Vi har tidigare publicerat boktips om Ivan Oljelunds självbiografiska romansvit, se tidigare inlägg. Nedan presenteras del tre och del fyra. Alla delarna kan ses som en enda roman i fem delar.
Ivan Oljelund: Arbetarbohem, LT (1953), 368 s.
Arbetarbohem, den tredje delen i Ivan Oljelunds självbiografiska romansvit, utkom 1953. Titeln syftar på de framför allt yngre män som åren före första världskriget förde ett dagdrivarliv i arbetarrörelsens utkant. När vi nu återser svitens huvudperson Mikael Häger har han och hans två år yngre bror Peter bott fem år med mor och styvfar i Eskilstuna. De har hankat sig fram på olika enklare arbeten. Mikael har efter läsning av ungsocialisternas tidning Facklan börjat skriva artiklar i radikala tidningar.
Anarkistledaren Rikard Wildberger håller föredrag i staden. Hans lidelsefulla och retoriskt väl hopsnickrade tal gör stort intryck på Mikael. Han ansluter sig till ungsocialisterna och far så småningom till Stockholm och bekantar sig med männen på Facklans redaktion. De lovar honom ett och annat skrivuppdrag.
De närmaste åren blir för Mikael rika på upplevelser men fattiga på materiella tillgångar. Han finner snart att han ingår i ett större skribentproletariat som drar sig fram på tillfälliga påhugg och redaktörers välvilja. Kollektivet innehåller åtskilliga särpräglade individer som Oljelund beskriver med välvilja och nostalgisk ömhet.
Det är en manlig gemenskap där kvinnor ibland skymtar i utkanten. Den geniale men gåtfulle Wildberger, Henrik ”Hinke” Bergegren i lätt förklädnad, bestås ett utförligt porträtt som innefattar både sympati och kritisk distans. Wildberger tar sig först an Mikael och ger honom uppdrag som skribent och talare. Senare börjar han inta en kyligare attityd, kanske för att han uppfattar honom som en blivande rival.
Senare delen av romanen kretsar mycket kring den politiska oro som utmynnar i första världskriget. Mikael blir åtalad för ett antimilitaristiskt tal han hållit. Han frikänns, men åklagaren överklagar till högre instans. Så utbryter kriget och Mikael reser hem till familjen i Eskilstuna. Även i denna del av sviten skapar författarens enastående minne för detaljer tillsammans med hans stora intresse och respekt för människor en stark närvarokänsla. Den här gången tillkommer hans engagemang i politiska frågor, där han i delvis ganska långa dialoger väger för och emot olika ståndpunkter, som han bemödar sig om att göra rättvisa.
Ivan Oljelund: Dans med stormen, Folket i Bild (1959) [ny utg], 475 s.
Dans med stormen, fjärde delen i Ivan Oljelunds självbiografiska romansvit, utkom 1954. Liksom tidigare i sviten fortsätter handlingen utan avbrott från förra delen. De fem romanerna är alltså egentligen en enda roman i fem delar. Läsaren förutsetts ha läst de tidigare delarna, personer därifrån dyker upp utan föregående presentation osv.
Fjärde delen behandlar inledningsvis Mikael Hägers svårigheter som redaktör för den revolutionära tidningen Facklan (egentligen Brand). De två första exemplaren beslagtas omedelbart utan förklaring, ett bland flera uttryck för den nervösa stämningen under första världskriget och svenska statsmaktens rädsla för folkliga uppror. Mikael jagas för att ha uteblivit från militärtjänstgöring. Han kallas till ny rättegång för att ha hållit ett påstått antimilitaristiskt tal.
Fortsättningen av romanen behandlar huvudsakligen den rättegång och fängelsevistelse Oljelund redan förut skildrat i romanen I ny jord från 1920, den här gången utförligare och med betoning på andra detaljer. Fängelsetiden framstår först som tämligen dräglig. Mikael ägnar mesta tiden åt att läsa låneböcker från fängelsets bibliotek, han får ett och annat besök, personalen är ganska hygglig. I längden blir dock isoleringen i den trånga cellen påfrestande. Mikael visar allt fler tecken på skador vanliga hos långvarigt inspärrade, torgskräck, rädsla för människor och folkmassor mm. Därtill upphör besöken nästan helt och omvärlden tycks glömma honom.
Då Mikael efter ett år släpps ut ur fängelset känner han sig vilsen i tillvaron. Han bor en tid i sin mors familj hemma i småstaden, som dock snart känns för stillastående; han följer med på en föredragsturné, men upplever hela tiden oro och obehag. Ett möte med den anarkistiske lärofadern Kropotkin blir något av en besvikelse. Deltagandet i en humanistisk förening känns till sist meningslöst. Slutligen tvingas Mikael göra sin värnplikt, som dock inte blir mer än en tids kontorsarbete, följt av en frisedel betingad av tidens revolutionära oro. Han vantrivs alltmer i den anarkistiska rörelsen, framför allt med dess våldsfantasier och brist på verklighetsförankring. I stället börjar han umgås i litterära och konstnärliga kretsar och träffar bland andra Dan Andersson.