ABF – Arbetarnas bildningsförbund – firar 100-årsjubileum den här veckan. Men hur det gick till när ABF bildades 1912? Med hjälp av material ur våra samlingar skildras här början på en lång resa i folkbildningens tjänst. Texten är ett utdrag ur en längre essä i jubileumsboken ”ABF 100 år – och sedan?”
Ett laddat sommartal
Richard Sandler. Fotograf okänd. Från Per Albin Hanssons arkiv, 204:540.
På midsommardagen 1912 höll Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika sitt årsmöte i strålande högsommarväder. Utanför huvudbyggnaden i den soliga sluttningen ner mot sjön Väsnan träffades ett femtiotal gamla elever från gångna kurser och fick då bland annat lyssna på läraren Rickard Sandler som höll tal i egenskap av elevförbundets ordförande. Rubriken var knastertorr, och samtidigt fylld av politisk dynamit: ”Centralisering av arbetarnas bildningsverksamhet”.
Manuskriptet till Sandlers anförande har olyckligtvis kommit bort, men av referat i tidningarna står det klart att han lade fram tydliga riktlinjer för grundande av ett studieförbund som med tiden skulle bli känt som ABF. Förbundet skulle ”inskärpa betydelsen av energiskt och djupgående bildningsarbete” och, vilket var viktigt, ”ej väja för att skapa nya kulturbehov”. Arbetet skulle bäras upp av tre verksamhetsformer: studiecirklar, föreläsningar och bibliotek.
Social-Demokraten rapporterade den 25 juni att talaren hade föreslagit att ett bildningsförbund skulle organiseras senast till hösten för att utnyttja de möjligheter till statsbidrag som riksdagen nyss hade skapat. Förslaget togs tydligen emot med entusiasm. ”Men”, vittnar läraren och senare radiochefen Yngve Hugo som var med, ”jag skulle dock tro att ingen av de närvarande, inte ens han själv, anade vilken väldig rörelse han med detta föredrag satte igång”.
Noggranna förberedelser
Att Sandler kunde presentera en färdig och detaljerad plan för ett nytt bildningsförbund var ingen slump. Idén hade varit i säck innan den kom i påse, och en hel del förberedelser var redan gjorda. En viktig idégivare hette Oscar Olsson, ”med skägget” – studierektor i IOGT och allmänt betraktad som den svenska studiecirkelns fader. Redan 1902 hade han startat den första kamratcirkeln nere i Lund. När Sandler senare hyllades för sin roll i ABF:s grundande svarade han generöst: ”Idén är inte min utan Oscar Olssons.”
Nils Borgström, Sigrid Hugo och Oscar Olsson, Brunnsvik 1918. Fotograf okänd. Från Arbetarnas bildningsförbunds arkiv, 2831:33953.
Han hade också en nära allierad i sin vän den socialdemokratiske partisekreteraren Fredrik Ström. Sandler hade i riksdagen varit med att anta den nya bibliotekslagen, och dessutom motionerat och talat flitigt i ärendet. När partistyrelsen höll sitt årsmöte i april 1912 togs även bildningsfrågan upp. På förslag av Sandler beslöt man att ”utreda möjligheterna av samverkan mellan arbetarrörelsens huvudgrenar för ett gemensamt organiserande av bildningsverksamheten”. Utredningsuppdraget gick, som av en händelse, till honom själv.
En annan praktisk förutsättning var det stöd till mindre bibliotek som ackompanjerade 1912 års bibliotekslag. Många små bibliotek som tillhörde fackliga och politiska organisationer, nykterhetsloger, ungdomsklubbar och studiecirklar skulle i framtiden kunna få statliga bidrag till bokköp på 50 procent. Förutsättningen var dock att de sorterade under ett riksförbund med minst 20 000 medlemmar och att de sammanlagda bokköpen uppgick till minst 6 000 kr per år. Den summan kunde tidigare bara någon nykterhetsorganisation nå upp till. Riksdagen hade även inrättat stipendier för obemedlade elever vid folkhögskolor.
En försöksballong på Brunnsvik
Det nya regelverket skulle radikalt förbättra läget för folkrörelsernas bildningsarbete och driva på bildandet av ett riksförbund som kunde organisera de små bibliotekens bokinköp. När Sandler höll sitt midsommartal i Brunnsvik skickade han alltså upp en försöksballong. Efter det positiva mottagandet kunde han i slutet av juli lägga fram det färdiga förslaget till en samorganisation inför SAP:s verkställande utskott. Samtidigt gick en konferensinbjudan ut till LO, KF, Järnvägsmanna- och Typografförbunden, SSU, Verdandi samt Stockholms arbetarbiblioteksförbund.
