Unionsupplösningen 1905

1905 upplöstes unionen mellan Norge och Sverige efter 90 år. Den svensk-norska unionen var under hela perioden omtvistad och kom att mot dess slut att ifrågasättas starkt. Vad sade då den svenska arbetarrörelsen och vilken roll hade den i unionsupplösningen?

Flygblad Socialdemokratiska ungdomsförbundets arkiv B 01: 2

Flygblad från Socialdemokratiska ungdomsförbundets arkiv volym B 01:2, ARAB

Det socialdemokratiska ungdomsförbundets (SDUF) höll sin första kongress den 11-13 juni 1905. Kongressen ägde rum endast några dagar efter det att norska stortinget förklarat unionen upplöst. Det vilade därför en upphetsad stämning över kongressen. Zeth Höglund, Fredrik Ström, Fabian Månsson och Per Albin Hansson utarbetade ett manifest ”Ned med vapnen” som enhälligt antogs under stormande bifall.
Unisont sjöngs därefter ”Ja, vi elsker” och manifestet spreds därefter i en upplaga av 100 000 exemplar samt avtrycktes i nästan alla tidningar. Som ansvarig för manifestet dömdes Zeth Höglund för “uppmaning till ohörsamhet och myteri” till 8 månaders fängelse. Strafftiden sänktes i hovrätten till 6 månader.

Nedan följer en kort historik och sammanfattning av unionen och dess upplösning. Mer om arbetarrörelsen och unionsupplösningen kan ni läsa om i Kalle Holmqvists kommande bok Fred med Norge : arbetarrörelsen och unionsupplösningen 1905 (2015) som presenteras närmare i kommande lästips från bibliotekarierna samt i en recension i nästa nummer av Arbetarhistoria Nr 156 som väntas i slutet av hösten (2015).

Allt material förutom pdf:en som avser flygbladet från Norrköpings socialistiska ungdomsförbund återfinns i arkiv hos oss på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, se hänvisningar. Materialet som presenteras är ett axplock.

En kort summering av unionen och dess upplösning

Den svensk-norska unionen inleddes 1814 vid fredsavtalet i Kiel, då ett avtal mellan Norge å ena sida och Sverige och Storbritannien å andra sidan slöts.

Danmark hade befunnit sig på Frankrikes och förlorarnas sida i Napoleonkrigen, medan Sverige befann sig på vinnarsidan. I avtalet var då Danmark tvingad att avträda Norge till Sverige. När Norge så bröt sig ut, gick diskussionerna varma i Sverige och protestvågen mot krig och för ett fritt och suveränt Norge var skyhög.

Det norska Stortinget förklarade unionen upplöst i juni 1905, varpå både den svenska och den norska arméerna mobiliserade på var sida gränsen. I oktober 1905 antogs däremot unionen vara definitivt upplöst vid det som har kommit att kallas för Karlstadskonferensen.

Splittringen de två länderna emellan föregicks av en rad kriser, samt Norges allt starkare ekonomiska ställning och krav på självstyre. Orsakerna till upplösningen var däremot många. I Norge hade unionen länge varit ifrågasatts.

Svensk-norska unionen och den svenska arbetarrörelsen

Beskedet att Norge vill upplösa unionen kom hastigt och upplevdes av svenska politiker och svenska kungahuset som något av en kupp. Beskedet var däremot på många sätt väntat, men sättet det gjordes på fick svensk politik att svaja. Inom den svenska arbetarrörelsen fanns inte desto mindre en stark opinion som var positiv till Norges krav på självständighet.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets (SDUF) antimilitaristiska manifest spreds som flygblad under vad har kommit att kallas för unionskrisen (se längre upp på sidan, samt i pdf-form). Författaren till manifestet Zeth Höglund skrev det som en reaktion på de borgerliga krafterna i samhället som avsåg att bevara unionen och visade villighet att till och med gå i krig mot Norge. Uppmaningen var kärnfull: vägra mobiliseringsordern:

Hjalmar Branting, Sickla, 1905, Fotograf okänd, Fotosamlingen ARAB

1895 yttrade Hjalmar Branting följande i sitt första majtal:

”Skulle det förfärliga verkligen bli allvar, att man ville låta de svenska gevären marschera västerut, så må den som bär ansvaret också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphöja sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusenden kulor på order avfyras för att lämlästa och slakta vänner och bröder.”

För detta tal åtalades Hjalmar Branting och dömdes till fängelse. Efter överklagande sänktes dock straffet till böter.När den stora unionskrisen seglade upp 1905 verkade Hjalmar Branting för ett fortsatt samarbete inom unionens ram. Han hoppades att unionsfrågan skulle kunna lösas så att ”man i vårt broderland kan taga itu steg för steg med den oändligt viktigare frågan om fattigdomens, om kapitalismens avskaffande”.

“vapenen – om de skulle riktas mot någon – icke borde riktas mot norrmännen”.