Sara Heyman, Sjukt, syster! : kärlek och uppror i svensk sjukvård / Stockholm : Verbal, 2018, 175 s.
”Det är den sjätte maj 1933. Våren är rekordvarm, närmare trettio grader redan i april. På Karlavägen 26, ett stenkast från Humlegården på Östermalm, har Svensk sjuksköterskeförening sitt ordinarie årsmöte. Bara en vecka tidigare har de haft ett extrainsatt möte, då nya stadgeförslag har presenterats. Nu ska stadgeförslagen klubbas igenom eller fällas. Bertha Wellin sitter i blå dräkt vid presidiebordet. Hon är inne på sitt nittonde år som ordförande för Svensk sjuksköterskeförening.” (s. 10)
Efter omröstningen står det bland anat klart att Svensk sjuksköterskeförening (grundad 1910) skulle ombildas från att ha varit en social mötesplats med möjlighet till vidareutbildning, fortsättningsvis skulle vara en regelrätt fackförening. Fru Wellin avsäger sig sitt ordförandeskap och lämnar under protester årsmötet, för att aldrig återvända. Anledningen till hennes sorti var att hon, kristen som hon var, såg ”sjuksköterskekallet” som något viktigare än ”världsliga ting”, såsom reglerade arbetstider, rimliga löner och drägliga arbetsvillkor. Hon ansåg även att sjuksköterskor inte fick gifta sig och inte fick bo någon annanstans än på sjukhuset där de jobbade.
Just föreställningen om sjuksköterskeyrket som ett ”kall”, snarare än ett yrke bland alla andra löper som en röd tråd genom Heymans bok, och vi får följa yrkets knappt 160-åriga historia, även om läsaren som hastigast tar sig ännu längre tillbaka i tiden för att beskriva Sveriges sjukvård på för knappt 200 år sedan, det vill säga före Florence Nightingale.
Sjukt, syster! är indelad i tre delar; Historien, Synen på sjuksköterskan, samt Priset, alla innehållande ett flertal kapitel som, trots att de är tematiskt sammanhållna, samtliga ger en varierad och fördjupad bild av sådant synen på sjuksköterskan och på dess yrke som ett slags ”kall”, samt deras kamp, löneuppror, osv.
Häromdan läste jag att av OECD-länderna har Sverige, tillsammans med Mexiko och Chile har minst antal vårdplatser per capita, samtidigt som hälso- och sjukvården i dessa länder ändå får mest pengar av BNP (i relation till befolkningsantal). Privatiseringsivern torde vara en högst sannolik förklaring till detta.
Ändå står vi här, i juni 2018, med sjuksköterskor som utför ett viktigare arbete än de allra flesta andra. De är ständigt underbemannade, fortfarande med låga löner, men de kämpar på – och om de då och då går ut i strejk i syfte att få högre löner, kan de, som för några år sedan, bli kallade giriga av namnkunniga tidningskrönikörer.
Även om Heymans bok i mångt och mycket är en genomgående intressant läsning med en lagom stor portion humor är det inte utan att man känner en blandning av både hopp och förtvivlan. Förtvivlan, eftersom våra sjuksköterskor, trots alla sina framsteg, fortfarande inte fått det erkännande i form av lön och dylikt som de förtjänar. Hopp, då yrkesgruppen, såsom dagens situation ser ut (för att inte tala om några år, med tanke på befolkningsökningen) egentligen har allt att vinna på att strida för bättre villkor, enär bristen på sjuksköterskor ligger bakom den vårdkris som fortfarande sprider sig över vårt avlånga land.
Anders Sundelin: Diplomaten /Weylers förlag, 2018, 382 s.
Journalisten Anders Sundelin har tidigare gett ut böcker bland annat om affären kring spionen Stig Wennerström, om polischefen Carl Persson, filmregissören Mai Zetterling, och den beryktade Salaligan. Det är ur material kring spionen Wennerström som Sundelin skrivit sin nya bok, om stjärndiplomaten Sverker Åström (1915-2012), som tjänade som kabinettsekreterare under flera utrikesministrar, och var svensk ambassadör i FN m.m. under en lång karriär som sträckte sig från andra världskriget (då Åström tjänstgjorde vid den svenska ambassaden i Sovjetunionen) och fram till hans sista postering som ambassadör i Paris till 1982.
Åström har själv beskrivit sin karriär i boken Ögonblick (1992). Ett visst uppseende väckte han när han som 87-åring ”kom ut” som homosexuell. Sundelin uppehåller sig en hel del i boken kring detta, något som fick polischefen Carl Persson att betrakta Åström som en ”säkerhetsrisk”, vilket dock avfärdades ganska direkt av statsminister Tage Erlander.
Sundelin försöker också hypotetiskt binda Åström till den svenske (eller ryske) spionen ”getingen”, som omnämns i ett antal dokument i SÄPO-akter från 1960-talet och framåt. Om han lyckas med detta må läsaren bedöma.
Åström var som sagt stjärndiplomat, och har inte efterlämnat något eget arkiv eller minsta anteckning. Mycket i boken bygger därför på hörsägen. Man får emellertid en insyn i diplomatins spännande värld under det kalla kriget, vilket är intressant. Åström var kulturellt intresserad, han donerade en stor rysk silversamling (av svenska silversmeder från Sankt Petersburg) till UD efter sin död, och översatte från italienska Michelangelos kärlekssonetter. Efter sin pensionering blev han en flitig debattör av utrikespolitik, och starkt kritisk till både Israels och USA:s utrikespolitik.