Victor Klemperer (med förord av Christopher Clark och en historisk essä av Wolfram Wette ; texttranskription, kommentarer och personregister: Christian Löser ; översättning: Per Lennart Månsson): Revolutionsdagbok 1919 : skratta och gråta på samma gång / Fischer, 2016. 234 s. 
I år uppmärksammas hundraårsjubileet av den ryska revolutionen 1917. Men också åren efter revolutionen var dramatiska, och skulle sätta sin prägel på hela det oroliga 1900-talet. Land efter land skulle drabbas, i det som historikern Eric Hobsbawm kallat ”ytterligheternas tidsålder”.
Ett av de många vittnena till 1900-talets massmord i Europa var docenten i romanska språk Victor Klemperer. Som tysk patriot hade han anslutit sig och kämpat på östfronten och vid krigsslutet i november 1918 tänkte han återvända med sin hustru till München där han upprätthöll en så kallad privatdocentur i romanska språk och litteratur.
I Leipzig, där han hustru, organisten Eva Klemperer vistades gick han gärna på Café Merkur där politik diskuterades. Vid strejk släcktes alla lampor i lokalen och på natten övergick den enligt Klemperer ”från café till asyl”, ett tillhåll för fattiga och trashankar. En bekant, som arbetade som journalist på tidningen Leipziger Neueste Nachrichten, undrade om Klemperer inte skulle kunna skriva reportage från München när han kom dit. För just nu (årsskiftet 1918/1919) hände där ”stora saker”.
Den bok som följer är Victor Klemperers ögonvittnesreportage från München, där ett kommunistiskt arbetarråd övertagit makten i staden. Det är ”litterära reportage” på samma sätt som den ”rasande reportern” Egon Erwin Kisch skrev, eller för den skull P.O. Enqvists reportage från Olympiaden i München 1972. Det är inkännande, mångordiga beskrivningar och kommenterar in i detalj från de rökiga konferensrummen, ölhallarna, och från gatornas strider och kanonader. Ibland tvingas Klemperer ta till andra- och tredjehandskällor, ”det sägs”, ”man säger”, och så vidare. Det var den tidens journalistik, före radio och TV, skriven i ”direktsändning”.
I Tyskland hade efter krigsslutet det socialdemokratiska partiet delats (precis som det skulle komma att göra i Sverige) i en mer moderat grupp (”Mehrheits-Sozialdemokratische Partei Deutschlands), och en närmast kommunistisk grupp, inspirerade av den ryska revolutionen (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands, USDP), ibland kallade ”spartakisterna”. I Berlin utbröt snart gatustrider mellan de bägge fraktionerna, samtidigt som återvändande soldater under sina gamla befäl bildade militära ”frikårer”, som utan rättegång avrättade sina motståndare.
Den socialdemokratiska regeringen i Berlin flydde oroligheterna till Goethe-staden Weimar, därav benämningen på mellankrigstidens tyska styre: Weimarrepubliken.
I München hade socialdemokraterna vunnit det första valet efter 1918, men partiet var också där splittrat. Oroligheterna eskalerade när den socialdemokratiske ministerpresidenten i München, Kurt Eisner, mitt utanför Lantdagens byggnad sköts ner av en ung höger-nationalist, greve Anton von Arco, i februari 1919.
Följden blev att masstrejk utbröt, och de revolutionära inom USDP grep makten. De hämnades omgående på Arcos bundsförvanter i gruppen Thule. Gatustrider utbröt, samtidigt som USDP proklamerade en ”socialistisk rådsrepublik”, på samma sätt som man gjort i Ungern.
Samtidigt hade revolutionen i Berlin slagits ned med våld av den socialdemokratiske försvarsministern Noske, och de så kallade frikårerna. Noske var också beredd att låta München-kommunisterna drabbas av samma ”blodsberusning” som deras bröder och systrar i Bremen, Ruhr, Braunschweig, Magdeburg, Posen och Württemberg, varvid minst 3000 människor miste livet Klemperer för noggrann dagbok över de blodiga dagarna för inbördesstriderna i München i maj 1919. Han noterar t.ex. att många soldater och matroser snabbt byter färg på sina armbindlar när fienden närmar sig, från rött till vitt. Striderna är över på några veckor och de ledande socialistledarna antingen mördades, som Gustav Landauer , eller sattes i fängelse för att dö, som skriftställaren Erich Mühsam. En av Klemperers kollegor på universitetet i München, den berömde sociologen Max Weber, lyckades fly staden, men avled strax efter, 1920.
