International Labor and Working-Class History (Number 90, Fall 2016): Workers’ education and the global labor movement, 279 s.)
Ovanstående tidskrift, förkortad ILWCH, ägnar ett stort nummer åt folkbildning över hela världen. Internationellt betyder det vuxenutbildning, främst åt de som kanske bara gått i skolan 5-6 år. ”The history of workers’ education is a history of workers struggling to remake themselves into democrats and their communities into democracies” skriver redaktörerna Michael Merrill och Susan J. Schurman i numrets förord.
Den svenska folkbildningens historia beskrivs i en artikel av pedagogikhistorikern Petros Gougolakis. Här ingår till exempel den unika svenska ”studiecirkeln” och dess antiauktoritära utformning, startad i början av nittonhundratalet av socialdemokraten och nykterhetsmannen Oscar Olsson i Lund. Studiecirkeln har bl.a. exporterats till Sydamerika, som framgår i artiklar i tidskriften av Gabriella Scodeller (som bland annat behandlar Chile före kuppen 1973,) och en artikel om vuxenutbildning i Brasilien, som genomförs av en organisation för det egendomslösa jordbruksproletariatet, så kallade ”landless workers”. En jämförelse mellan vuxenutbildning inom ABF och LO, och brittiska Trades unions congress och andra brittiska fackföreningar, gör statsvetaren Jenny Jansson från Uppsala universitet.
I övrigt handlar det välmatade numret om kooperationen i Englands vuxenutbildning i kooperativa frågor, s.k. kvällsundervisning i Grekland före militärkuppen 1967, vuxenundervisning organiserad av COSATU (den svarta fackföreningen i Sydafrika) under apartheidtiden, den socialdemokratiska och kommunistiska folkbildningens utveckling i Norge, vuxenutbildning för kvinnor, lönearbete i turkiska fängelser, samt rapporter om pågående projekt i Indien och Barbados. Här finns också en intervju med Oskar Negt (känd för sin uppmärksammade bok tillsammans med filmaren Alexander Kluge om en ”arbetaroffentlighet” 1972, i norsk övers. ”Offentlighet og Erfaring”), och en ”omläsning” av Georges Duveaus bok La pensée ouvrière, från 1948.
Stuart Hall, Familiar stranger : a life between two islands / London: Allan Lane 2017, 301 s.
Stuart Hall (1932-2014) ägnades ett lästips i mars detta år (Selected political writings : the Great Moving Right Show and other essays). Han var bland annat en av Storbritanniens mest framträdande vänsterintellektuella och en ledande kulturteoretiker. Denna bok är en självbiografi som uppstått ur samtal med Bill Schwarz. Hall berättar om sin uppväxt i Jamaica, sitt vuxenliv i Storbritannien, sitt politiska engagemang på vänsterkanten. Hans liv präglades till stora delar av ras, färg och klass, av slaveriets och kolonialismens historia. Samt av främlingskap, av en känsla av att inte riktigt höra hemma någonstans.
Strax efter sin 80-årsdag samtalade han med Lynne Segal och sa bland annat:
”Till sist, för att vara någon som kämpat för politisk och social förändring är jag, när jag ser tillbaks, förundrad över att finna hur oförändrad jag är. Jag tror fortfarande på att de fattiga skall besitta jorden, att kapitalism är ett barbariskt samhällssystem, att social, sexuell och etnisk rättvisa är möjlig och värd att kämpa för trots all sin politiska komplexitet. Jag tror att även i stunder när allt förefaller mörkt och dystert – som det gör nu – så finns det alltid det som Raymond Williams kallar ’frambrytande krafter och idéer’, som inte kan inneslutas av den existerande struktur av överenskommelser och kompromisser som utgör den dominerande sociala ordningen. Andra önskemål, begär, idéer och intressen kan inte hållas inneslutna för evigt. De kommer alltid att bryta igenom på sätt som inte går att förutspå.” (Lynne Segal, Out of time: the pleasures & perils of ageing, London: Verso 2014. S. 276f.)
William Clare Roberts, Marx’s inferno : the political theory of Capital / Princeton: Princeton University Press, 2017, 282 s.
På uppdrag av Beatrice tar Vergilius Dante Alighieri vid handen och för honom ned till helvetet för att därifrån ta sig vidare uppåt och uppåt tills Beatrice, hans döda älskade, står fram och leder honom vidare, in i paradiset. “Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln.” Bland annat de orden står skrivna på porten som leder in till helvetet. William Clare Roberts ser tydliga kopplingar mellan Dantes Den gudomliga komedin och första bandet av Karl Marx’ Kapitalet vad gäller själva strukturen. Den beläste Marx fascinerades av Dantes bok och fann i den en lösning på problemet med att strukturera upp sitt eget magnum opus; fann att Dantes verk kunde hjälpa honom att hantera ambitionen att skriva ett verk som på en och samma gång var beskrivande och kritiskt, teoretiskt och praktikorienterat. För honom blev det dock inte tal om att de som vistades i helvetet endast hade sig själva att skylla. Som Roberts uttrycker det:
Istället utsåg han proletariatet till Dantes pilgrim och antog själv rollen som en Vergilius som hade att guida den revolutionära klassen genom den moderna världens hemskheter för att avslöja kapitalismen som den skyldiga, som syndaren fångad i ett egenhändigt åstadkommet helvete (s. 23).