Vid konferensen den 13 september beslutade man att föreslå sina huvudorganisationer att bilda ”Arbetarnas riksförbund för biblioteks- och föreläsningsverksamhet”. Bara några veckor senare, den 16 oktober, hölls det möte som formellt brukar räknas som ABF:s grundande. Organisationerna som stod bakom hade tillsammans ca. 300 000 medlemmar. Redan efter några månader ändrades namnet till det smidigare Arbetarnas Bildningsförbund.
Styrelsens ordförande blev LO-kassören Ernst Söderberg och sekreterare Fredrik Ström. Ledningen bestod i övrigt av ett representantskap samt en centralbyrå, som för enkelhetens skull placerades i Brunnsvik. Det var nämligen Rickard Sandler och hans hustru Maja som fick ta på sig de arbetstunga uppdragen som studieledare och administratör, i praktiken också kassör, respektive expeditionsbiträde. Yngve Hugo blev ”instruktör”. Allt skulle skötas på fritiden, utan lön eller arvode.
Ingen omedelbar succé
Redan samma år startade ABF:s första egna studiecirkel i Fagersta, med folkskolläraren och senare riksdagsmannen David Norman som ledare. Resten är, som det heter, historia. Eller borde ha varit. Men ABF blev ingen omedelbar succé. Tvärtom – de första åren skulle bli skakiga och färden gick stundtals ganska långsamt framåt.
Socialdemokratiska ungdomsförbundets kurs på Brunnsvik 1918. Fotograf okänd. Från Arbetarnas bildningsförbunds arkiv, 2831:33518.
Yngve Hugo har beskrivit det hårda slitet tillsammans med Sandler under pionjärtiden. På resor ute i landet under veckosluten agiterade de för bildningsverksamheten, visade hur studiecirklar skulle fungera och höll kurser. Två föredrag en lördag med samkväm på kvällen samt upp till fem föreläsningar under söndagen var inget ovanligt. Hugo hade tänkt sig att få tillbringa åtminstone sin första jul som gift i det nya hemmet. I stället blev det instruktionskurs i Gävle.
När första världskriget bröt ut sommaren 1914 gick det ännu trögare. Dagspolitikens utmaningar med bondetåg, försvarsstrid, ransoneringar och dyrtid tog över intresset från det långsiktiga bildningsarbetet. Ett annat problem var centralbyrån. Den skulle under flera år föra ett ambulerande liv tillsammans med familjen Sandler. Byråns säte var i Brunnsvik. Men när Sandler fullgjorde sitt riksdagsuppdrag – han hade blivit invald i andra kammaren 1911 – utlokaliserades den till familjens Stockholmshem på Vanadisvägen. Hade han inte hade tid att sköta byrån fick Maja rycka in.
Oförenliga uppgifter
Ett par år senare hade situationen blivit ohållbar för Sandler. Även med hans stora arbetsförmåga var det i längden omöjligt att förena ett riksdagsmannaskap med lärarjobbet på Brunnsvik och växande åtaganden för ABF. Sandler valde Brunnsvik – och ABF. Redan hösten 1915 lämnade familjen Stockholm. Ett år senare avsade han sig riksdagsuppdraget. I ett brev till partiordföranden Hjalmar Branting motiverade han beslutet: ”Inom Arbetarnes Bildningsförbund växer arbetet alltjämt, lyckligtvis. Det arbetet vill jag inte lämna i andra händer. Och dess betydelse står för mig klarare än någonsin i nuvarande inre partisituation.”
Branting sörjde avhoppet men förutspådde att Sandler snart vara tillbaks i politiken. I en personlig kommentar i Social-Demokraten skrev han: ”Vi kan nu blott beklaga hans steg, räkna på ännu rikare frukter av det arbete han mera helt får ägna sig åt – och hoppas på hans snara återinträde även i det politiska centrum av vårt partis verksamhet för Sveriges arbetande folk.” Branting skulle få rätt.
