Den 2016 avlidna arbetarförfattaren Molly Johnson hade framför allt sin debutroman Pansarkryssaren från 1955 att tacka för sin berömmelse. Romanen uppmärksammades för sin formella djärvhet med inspiration från modernistiska och surrealistiska författare. När en uppföljare lät vänta på sig glömdes författaren dock mer eller mindre bort. 1984 utkom så romanen Morbror Anders, en inlevelsefull skildring av en gammal bruksarbetares liv.
Den erhöll Tidningen Vi:s litteraturpris 1984, men väckte i övrigt inget större uppseende. Bakom den oskyldiga titeln döljer sig dock en intrikat och noga genomarbetad text, där skiftande tidsplan, berättartekniker och perspektiv väver en sammansatt bild av en unik individ och den miljö som format honom. Språket är genomgående dialektalt talspråk, ett idiom som i Pansarkryssaren endast framskymtar här och där; liksom där är trakten huvudsakligen Hofors och dess järnverk med omnejd, här under sitt riktiga namn.
Romanen inleds med en rundmålning i folklivsstil av omständigheterna kring Anders komplicerade födelse den 3 juli 1906 i det fattiga hemmet, där förut flera syskon fötts, varav ett nu är dött. Därpå följer en virrig monolog med utgångspunkt i gamla biominnen. I tredje kapitlet skriver en kvinna kallad M i juli 1978 ett långt brev från sitt barndomshem på landet, vars omgivningar hon beskriver utförligt. I kammaren innanför ligger hennes morbror Anders, nu en senil och hjälplös gubbe som kletar ned sig med sin avföring och vägrar tvätta sig; han är döende och vårdas av M under en vecka.
Sedan kommer en skildring i tredje person av M:s försök att föra en dialog med Anders, lirka med honom och få honom att berätta minnen och tvätta sig. Så följer ett par kapitel där Anders berättar ungdomsminnen. Därefter återvänder vi till Anders hårda barndom, återgivet av en anonym berättare. Detta följs av en drömskt suggestiv skildring av nattlig ångest, där Anders och M:s personligheter verkar smälta samman, präglad av långa, utflytande meningar, romanens kanske märkligaste avsnitt.
Berättelsen fortskrider så med en blandning av inre och yttre monologer, M:s långa brev, redogörelser i tredje person, minnesberättelser från Anders ungdom, dialoger mellan Anders och M samt kombinationer av dessa tekniker, med ständiga hopp fram och åter i tiden och sammanblandningar av tider och personer. Mot slutet återvänder vi till Anders och hans syskons svåra barndom med armod, ångest och hård uppfostran, samtidigt som vi med den förvirrade Anders genom ett slags dubbelexponering är kvar i nutiden; tiden tycks till sist ha upphävts eller mist sin betydelse. Slutligen börjar M fundera på att skriva en bok om Anders och radar upp viktiga årtal och händelser i hans liv. Flera viktiga biografiska fakta presenteras här för läsaren för första gången, bland annat något som förut endast antytts, att Anders tillbragt en lång rad år på sjukhus till följd av alkoholism och sinnesförvirring.
Molly Johnson visar liksom i debutboken stor lust att leka med den litterära formen. Den här gången har hon nyttjat andra delar av den modernistiska verktygslådan och ansluter sig närmast till författare som sysslar med medvetandeströmmar och minnets funktioner, såsom Proust, Joyce eller Claude Simon, men anpassar smidigt tekniken efter sina egna syften. De olika konstgreppen blir aldrig självändamål, utan alltid ett sätt att belysa Anders och bruksortens liv ur skiftande synvinklar, lite grann som en i tid och rum irrande kamera i en dokumentärfilm. Johnson beskriver här aldrig själva järnverket, vilket hon redan har gjort i Pansarkryssaren, men visar ändå hur dess tvång och hårdhet med åtföljande mansideal sätter sin prägel på bygden med fylleri och slagsmål och förakt för svaghet.
Den känslige och musikaliske Anders som dövar sin ångest med sprit och till sist blir närmast arbetsoförmögen synes förkroppsliga det lidande samhällets krav vållar. Det antyds avslutningsvis i förbigående att han har dött. Molly Johnson har dock rest ett tidlöst monument över honom och han olyckskamrater, ett slags äreminne över alla hunsade, förtrampade och undanskuffade, och detta i en konstfull litterär form, som ökar romanens kraft utan att göra den svårläst.
Källor:
Molly Johnson, Pansarkryssaren, 1979, nr 67/9083, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB)
Molly Johnson, Morbror Anders, 1988, nr 40285 (ARAB)
Anna Jörgensdotter, “Till minnet av Molly Johnson och tack för allt”, Arbetarbladet 1 december 2016