Samtidigt ville han göra upp med en stor del av den socialistiska propaganda och teoriutläggning som fanns runtomkring honom. Yviga utläggningar om moral, tankar om kooperativa kolonier, folkbanker, penningreformer, om justeringar och “förbättringar”, räckte inte till för att förstå och få bukt med det intrikata kapitalistiska systemet. Istället för att se ett system med vissa “avigsidor” som det skulle kunna gå att komma till tals med, såg han en enda stor avigsida som krävde att förstås och hanteras som en helhet.
Roberts kapitelindelning ger en bild av hans tankegång (kapitel 1 är en introduktion):
2. Taenarus: The Road to Hell
3. Styx: The Anarchy of the Market
4. Dis: Capitalist Exploitation as Force Contrary to Nature
5. Malebolge: The Capitalist Mode of Production as Fraud
6. Cocytus: Treachery and the Necessity of Expropriation
7. Conclusion: Purgatory, or the Social Republic
Tijana Vujošević, Modernism and the making of the Soviet New Man / Manchester: Manchester University Press, 2017, 193 s.
Efter revolutionen 1917 genomgick Ryssland, som en bit in på 1920-talet blev Sovjetunionen, en enorm omstrukturering. Det handlade inte enbart om stora förändringar vad gällde samhällets byggstenar, industrin och lantbruket utan även, inte minst, om den enskilda människan. Det handlade om skapandet av en ny människa, en socialistisk och modern människa.
Tijana Vujošević inriktar sig på att undersöka hur den sovjetiska arkitekturen gick till väga för att skapa en omgivning ämnad att gynna frambringandet av denna nya människa. Hon pekar på att 1920-talets arkitektur var tänkt att gynna en produktivistisk inriktning; den nya människan var framförallt en människa som hyllade arbetet och uppfyllde kvoterna. 1930-talet såg en större inriktning på representation och den nya människan hade nu blivit en socialistisk estet, en person som till fullo uppskattade och beundrade socialismen som sådan, som ett allkonstverk. I ett antal intressanta undersökningar av det sovjetiska 1920- och 1930-talet, visar hon på ett konkret sätt vad det handlar om.
Kapitel om teatermannen Vsevolod Meyerholds skapande av en biomekanisk scen som baserades på teorier om en vetenskaplig organisering om arbetet, och om skapandet av ett perfekt arbetarhem (“A home for a very industrious individual”) åskådliggör den produktivistiska perioden. Den andra perioden representeras av kapitel som behandlar byggandet av allmänna badhus i Leningrad och Moskva, och den sovjetiska hemmafrun (“an attempt to transform the intimate world into a masterpiece of socialist realism”). Samt skapandet och byggandet av Moskvas tunnelbana (“the embodiment of socialist modernity”). Byggandet av denna avsåg bland annat att utveckla de som byggde den, bönder från alla delar av Sovjetunionen, till nya människor, till upplysta, moderna människor som inte enbart spräckte alla produktivitetsrekord utan även var kännare av det sköna i socialism.
Matthew S. Witkovsky and Devin Fore, ed., Revoliutsiia! demonstratsiia! : Soviet art put to the test / Chicago: Art Institute of Chicago, 2017, 324 s.
De lettiska fältjägarna var en elitkår i den ryska armén under Första världskriget. År 1917 tillhörde kåren bolsjevikernas trognaste anhängare och I den fanns många konstnärer och författare. Det inreddes en studio åt deras konstnärskollektiv i Kreml, där de även ställde ut. Kåren upprättade en särskild kulturkommitté som rekryterade alla soldater med någon som helst erfarenhet av konstnärligt arbete. En underkommitté till denna De Lettiska Fältjägarnas Upplysningskommitté frågade samtliga sina medlemmar om de hade uppträtt på en scen eller i en kör eller om de kunde rita. Detta endast som ett exempel på den energi som Röda Armén investerade i för att skapa en grund för åvägabringandet av proletär konst bland sina soldater, något som ansågs viktigt för att garantera seger inte minst under inbördeskriget – “Han som vet kommer att vinna!” (23f).
Denna bok bottnar i en utställning om tidig sovjetisk konst hållen vid The Art Institute of Chicago. Den är uppbyggd runt områden som var viktiga för produktionen, mottagandet och spridandet av denna konst: Slagfältet, skolan, pressen, teatrarna, hemmen, skyltfönstren, fabrikerna, utställningar. Boken är i stort format och visar upp en rikedom av illustrationer, flertalet i färg, och innehåller förklarande, djupgående texter och en omfattande bibliografi.