Per Molander, Ojämlikhetens anatomi / Stockholm : Weyler, 2014, 223 s.
Detta är en stillsamt resonerande bok om ojämlikhet och dess motsats från en politisk och filosofisk utgångspunkt. Låt oss, som författaren, se på detta med kulspel. Spelet tar slut när en av spelarna har slut på kulor. Men spelarna startar inte från samma utgångspunkt: Alla har inte lika många kulor när spelet börjar och naturligtvis har den som har flest kulor från början störst chans att vinna. Ojämlikheten har fått fäste och det även i ett samhälle där ”förmåga, flit och yttre materiella förutsättningar är jämnt fördelade” och om ”ägodelar går i arv, förstärks ojämlikheten också över generationerna” (s. 18).
Reglerna kan dock förändras och som baksidestexten säger, mynnar boken ”i en skarp plädering för politikens möjligheter i en värld med växande klyftor.” I boken nämns även indiern Bhimrao Ramji Ambedkar (s. 153), något som kan leda oss vidare till nästa lästips.
Zene, Cosimo (red.), The political philosophies of Antonio Gramsci and B. R. Ambedkar : itineraries of Dalits and subalterns / New York : Routledge, 2013, 242 s.
Bhimrao Ramji Ambedkar föddes 1891 långt ned i den indiska kastkedjan, bland de oberörbara, bland daliterna. Samma år föddes Antonio Gramsci på Sardinien. Som framgår av denna bok är födelseåret långt ifrån det enda som de båda har gemensamt.
Hur bryta de underordnades underordning? Hur skall de underordnade bryta sin egen underordning? Hur bryta de överordnades hegemoni?
Bokens fjorton essäer vänder och vrider på dessa frågor med utgångspunkt från Gramscis och Ambedkars tankar, texter och aktioner. Såväl Gramsci som Ambedkar tryckte på nödvändigheten av att de underordnade/daliterna själva talade, formulerade sig själva, organiserade sig själva för att på så sätt bryta sin underordning. Som framgår av boken har dock de båda hamnat i skugga under en längre tid. Gramsci utövade inledningsvis ett starkt inflytande på de subalterna studier som började bedrivas i Indien på 1980-talet (om detta se även tidigare lästips – dock kom han senare att alltmer hamna i skugga under det projektets fortlöpande utveckling. Och Ambedkar har under lång tid varit onämnbar i akademiska sammanhang. Ett av syftena med boken är att ändra på detta och således återföra Gramsci och Ambedkar till en central position vad gäller formulerandet av de underordnades strategi för att bryta sin underordning.
För som Cosimo Zene skriver i sin inledande artikel:
For both Gramsci and Ambedkar serious theoretical reflection is intimately connected to active political commitment. The combination of theory and praxis, of deep historical analysis with concrete intervention in the present gives to their conceptual systems a revolutionary openness and a ‘fragmentary’ trait which is not carelessness or indecision, but rather intellectual honesty. From this perspective, ‘history in the making’ is not accomplished until the subalterns/Dalits are allowed to be part of the making of history. They help us to understand that the greatest aspirations of humanity to create a feasible civil society will remain frustrated until the time when these ‘losers of history’ are able to participate, with equal rights, in the social life and history of their ‘nations’. (s. 11)
Constance Bantman, The French Anarchists i London, 1880-1914 : exile and transnationalism in the first globalisation / Liverpool : Liverpool University Press, 2013, 219 s.
Pietro Di Paola, The knights errant of anarchy : London and the Italian anarchist diaspora (1880-1917) / Liverpool : Liverpool University Press, 2014, 244 s.