(En annan som flydde från München 1919 var den mystiska pseudonymen B. Traven, författare till bland annat Sierra Madres skatt, som utspelas i Mexiko. Länge trodde man att Traven var en norsk-amerikansk sjöman, men senare forskning visar att han var anarkist från Tyskland, och hade verkat inom en teatergrupp i München. För detta talar att alla Travens böcker är skrivna på tyska.)
Litteraturdocenten Victor Klemperer var själv politiskt liberal, och hans skildring av den anarkistiska rådsrepubliken i München är fylld av elak satir och dråpliga karikatyrer. Han inser snabbt att republikens dagar snart är räknade. I sin sista dagboksanteckning 1920 beskriver han rådsrepubliken i Bayern som ”tragikomisk”. Han skriver om hur hjärtat skakas av det ”hjältemodiga lidandet” samtidigt som man måste skratta åt de många politiska ”tokerierna”. Kanske kan man säga att krigsupplevelserna gjort en cyniker av författaren, som mest av allt längtade tillbaka till sin lärostol i romanistik i Dresden, där han blev professor 1920.
Victor Klemperers vidare öde är inte mindre dramatiskt. Vid nazisternas maktövertagande 1933 tvingades han avgå från sin professur i ”förtidig pension”. Något år senare tvingades han flytta med sin fru till Dresdens ”judehus”. När de sista judarna 1945 skulle deporteras till koncentrationslägrets gasugnar bombades staden till grus av de allierade, och Klemperer lyckades fly med sin fru.
Efter hustruns död 1951 gifte han om sig och utnämndes till professor i romanistik vid Humboldtuniversitetet i (Öst)Berlin. Han blev medlem i det östtyska kommunistpartiet redan 1945, en förutsättning för att få fortsätta undervisa, och utgav en rad skrifter i sitt ämne, romanska språk och litteratur. Under en resa till en kongress i Lissabon 1959 insjuknade han och dog året därpå, 79 år gammal.
Victor Klemperers dagböcker har publicerats efter hans död, och är idag en betydelsefull källa till en akademikers liv under det tyska kejsardömet, två världskrig, revolutionstiden 1918-1919, och tiden under nazism och kommunism i Tyskland. De har transkriberats av Christian Löser, och försetts med kommentarer och förord av Christopher Clark och Wolfram Wette, och utkommer nu för första gången på svenska.
Den sista dagboken, 1945-1959, bär titeln So sitze ich denn zwischen allen Stühlen. Klemperer var en ”överlevare”, en man som under sitt liv tvingades, som han säger, ”sitta på många stolar”. Dagboken 1918-1932 kallar han, på samma mångtydiga vis, Leben sammeln, nicht fragen wozu und warum (ung. Att samla på livet, utan att fråga varthän eller varför?). Att anpassa sig till ett liv under det ”korta 1900-talet” (som Hobsbawm kallat det, tiden 1918-1991) innebar i många fall bara att leva, acceptera, ”gilla läget”, utan att fråga varför eller varthän?
Och frågan är om vi blivit så mycket klokare sedan dess?
Sandra Mischliwietz, “Att uppfinna ord” : Kindheit als Strategie der Weltaneignung in der schwedischen Arbeiterlitteratur der 1930er Jahre / MV-Verlag, 2017 (Wissenschaftliche Schriften der WWU Münster. Reihe XII. Band 11)
Den svenska arbetarlitteraturen står högt i kurs i Tyskland, i Sandra Mischliwietzs avhandling kallas den ”eine stärkere literarische Tradition als in allen anderen europäischen Ländern”. 1930-talet var det decennium när den svenska arbetarlitteraturen nådde, med Lennart Thorsells ord, ”den svenska [litterära] parnassen”. Författare som Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Johan-Olov Johansson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren, Jan Fridegård, Rudolf Värnlund, Maj Hirdman, slog igenom på bred front under 1930-talet, och man försökte etablera begreppet ”proletärlitteratur”, fast några av dessa författare ogillade epitetet.
