Albert Viksten skrev ett femtiotal böcker, varav flera utpräglade arbetarromaner. Andra, som Bäverbäcken, skildrar människans kamp för tillvaron i en kärv och ogästvänlig, natur.
Albert Viksten: Bland björnskyttar och sälfångare i Norra Ishavet, Tiden (1921), 143 s
Som ansvarig utgivare för Nya Norrland hade Albert Viksten sommaren 1919 ett hot om två månaders fängelse hängande över sig. Han valde då att bege sig till Norge, hamnade i Tromsö och mönstrade på en Ishavsskuta. Sommaren därpå gjorde han åter samma resa, nu som en del av en expedition av Svensk Filmindustri. Boken beskriver erfarenheterna från dessa två utfärder. Händelserna är verkliga, men personerna delvis fiktiva. En medföljande fotograf har illustrerat boken.
Boken startar med en livfull skildring av hamnen i Tromsö med diverse förberedelser och avskedsceremonier. Skutan Ormen stävar sedan norrut under skämt och historieberättande. Ormen och dess besättning är ofta illa ute och hotas än av väldiga isberg, än av ogenomtränglig tjocka som isar ned skeppet och utplånar sikten. Orienteringen blir också försvårad av brist på tillförlitliga kompasser och tycks mest ske på känn. Den självsvåldige gamle kaptenen gormar och svär oavbrutet och verkar oförmögen att tilltala manskapet utan personliga förolämpningar, vilket de härdade fångstmännen mest rycker på axlarna åt.
Snart vidtar en masslakt på säl, av författaren kallad ”massmord”. Fångstbåtarna staplas fulla med döda sälar, som sedan flås ombord på skeppet under åtskilliga timmar. Endast skinnen tas till vara, kropparna hivas i sjön till glädje för stormfåglar och håkäringar.
Såväl Ormen som roddbåtarna är upprepade gånger nära att fastna i isen; fångstbåtar på jaktutflykter far vilse och återkommer ibland först efter flera dagar. Andra händelser är äggfångst på Novaja Semljas fågelfjäll, besök hos samojeder samt björnjakt på Frans Josefs land. Det hårda arbetet ombord och den uppenbara livsfaran under de bloddrypande jaktepisoderna omväxlar med perioder av stiltje och händelselöshet orsakade av dimma, is och dåligt väder. Författaren beskriver utförligt den storslagna ishavsnaturen, och även jargongen ombord med bland annat ett närmast oändligt antal svordomar på olika språk.
Albert Viksten: Bäverbäcken, Tiden (1923), 180 s
Ett av Albert Vikstens återkommande teman var människors kamp för tillvaron i en motsträvig natur; dels berättelser om jakt- och fiskeäventyr, dels naturskildringar där människan ses som en djurart bland andra. Av det senare slaget är romanen Bäverbäcken, en av Vikstens mest kända och uppskattade verk.
Viksten inleder boken med en utförlig beskrivning av vårligt djur- och växtliv kring en fiktiv bäck i Norrland. Han utmålar landskapets skönhetsvärden poetiskt och redovisar djurens beteenden sakkunnigt och med visst skämtsamt förmänskligande. Så småningom framträder brutalare drag i djurens kamp för överlevnad; djur jagar och dödar varandra, strider om revir och så vidare. Efter ungefär fyrtio sidor uppträder romanens huvudpersoner, ett ungt nygift par, Karin och Niklas, som ämnar skapa sig en boplats i fjällskogen. Berättelsen handlar sedan växelvis om den omgivande naturen och om huvudpersonernas strävan att upprätta en tillvaro i en ofta kärv och ogästvänlig natur.
Handlingen saknar inte dramatiska inslag. Parets svedjebränning är på väg att vålla skogsbrand; deras ko blir dödad av en björn; Niklas skjuter björnen, fångar dess unge och byter den och björnskinnet mot en ny ko och en hund. Runt omkring pågår årstidernas växlingar och den hårda striden för livet. Efter hand får paret ordning på torpet. Niklas bygger en stuga, Karin föder en son, de sår och skördar och så vidare. Deras liv skildras inlevelsefullt men osentimentalt och med samma objektiva blick som det omgivande djurlivet.
Albert Viksten: Byfolket, Tiden (1925), 314 s
Albert Viksten var länge en av sin generations mest lästa författare, omtyckt framför allt för sina bygdeskildringar. Hans roman Byfolket är en fristående fortsättning på romanen Stor-Nils från 1923. Byfolket är en utpräglad kollektivroman utan egentliga huvudpersoner. Figurerna i det stora persongalleriet verkar utvalda i första hand för sina roller i bykollektivet och som företrädare för vissa människotyper. Även de viktigare personerna är följaktligen ganska endimensionella och närmast karikerade. Till dem man främst lär känna hör Jakob, som blir utackorderad som sockenhjon i romanens början, eftersom hans mor är död och hans far försvunnen. Han bor sedan länge hos den fattige Skomakar-Jacke och han ilskna hustru, som blir pikad av maken för sina religiösa griller. Den nyfikne Torpar-Svante, hans inbillningssjuka hustru Maja Greta och deras lättförälskade dotter är andra karaktärer.
Arbete, pengar och kärlek är vanliga tvisteämnen i byn, vars sociala liv beskrivs ingående. Trä-Petter Löfrot har skapat sin förmögenhet genom att lura till sig mark av bönderna, men blir själv svindlad av bedragaren Kranz. Den skuldtyngde storbondens vackra dotter Judit blir samtidigt uppvaktad av den rike bankiren Ahlman, bodbiträdet Viktor och den unge bonden Jonas Larsson. Dräng-Mattis blir galen efter att ha mördat gårdfarihandlaren Pettersson för att komma över hans pengar. Den nye läraren lyckas med hjälp av rottingen få ordning i skolan, men har varken framgång i kärlek eller som nykterhetspredikant. I trosfrågor för den överklasspräglade statskyrkan en ojämn kamp mot den folkligare väckelseförsamlingen och den något socialistiske prästen Holm i baptistförsamlingen.
Läs en tidigare artikel om Albert Viksten och hans författarskap.