Under åren från 1870 fram till första världskrigets utbrott beräknas en tredjedel av Italiens mest framträdande arbetarrörelseaktivister ha tvingats i exil. Många av dessa tillhörde den anarkistiska rörelsen. Något liknande kan även sägas gälla för Frankrike och i båda länderna nåddes en höjdpunkt vad gällde repressionen under 1890-talet, då en våg av anarkistinspirerade terroristattacker svepte över västvärlden. Med sig i exilen tog aktivisterna sin övertygelse och sina tankar och spred dem vidare, varvid denna politiska diaspora, i kombination med den samtida migration som berodde mer på direkta ekonomiska motiv, kom att bilda en socialistisk våg.
Storbritannien hade vid denna tid en av de mest generösa asyllagstiftningarna vilket gjorde att många av de flyktade socialisterna och anarkisterna sökte sig dit och då framförallt till London, som åtminstone sedan 1848 utgjort ett andningshål för vänsterradikaler. Constance Batmans bok fokuserar på de cirka 500 fransktalande anarkister som levde i exil i London under åren 1880 och 1914, medan Pietro Di Paola lyfter fram den italienska anarkistkontingenten i samma stad under motsvarande period.
Båda böckerna ger skarpa inblickar i dessa anarkisters vardagsliv, oftast framlevt under usla materiella villkor och under ständig övervakning av såväl brittisk som fransk och italiensk säkerhetspolis, men även i hur de envist strävade efter att förkovra sig och hålla sin övertygelse vid liv och utveckla den. Men även, och inte minst viktigt, hur dessa anarkister i diaspora spred sina idéer och samarbetade i en internationell kontext. Ur exilen framväxte transnationella nätverk
Bengt Hall (red.) ; [bilder: Claes Hall mfl. ; akvareller av Andrzej Ploski], Röda Kapellet : blåsorkester med hjärtat till vänster / Lund : Arkiv : Röda kapellet, 2014, 166 s.
Röda kapellet, det svenska proggbandet och blåsorkestern från Göteborg, fyller 40 år detta år (2014). I samband med detta jubileum har de publicerat en lika delar minnesskrift som historik. Gruppen är i allra högsta grad levande orkester men verkar ha känt ett behov av att summera, inte sätta punkt, för en lång verksamhetsbana. Blåsorkestern tillhör en viss epok likväl som de själva utgjort en epok – en vänsterorkester som inte lät tidens tand och glömska tugga sönder idealen eller tas upp i en den mer etablerade kulturvärlden. En stor del av den ursprungliga studentrevolten står fortfarande att finna i orkesterns uttalade syfte, ambitionen att “formulera samhällskritik i ord och ton och att inför publik sammanföra musik och folkbildning i mer eller mindre egenartade och speciella former” (s. 26).
Gruppen som först hette LKB (Lunds kommunistiska blåsorkester) har utgjorts av en fast ensemble med liten nyrekrytering av yngre musikerunder senare år. (Noterbart att orkestern inte är att sammanblanda med motståndsgruppen Röda kapellet (tyska: Rote Kapelle, eng: Red Orchestra resistance group)). Bandet hade en stark koppling till VPK och Kommunistisk Ungdom som bildades 1972. 1974 grundades Lunds kommunistiska blåsorkester. 1976 räknas som det stora genombrottsåret för Röda Kapellet då orkestern höll sina första repetitioner på Mejeriet i Lund.
Kapitlet “Föregångare” är intressant läsning för de musikhistorieintresserade och som placerar Röda Kapellet i en kontext av politisk arbetarmusik. Även om agitationen och kampen för solidaritet verkar ligga orkestern varmt om hjärtat verkar det vara sisådär frågan om den kommunistiska disciplinen i fråga om takt, både vad gäller promenad- och speltakt. Befriande nog! “Röda Kapellet marschera inte i takt utan lufsar programmatiskt i otakt. Förresten spelar man inte heller alltid i takt eftersom det är svårt att se noterna och dirigenten på samma gång som man går.” (s. 27).
En enda sak är säker och det är livets gång
Att allting vänder åter, att allting börjar om.
Och fastän våra röster ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga.
“…ska nya röster sjunga”, sång av Mikael Wiehe