Elinor Torp, Döden på jobbet : en berättelse om det nya arbetslivet / Stockholm : Dagens arbete, 2013, 223 s.
Mot slutet av den första dagen i november 2011 exploderade en kalkugn på företaget Nordkalk i Luleå. Sju arbetare skadades vid kontakten med det frätande kalk som spreds i lokalen. En av dessa sju kom senare att avlida i sviterna av arbetsplatsolyckan; ytterligare en, den då blott 19-årige Gustaf Seppelin Solli, fick 55-procentiga brännskador. Med kalkugnsolyckan som utgångspunk har Elinor Torp, till vardags reporter på tidningarna Arbetarskydd och Lag & avtal, skrivit en reportagebok om arbetslivet i dagens Sverige. Det är en omskakande, men just därför ack så viktig Sverigeresa som läsaren får följa med på. I ett land som tidigare var känt för sina relativt sett goda arbetsförhållanden demonstrerar Torp hur situationen ser ut i dagsläget. I en tillvaro där olyckor inte sällan väntar runt hörnet är det i myllret av entreprenörer och underentreprenörer svårt att ställa någon till svars om och när någon arbetare skadas eller omkommer som en följd av försummelser i arbetsmiljön. Om eventuellt brott begåtts i samband med en arbetsplatsolycka tar utredningen kring vem som i sådana fall ska ställas till svars vanligen så pass lång tid att brottet i fråga hunnit preskriberas innan åtal kan väckas. Döden på jobbet är en lättläst men svårsmält bok som utgör utmärkt läsning för en bred allmänhet – men kanske framför allt för de (ofta unga och oerfarna) arbetare och skyddsombud som är verksamma inom högriskbranscher.
Tage Erlander, Dagböcker 1965, utgivna av Sven Erlander / Hedemora : Gidlunds, 2013, xii, 149 s.
Tage Erlanders dagböcker är alltid intressanta. Det första verket i serien behandlade åren 1945-1949 och föreliggande del ägnas år 1965. På grund av en forskarförfrågan fick jag anledning att söka efter vissa uppgifter i verket och hamnade i Vietnamkriget. Den 25/4: Nämner ”en bra weekend på Chequers i samband med de socialistiska partiledarnas möte. Det avgjort bästa hittills. Linjerna har otvivelaktigt klarnat. Det mest överraskande var otvivelaktigt att Wilson och Mollet lyckades prestera ett så övertygande försvar för stödet till U.S.A.:s Vietnampolitik” (s. 54) Frågan kommer upp igen under en internationell konferens med socialdemokratiska partiledare som hålls på Harpsund. I en anteckning från 3/8 skriver Erlander: ”Vietnam kom att spöka hela eftermiddagen. Willy Brandt hade i Bonn uttalat att alla deltagarna på Harpsundsmötet hade stor förståelse för Amerikas Vietnampolitik. Inte kritik från något håll. Palme var närmast i upplösningstillstånd. Antagligen mest därför att han försovit sej så att han kom till förhandlingarna på söndagsmorgonen först i slutet av vår Vietnamdebatt. I dag på morgonen har också Mehr varit nära hysterins brant.” Dagboksanteckningen avslutas med orden: ”Augusti blir en förfärlig månad. Och ingen hjälp att vänta.” (s. 83)
Pedro Ramos Pinto, Lisbon rising : urban social movements in the Portuguese revolution, 1974-75 / Manchester : Manchester Univ. Press, 2013, xix, 252 s.
Den 25 april 1974 störtar en grupp militärer den diktatur som suttit vid makten sedan 1926. Ett förtryckt folk tar tag i utvecklingen och stiger ut på den nu öppna scenen och går till storms mot diktaturens fundament och symboler. Under en period som sträcker sig över nitton månader, inleds en genomgripande social, ekonomisk och politisk revolution som vänder upp och ned på det portugisiska samhället. I november 1975 genomför konservativa delar av militären en statskupp och utvecklingen tar en annan riktning. Pedro Ramos Pinto ägnar sin bok åt de nitton månader då folket styrde, vad som utlöste dess aktiva roll och vad som gjorde att denna starka aktivitet ebbade ut. Som baksidestexten säger utmanar boken den väletablerade sanning som säger att det civila samhället var svagt i södra Europa, betonar att folkliga upprorsrörelser hade en viktig och självständig roll i demokratiseringsprocessen och bjuder oss att tänka om vad beträffar folkets roll i sociala omvälvningar.
Jan Myrdal, På tvärs (Skriftställning 21) / Lund : Celanders, 2013, 453 s.
Tiden går och Jan Myrdal har fyllt 86 år och publicerat sin tjugoförsta skriftställning. Denna omspänner framförallt åren 2008-2013. Titeln är På tvärs och den etiketten kan i mångt och mycket sättas på större delen av hans livsverk. Liknande etiketter, Mot strömmen, Against the current, Gegen den Strom, har brukats av många inom vänstern. En omtvistad oppositionell, kanske oppositionell just för att han är omtvistad, för att han väcker känslor, mestadels starka sådana. För att han stör, för att han upprör. Själv skriver han:
”Den som söker bedöma dagens verklighet utan att se den stora bilden är som en blind kattunge. Blir ett lättlurat offer! De två återstående frågorna är egentligen en enda. Jag tror inte alls. Jag är inte inspirerad, det jag skriver är inte verbalinspirerat. Men allt jag läst sedan tioårsåldern har visat mig att det är möjligt att med ord medvetet ta sig genom den lögnväv som kallas allmän mening och rådande åsikter. Fast den tid man har till sitt förfogande mellan mörker och mörker är kort.” (s. 135)
Alexander Cockburn, A colossal wreck : a road trip through political scandal, corruption, and American culture / London : Verso, 2013, xiii, 586 s.
Alexander Cockburn dog i juli 2012. Ännu en av de stora motsägarna som lämnat oss. Inte så många kvar. Nedanstående snubblade jag över när jag började bläddra i boken:
21/4 1999
”Strange are the ways of men! It feels like only yesterday that the New York Times was denouncing President Bill as a moral midget, deserving of the harshest reprobation for fondling Monica Lewinsky’s breasts. And today here’s the New York Times doling out measured praise to the same President for blowing little children in pieces. The Times last Thursday had pictures of those dead refugees on its cover, bombed by NATO’s aviators. Editorial page editor Howell Raines staked out the Times’ official view that ‘For now, NATO must sustain and intensify the bombing.’ What a weird guy Raines must be. Kiss Monica’s tits and he goes crazy. Bomb peasants and he shout for more. Maybe some part of Clinton’s brain reckons that bombs on Serbia will extinguish Monica Lewinsky from popular memory. But what man of mature judgment and compassion would not prefer to be remembered by the Starr report than by bomb craters and dead bodies? Many people thought Clinton would be the first President who would somehow prefer Starr’s volume as his epitaph, however embarrassing. But no. Like all the others he want craters and corpses as his requiem. Memoirs: ‘I took the grave decision to request punitive …’ NOT ‘I took the delightful decision to reach for her magnificent breasts …’ What a puritan culture we live in.” (139f)