Den biografiska ”bildningsromanen” blev tidigt strömningens signum. Det var böcker som Eyvind Johnsons Romanen om Olof, Harry Martinsons Nässlorna blomma, Fridegårds böcker om Lars Hård, Moa Martinsons böcker om Mia, Ivar Los God natt jord. I den föreliggande avhandlingen av Sandra Mischliwietz försöker författaren jämföra dessa barndomsskildringar med den ”borgerliga” romanens motsvarigheter, till exempel Per Lagerkvists Gäst hos verkligheten, Sigurd Hoels Veien til verdens ende eller H.C. Branners Historien om Børge. Strindbergs Tjänstekvinnans son hade varit en bra jämförelse, eller Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom.
En skillnad som snart framkommer är klassaspekten, som utmärker arbetarlitteraturens författare. Men också det faktum att dessa unga författare visar hur man ”hittar sitt språk” i de självbiografiska böckerna, med Torgny Karnstedts ord, ”att erövra ett språk”. Mischliwietz kallar det ”att uppfinna ord”. Språket erövras inte utan besvär, det är både ”kollektivt” och ”individuellt”.
”Weltaneignung” betyder ungefär att ”tillägna sig”, ”anpassa sig”, att ”införliva omvärlden”. Barnet gör det genom att först härma de vuxna, i tal och handling. Det antar därefter olika ”strategier” för att anpassa sig så gott om möjligt. De svenska arbetarförfattarnas barndom på 1930-talet var väsensskild från borgerliga författare som Strindberg (vars böcker beundrades starkt inom arbetarklassen) eller Söderberg. Tidigt får barnen hjälpa sina föräldrar, hemma och på arbetsplatsen. De blir tidigt ”vuxna”. De får, i bästa fall, gå sex år i skola, men ofta kortare. De får tidigt lära sig att klara sig själva. Vid 13 år börjar Eyvind Johnsons Olof arbeta för maten, då han lämnar styvföräldrarnas hem i Norrbotten för sin vandring söderut. Det säger sig självt att en sådan ”weltaneignung” är ganska så specifik för 1930-talets ”proletärförfattare”.
Mischliwietz försöker på detta sätt rekonstruera hur ”barnet” skildras i arbetarförfattarnas biografiska romaner. Hur man närmar sig begreppet ”det goda barnet” från Rousseau och Ellen Key, och hur man skildrar arbetarklassens förhållande till barndomen. Och hur detta tar sig uttryck i språket.
Så heter det t.ex. i ”Romanen om Olof”: ”Barn leker och springer omkring och hoppar bock och gör allt möjligt och deras mammor ropar på dem att de ska komma in och gå ett ärende eller få en smörgås. Jag är inget barn längre, jag är en arbetare. Men ifall någon kallade honom för barn, så kunde han inte neka.” Barnen blev tidigt politiskt medvetna, Vilhelm Moberg blev som han själv skriver ”en av Sveriges yngsta ungsocialister” vid elva års ålder.
Med Bourdieu skulle man kunna säga att de arbetarbarn som skildras i bildningsromanerna växer tillsammans med sin klass, erövrar språk och erkännande, kulturellt och socialt kapital. De är särlingar inom klassen som reflekterar över sina liv, men de är också klassrepresentanter, de är exempel på hur en hel samhällsklass får erkännande och sedermera erövrar också den politiska makten.
Mischliwietz anlägger också ett gender-perspektiv där hon analyserar Moa Martinsons Mia-trilogi, Lo-Johanssons Bara en mor, och jämför med senare barnskildringar som Svinalängorna och Mig äger ingen. Och hon citerar Kristian Lundberg, när hon säger: ”Den som talar, förändrar världen”. Hon hade kunnat tillägga: Den som skriver ner sin barndoms historia får oss andra att förstå den bättre.