Hjalmar Brantings tre ämbetstider som statsminister var korta och kantade av svårigheter, men de etablerade den svenska socialdemokratin som regeringsdugligt parti och lade grunden för partiets framtida långa maktinnehav. Hans personarkiv finns på ARAB.
Hjalmar Brantings arkiv förvaras på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Det innehåller 130 volymer, där bland annat följande ingår:
- 27 volymer personliga handlingar
- 7 volymer manuskript
- 34 volymer brev
- 22 volymer ämnesordnade handlingar
- 33 volymer samlingar, däribland 9 volymer fotografier och 25 volymer Hjalmar Brantings boksamling.
Hjalmar Branting skrev själv aldrig något mer omfattande verk, men i biblioteket finns 53 volymer småtryck med honom som upphovsman. Dessutom finns det 137 volymer böcker och småtryck som handlar om Hjalmar Branting, bland annat Zeth Höglunds biografi Hjalmar Branting och hans livsgärning i två delar från 1928-1929.
Efter valet 1917 hade liberaler och socialdemokrater bildat en koalitionsregering, med liberalen Nils Edén som statsminister och Hjalmar Branting som finansminister. Hjalmar Branting avgick dock efter några månader av personliga skäl. 1920 föll Edéns koalitionsregering, och Hjalmar Branting utsågs till ledare för en minoritetsregering, som kom att sitta från den 10 mars till den 27 oktober 1920.
Norge blev självständigt
Då Hjalmar Branting 1905 hade medverkat till Norges skilsmässa från Sverige hade folk sjungit kungssången ideligen och kastat sockerbitar på honom och hans familj när de vägrat resa sig, och spottat efter honom på gator och spårvagnar. Nu bemötte människor honom med aktning, men något av misstron fanns fortfarande kvar, särskilt sedan han låtit den ukrainsk-italienska socialisten Angelica Balabanoff resa in i landet.
Valet samma höst blev ett bakslag, men Branting förhalade avgången för att hindra en högerregering och beredde vägen för en svag interimsregering inför nästa års riksdagsval, det första med allmän rösträtt som skulle hållas i Sverige.
Med sin ställning som en av Socialistinternationalens mest framstående ledare och sin tro på fred och internationell rättsordning blev Hjalmar Branting en av de främsta tillskyndarna av Nationernas Förbund. Till och med på sin sextioårsdag, den 23 november 1920, befann han sig i Genève, där den nya organisationen skulle ha sitt huvudkontor.
Hjalmar Branting verkade kraftfullt för Sveriges inträde i den nya världsorganisationen, i kamp mot högern och vänstersocialisterna. Han kallades bland annat därför ”den store europén” och tilldelades 1921 Nobels fredspris tillsammans med norrmannen Christian Lange. Den ansenliga penningsumman fick honom att fundera på att köpa en sommarstuga i skärgården, men han var trött och övergav snart planerna.
Engagerad i Nationernas Förbund
Den ekonomiska utvecklingen 1921 var dyster med växande massarbetslöshet, stigande räntor och deflation.
Hjalmar Branting hade själv knappt deltagit i valrörelsen eftersom Nationernas Förbund upptog allt mer av hans tid. Han ville helst slippa regeringsansvaret, men då partiet gick framåt med drygt 6 procentenheter till 36 procent av rösterna i riksdagsvalet gav kungen honom uppdraget att bilda en enpartiregering. I denna tog han också på sig utrikesministerämbetet. Han kallades därför ”dubbelexcellensen”, och tillbringande nu och framgent mycket tid i Genève.
I januari 1923 blossade en strid upp i riksdagen i samband med en arbetsmarknadskonflikt. Alla var ense om att staten borde garantera stöd för de arbetslösa, men om formen rådde vitt skilda meningar. I Brantings frånvaro lade socialministern, förre LO-ordföranden Herman Lindqvist, fram ett förslag som enligt de borgerliga svor mot principen om statens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, varför Gustaf V vägrade godkänna propositionen.
Hjalmar Branting hastade hem från Paris och försökte hitta en förhandlingslösning, men Per Albin Hansson och de yngre partikamraterna motarbetade honom. Liberalen CG Ekman manövrerade samtidigt för att stärka sin ställning som vågmästare mellan höger och vänster. Hjalmar Brantings kompromiss föll i första kammaren och regeringen avgick.
Sjuk i influensa
Socialdemokratin gick således in i valrörelsen 1924 i opposition och angrep nu häftigt högerregeringen Trygger. Man vann några mandat och Hjalmar Branting blev för tredje gången statsminister, även om han bara gjort fem valframträdanden. Födelsedagen firades i all hast mellan ett par utlandsresor.
Hjalmar Branting var mycket trött och tålde inte längre grammofonmusik och andra höga ljud. Den glädje och sällskaplighet han förut visat i vän- och familjekretsen hade ersatts av plågade ansiktsuttryck. Han insjuknade i influensa, tillfrisknade men behövde den 9 december åter bäddas ned i sitt hem. Infektionen hade utvecklats till inflammation i hjärtmuskeln och gallstensanfall.
Den 19 januari 1925 begärde han avsked som statsminister, men bad att få kvarstå som statsråd utan portfölj; den 24 januari ersattes han som statsminister av Rickard Sandler. Branting beredde sig på att gå bort, men yttrade inte vad han kände eller tänkte; han talade aldrig om sig själv. Exakt en månad senare, klockan 12.37, dog han i sitt hem på Norrtullsgatan 3. Hjalmar Branting ligger begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.
I adoptivdottern Vera von Kræmers självbiografi Brantings på Norrtullsgatan kan man läsa mer om Hjalmar Brantings fem sista år i livet.