Hösten 1917 utsågs Rickard Sandler till chefredaktör för socialdemokratiska Ny Tid i Göteborg och året därpå lockades han över till uppdraget som statssekreterare hos F. V. Thorsson som nu var finansminister i Nils Edéns första liberal-socialdemokratiska regering. Det blev början på en lysande karriär som så småningom skulle föra Sandler ända till statsministerposten efter Brantings död vintern 1925.
ABF:s centralbyrå i Brunnsvik 1919. Fotograf okänd. Från Arbetarnas bildningsförbunds arkiv, 2831:33985.
Omsorgen om ABF släppte han dock aldrig. Centralbyrå fick följa med till Göteborg och fanns också ett tag inhyst på finansdepartementet innan den flyttade tillbaks till Brunnsvik där Yngve Hugo tog hand om den. Sandler utsågs i gengäld till ABF:s ordförande år 1919, ett uppdrag han skulle behålla fram till 1938, tidvis parallellt med rollerna som stats- och utrikesminister. ABF var i hög grad Rickard Sandlers barn. Han var inspiratören, organisatören och den intellektuella motorn. Att bygga den nya folkbildningsorganisationen stark blev för honom en prioriterad uppgift, minst lika viktig som politiken själv.
Den långsamma vägen till frigörelse
Folkrörelserna hade dock format en egen alternativ bildningstradition redan före ABF. I denna folkbildning var deltagandet var fritt och frivilligt; kunskap formades och spreds ”av folket och genom folket”. Organisationernas medlemmar skulle få verktyg att påverka både sin egen vardag och samhället i stort – och dessutom själva välja innehållet i bildningsverksamheten. I studiecirkeln kunde människor studera och diskutera på egna villkor. Detta i en tid när majoriteten av befolkningen var utestängd från all utbildning utom den sexåriga folkskolan.
När ABF bildades 1912 kunde man bygga vidare på detta arbete. Tanken var att samordna och utveckla den befintliga verksamheten. I ett senare tal skisserade Rickard Sandler ABF:s flerfaldiga uppgift: ABF skulle vara en agitator som inom arbetarklassen väcker slumrande bildningshåg och skapar medvetande om att högre människovärde är högre kultur. ABF skulle också vara en organisatör som samlar krafterna på bildningsarbetets fält till planmässig effektivitet, klokt utnyttjar medel som ställs till förfogande och därmed lägger en solid grund för folkbildningsarbetet.
Men agitation och organisation var inte några självändamål. Syftet var själva kulturarbetet: ”Då det gäller ABF:s uppgift inför detta levande innehåll inom formen bör uttrycken väljas anspråkslöst. Den verkstad, där ur mödosamt studiearbete högre kulturvärden smids fram, den är ett rum, som både agitatorn och organisatören bör beträda med blottade fötter. Ty där verkar livets skapande krafter.”
Den fria tanken som hörnsten
Med andra ord förutsattes det att respekt för det fria tänkandet skulle bli en hörnsten i den nya bildningsorganisationen. Rickard Sandler hade tillsammans med Per Albin Hansson redan 1907 lagt fram idén om en arbetarhögskola som i marxistisk anda skulle fostra arbetarrörelsens kadrar till effektiva partiarbetare. Förebilder fanns i Tyskland. 1913 återkom frågan i ABF:s representantskap. Utredning följde, drog ut långt på tiden och fick till slut rinna ut i sanden med en hänvisning till ABF:s sommarkurs.
Ung man med bok 1939. Fotograf okänd. Från Arbetarnas bildningsförbunds arkiv, 2831:33840.
Det som varit gångbart 1907 hade hunnit bli omodernt tio år senare. Den politiska nystart som arbetarrörelsen tvingades till efter storstrejken 1909 kom emellan. Nu verkade en partibunden utbildning var knappast vara rätt metod att skapa den fria, självständiga människa som Sandler såg framför sig.
Hans övertygelse om att arbetarna framför allt måste skaffa sig kunskaper för att kunna utnyttja det växande inflytande som den allmänna rösträtten gav dem rimmade illa med kaderskolor och ideologiskt testuggande.
Den väg som arbetarrörelsens bildningsverksamhet därmed slog in på innebar att den befriandes från en hel del av den dogmatiska barlast som tyngde socialdemokratiska och socialistiska partier i andra europeiska länder. Söker man rötterna till att arbetarrörelsen i Sverige kom att få sin unikt pragmatiska karaktär – och ytterst till att den skulle erövra och behålla den politiska makten under stora delar av 1900-talet – är ABF:s allra första tid alltså ett intressant studieobjekt.