Bryan D. Palmer, serie: Marxism and historical practice, Vol. 1, Interpretive essays on class formation and class struggle / Leiden : Brill, 2016, 532 s.
Bryan D. Palmer, serie: Marxism and historical practice,Vol. 2, Interventions and appreciations / Leiden : Brill, 2016, 366 s.
Bryan D Palmer är professor i historia vid Trentuniversitetet i Kanada och brukar räknas in bland samtidens mest framträdande marxistiska historiker. Över åren har han publicerat en lång rad artiklar och böcker som bottnar i arbetarklassens och arbetarrörelsens historia, framförallt med Nordamerika som utgångspunkt. I dessa båda volymer som getts samlingsnamnet Marxism and social practice, har 23 av hans artiklar givits ut på nytt och samlats tematiskt under rubriker som Class struggle before the consolidation of class, Workers’ cultures, Theoretical and historiographic interventions, Real history: Comment on the cinematic, Historiography: The revolutionary left. Som ett sorts motto pekar han på något William Morris skrev 1888:
[M]en fight and lose the battle, and the thing that they fought for comes about in spite of their defeat, and when it comes turns out not to be what they meant, and other men have to fight for what they meant under another name.
En del av hans böcker finns att låna i vårt bibliotek, se Bryan D Palmer som författare. Det skall även sägas att många av de tidskrifter som Palmer publicerat sig i finns hos oss, exempelvis Labour, Le Travail, Monthly Review, Left History, Historical Materialism.
Holly Lewis: The politics of everybody : feminism, queer theory, and Marxism at the intersection / London : Zed Books, 2016, 340 s.
Somliga böcker är svårare än andra att skriva kort om. Holly Lewis ser nödvändigheten av en universalism från nedan, en rörelse baserad på de många istället för de få, för att bekämpa den rådande universalismen från ovan; en inkluderande rörelse baserad på de många (”everybody”) istället för en universalism baserad på marknadskrafter och en endimensionell verklighetsbild som gynnar de få – ”a political commitment to everybody – not a toothless humanism, but a militant commitment to inclusion that doesn’t deny antagonisms.” (s. 12).
Lewis’ ambition är att få igång en dialog mellan fyra olika grupper: marxister som strävar efter att undersöka vilken roll kön spelar i den marxistiska praktiken, feministiska teoretiker som vill inlemma en marxistisk analys, marxistiska aktivister som vet lite eller inget alls om tredjevågenfeminism, transpolitik och queerteori och queer-, feminist- och transaktivister som vet lite eller inget alls om marxism. Hennes slutord kan vara värda att citera:
”However, we can fight for a future in which there is no need for Marxist-feminism or queer Marxism, but only the international movement to expropriate the expropriators, a movement where traditional and oppositional sexism are adressed as a condition and consequence of exploitation. It is the only future worth fighting for.” (s. 281).
Harcourt, Bernard E., Exposed : desire and disobedience in the digital age / Cambridge: Harvard University Press, 2015, 364 s.
Exposed. I detta sammanhang kan ordet lämpligast översättas med ”blottad”. Harcourt menar att det är dags att sätta en ny stämpel på det samhälleliga tillståndet, inte längre skådespelssamhälle, övervakningssamhälle, kontrollsamhälle, utan The expository society, kanske ”blottläggningssamhället” på klumpig svenska. Ett uppfläkt samhälls- och privatliv där inte enbart all kommunikation och rörelse avlyssnas, avläses, behandlas och utvärderas, utan där informationen tillhandahålles frivilligt och med, som Harcourt påpekar, med glädje.
Bakgrunden utgörs av de vittomfattande möjligheter till insamlande av information som den digitala världen ger, ett insamlande och ett analyserande av denna som fortlöpande pågår från såväl stat som näringsliv, för den senare parten inte minst i vinstsyfte. Därmed utgörs bakgrunden även av en sammansmältning mellan staten och det privata näringslivet. För medborgaren är detta känt, om än inte i hela sin vidd.
Ändå fortsätter det frivilliga uppgivandet av privatliv och integritet. För att det blivit en integrerad del av vardagen, något som är. Någonstans där förändras även privatpersonerna, anpassar sig, blir något annat, något som kan kallas en apatisk beredvillighet breder ut sig. Och vad händer med demokratin i i detta scenario? Så Vad bör göras? Harcourts avslutande del har getts titeln Digital disobedience = Digital olydnad. Men den delen får nog anses vara den vagaste biten av boken. Och det får anses vara symptomatiskt – hur bekämpa något som förefaller alltmer allomfattande, alltmer inträngande, inte minst i de västerländska samhällena?
Jönson, Johan, Dit. Dit. hään, Bonniers, 2016. 1015 s.
Varför ska man läsa poeten Johan Jönson? Denna fragmentariska dikt som talar om självmordsadministrationen, om kött, döden, arbetet, tiden, språket, svetten, olydnaden… Han är inte särskilt positiv, Johan Jönson. Inte det minsta sprudlande…
”Jag ska dö. Jag måste dö. Måste.”
Jönsons dikt är en våldsmaskin som maler på i oändlighet. Och diktjaget är som ett kreatur. ”Produktionens likgiltighet.” Produktionens oupphörliga glömska.” ”Dikt som svald klasskamp. Idisslad.” Varför ska man läsa Johan Jönson? Denna förtvivlan och skitiga brutalitet. Vanmakten. I slutet av mastodont-diktverket Dit.Dit.Hään skildras arbetet i en saneringsugn och känslan av att vara dömd till fattigdom redan innan födseln. Men det finns också ett ögonblick av nåd, en rökpaus mellan högar av grus och sulfit, där kroppen vibrerar och stämjärnsbladet vibrerar bland grådammiga fabriksbyggnader, som en scen ur en Tarkovskij-film. Det är i högsta grad politisk dikt Johan Jönson skriver. En anledning att läsa honom, förutom att det Faktiskt är Bra Dikt. ”dikt som EVIG STREJK.”
Elstad, Lotta, Podemos : vänsterpolitik i kristid, Celanders, 2015. 147 s.
Journalisten och författaren Lotta Elstad berättar om det spanska radikala partiet Podemos rekordsnabba framgångar. Hon tecknar också en bild av krisens Spanien. Podemos bildades 2014 och blev oväntat stort i opinionsmätningarna. Den politiska eliten i Spanien darrade, populism och kaos skulle nu ta över. Podemos hade en mager valbudget men fick ett stort genomslag på sociala medier där man samlade in pengar genom crowdfunding. Sommaren 2014 hade man fem representanter i EU-parlamentet.
Podemos framgångar beror på deras förmåga att kommunicera sitt budskap och de når ut, främst genom sociala medier till de unga. Partiledaren Pablo Iglesias var känd från debattprogram i Spanien innan han klev fram som frontfigur. Partiet har också brutit med den gamla vänsterns retorik och symboler. Podemos logga är en cirkel – och den är lila – inte röd.
Elstads bok slutar i augusti 2015 och hon skriver att denna framställning av Podemos utveckling har skrivits medan den pågår. Det har visat sig att medias rapporter om partiet ibland visat sig felaktig, att det knappt finns någon forskning på området. Partiaktivister har ofta motstridiga åsikter om vad Podemos står för etc. Hur som helst är det intressant läsning och Podemos utveckling lär fortsätta. Elstad ställer sig från om Podemos blir en game changer i europeisk politik.