här boken har dock inte varit riktad mot dem som brutit mot lagen utan mot de horder som inom lagens råmärken skapade, paketerade, ompaketerade och sålde giftiga produkter och invecklade sig i så hänsynslösa beteenden att hela det finansiella och ekonomiska systemet hotade att gå överstyr. Systemet räddades men till en kostnad som fortfarande är närmast ofattbar. (291)
I sina kommentarer, som alltså publicerades 1988, menar Debord att skådespelssamhället vidgats till att bli allomfattande, allt omslutande. Desinformation och hemlighetsmakeri tränger in överallt som ett resultat av att säkerhetspolis och media mötts på halva vägen. Det skapas ständigt motsägelsefull “information” om allt möjligt och denna information satt inom citationstecken gör det samtidigt omöjligt att få grepp om någonting alls. Alla frivilligt skapade gemenskaper försvinner och individens kontakt med världen förmedlas helt och hållet via bilder valda av andra, som kan utforma och definiera det som bilderna skall förmedla så som de behagar.
Genom att sopa bort alla verkliga spår av det förflutna försvinner även allt som minner om att skådespelet endast nyligen stigit till maktens höjder, att det har en förhistoria och att det funnits alternativ; istället kan skådespelet framställas som det enda möjliga, som något naturgivet. Skådespelet skapar ett evigt nu där det ständiga upprepandet av samma pseudo-nyheter raderar allt historiskt minne; som en följd av detta försvinner alla möjligheter att se vad som orsakade vad och varför och alla former av logik upphävs. Det blir på så sätt möjligt att sprida vilka fantastiska lögner som helst (se Comments on the Society of the Spectacle, och Anselm Jappe, Guy Debord, s. 119) .
Situationisterna fortsätter att skapa strömmar i vattnet. Detta år publicerades exempelvis Richard Gilman-Opalskys bok Spectacular Capitalism (Guy Debord and the practice of radical philosophy) och McKenzie Warks The beach beneath the street (the everyday life and glorious times of the Situationist International). Den förstnämnda finns även att läsa på nätet, den sistnämnda är när jag skriver detta utlånad.
Begreppet “kommunism” tycks mig ha upplevt en positiv renässans under senare år och det tycks mig även som om begreppet då inte så sällan kopplats samman med kristendomen såsom den ter sig i Nya testamentets bergspredikan. Ett exempel på en författare som gör denna koppling är Gianni Vattimo, professor i filosofi, EU-parlamentariker och kristen. Han har nu skrivit en bok med titeln Hermeneutic Communism tillsammans med Santiago Zabala, även han professor i filosofi. Boken handlar om att tolka världen på ett annat sätt, ur förlorarens och de svagas perspektiv istället för ur det rådande, vinnarnas och de gynnades perspektiv. Några siffror för att belysa problemet: Världens tjugo rikaste personer har tillsammans lika stora tillgångar som de 1.000.000.000 fattigaste, för att uppnå samma årsinkomst som toppdirektörerna inom storindustrin och -finansen måste en arbetare i Italien, Frankrike, Storbritannien och USA arbeta mellan 400 och 1.000 år (1960 handlade det om c:a 40 år) (67). Vattimo och Zabala förordar en kommunism som tar avstånd från väpnad revolution, metafysik och alla tankar om någon lagbunden utveckling. De riktar uppmärksamheten mot Latinamerika, mot Venezuela, Bolivia och Brasilien, eftersom de där ser ett alternativ till kapitalism och ett effektivt försvar av de svaga och de fattiga, en demokratisk kommunism.
Ett citat:
Hermeneutics is a way of looking at Being as an inheritance that is never considered as ultimate data. Capitalism has always grown by considering, or forcing another to consider, as a “natural” possession what is inherited. The great dominating families are really the inheritors of the strongest pirates, thieves, and bandits, and they consider themselves entitled to command through a divine or natural law, when they really are only the result of a forgotten “violence”. (93)
Länk till: en intervju med Giani Vattimo och Santiago Zabala.
Och där känner jag tungsinnet rulla in och stannar upp. Ekonomin är svajig, det mesta är osäkert. Sådant kan göra en bedrövad. Men det finns något i luften som gör mig än mer bedrövad.
Jag vet inte vad det är i själva ordet bibliotek eller för den delen i ordet bok som hos en del människor av allt att döma förorsakar motvilja, jag kan bara konstatera att det är så.
Vi kan tala om bildningsförakt, om något så märkligt som bokförakt (ett begrepp som i mina öron låter lika underligt som ord man kan stöta på i en lista över möjliga neuroser) – i just detta fall, just vad gäller detta bibliotek, är sådana uttryck dubbelt beklagliga eftersom den bildning och de böcker och texter man i så fall visar förakt för är arbetarrörelsens eget material, dess egen förvärvade kunskap och bildning, dess egenhändigt producerade skrifter. Samt även för alla dessa texter skrivna från olika utgångspunkter (akademiska, aktivistiska, filosofiska, historiska, politiska … ) som cirkulerar runt begrepp som socialism, kommunism, socialdemokrati, arbetarrörelse, fackföreningsrörelse och de skrifter som bygger på dessa skrifter.
Och det är det materialet som finns i biblioteket. Varje skrift, varje artikel är ett medvetet uttryck, resultatet av ett omsorgsfullt och mödosamt intellektuellt arbete; många gånger ett försök att formulera och besvara frågan Vad bör göras? Och då bibliotekets inriktning är av ett särskilt slag formuleras och besvaras frågan ur ett vänster- och arbetarrörelseperspektiv, ett perspektiv som hos oss tar sig formen av en utslagen solfjäder eftersom alla vänsterorganisationer finns representerade, fackliga och politiska organisationer, internationellt såväl som nationellt och lokalt.
Det är det materialet vi handhar och bevarar, som vi förvärvar, gör åtkomligt och lätt att ta del av. Läsandet och tänkandet och reaktionerna får dock de som lånar materialet själva stå för.
Avslutningsvis: Detta år katalogiserade bibliotekets personal 1244 skrifter i Libris, Sveriges nationella katalog, och vad gäller 703 av dessa var vi det bibliotek som var det första som innehade den skriften först. Till detta kommer en större mängd artiklar ur tidskrifter som institutionen prenumererar på, material som endast katalogiseras i bibliotekets lokala system.
Under året inköptes 422 skrifter. Av dessa var 257 på engelska, 94 på svenska, 63 på tyska och 8 på franska.
En hel del av de skrifter som vi katalogiserar i Libris utgöres av det vi kallar organisationstryck, det vill säga texter utgivna av arbetarrörelseorganisationer. Ävenså utgöres många av skrifterna av texter som kommer oss till godo som gåvor samt av texter ur bibliotekets äldre bestånd, vilket är anledningen till att texter från 1885, 1887 och 1890 inflyter först nu i Libris.