Den hemlösa konsten

 i Utställningar av

Utställning på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 25 april – 31 oktober 2007.

Vad händer med den hemlösa konsten?

Den svenska arbetarrörelsen förvaltar konstsamlingar som troligen är de största utanför museivärlden.

Men under de senaste åren har en del av rörelsens traditionella samlingslokaler i tysthet lagts ner, sålts ut eller omvandlats till neutrala mötesplatser. Och när föreningslivet förändras, så förändras också villkoren för konsten.

Idag ersätts politiska och fackliga möten av pensionärsdanser, filmvisning och bolagsstämmor. Därmed riskerar också arbetarrörelsens konst att bli hemlös.

Konstverk säljs, förvisas till källare och vindar, glöms bort eller hamnar i värsta fall bland soporna. Nyligen dök en målning upp på en av Stockholms mest kända auktionsfirmor.

Hur ska man se på den här utvecklingen? Vem har egentligen ansvaret för att arbetarrörelsens samlade konstskatter bevaras? Om detta handlar utställningen ”Den hemlösa konsten – om mötesplatser i förändring och arbetarkonstens ovissa öden” som öppnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek den 25 april.

Utställningen vill visa delar av den konst som arbetarrörelsens organisationer har samlat under mer än hundra år, både konstverk som har ett säkert hem, men också exempel på hemlös konst. En stor konstskatt har en trygg hemvist hos fackliga organisationer och i moderna Folkets Hus. Men några av de utställda verken har hittats i källare eller skrubbar. Andra har övergått i annan ägo än arbetarrörelsens.

Utställningen ”Den hemlösa konsten” är en del av projektet Konsten i Folkets Hus och Parker som ett samarbete mellan Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Riksorganisationen Folkets Hus och Parker.

Göran Greiders invigningstal vid vernissagen den 25 april 2007

Vänner! Kamrater! Detta är läget: Det spanska inbördeskriget hänger i en skrubb i Österbybruk och en del av inbördeskriget är borta och utraderat för evigt.

Så där drastiskt kan man faktiskt uttrycka läget. Och som ni förstår talar jag om en målning – en målning av Hans Tombrock, en konstnär som levde i det här landet i exil från Nazityskland. Hans målning återfanns just i en skrubb i ett före detta Folkets Hus. Och det är ganska mycket av nittonhundratalet som bokstavligen nu håller på att försvinna. Det som försvinner är då inte den officiellt sanktionerade konsten, nittonhundratalets allmänmodernism, utan framför allt den konst som vågade gå i dialog med en social rörelse.

Naturligtvis ser jag det där som en stor minnesförlust. Den hemlösa konsten? Igår kväll satt jag och försökte ta in själva det uttrycket i medvetandet. Den hemlösa konsten – uttrycket blir en metafor för något ännu större som idag verkar bli alltmer hemlöst: Nämligen hela den solidariska tanken. Vi har snart trettio år av doktrinär marknadsliberalism bakom oss. Denna marknadsliberalism är till och med på väg att ta en del av våra minnen ifrån oss – och därmed också byggstenarna till en framtida politisk identitet. Det skrämmer mig.

Man kan fråga sig: Hur nödvändigt är det då att minnas? Det vet jag faktiskt inte riktigt. Den gryende arbetarrörelse som för hundra år sedan började ta spjärn mot överhetssamhället tror jag inte intresserade sig särskilt mycket för de historiska minnena. Det fanns liksom inga antikvarier eller arkivarier bland dom. (Även om Arbetarrörelsens arkiv startade redan 1902!) Pionjärerna ville väl snarare vakna upp ur historien, slippa den mänskliga förhistorien som Marx uttryckte det, så att vi fick börja om igen. Det historiska minnet handlade snarare om smärta och orättvisa. De människor som byggde Folkets Hus och Folkparkerna byggde det nya och var inte besatta av att förvalta det gamla till varje pris. Och den gången gick det gick ju faktiskt bra ändå. Ja, jag kan till och med avundas dom den där känslan – av att få riva ner det gamla.

Om jag ska vara helt vanvördig tror jag att det ibland faktiskt är bra att inte ständigt tyngas av de väldiga historiska minnena. Minnen kan vara nästan förlamande. Jag kan ibland bli rätt utled på att det för somliga inom arbetarrörelsen verkar vara viktigare att bevara det förflutna intakt än att försöka upptäcka spåren av den nya konsten, litteraturen eller musiken som idag kommer underifrån. Arbetarrörelsen ska ju i första hand trots allt inte vara ett arkiv, eller ett museum.

Men ändå – alla de där konstverken som jag nu tänker på, varav åtskilliga är här nu, de är ju inte enbart minnen eller avtryck från en svunnen tid. Det är ju föremål som finns nu! Man kan lyfta dom. Man kan tappa dom i golvet. Man kan gå alldeles intill dom och lukta på dom. Det är färger. Gestalter. Liv. Linjer. Kort sagt – konstverk. Och det alldeles oerhörda med konst, eller litteratur, det är ju att om den är bra, så bryr den sig på sätt och vis inte ett förbannade dugg om sin egen historia: Framför varje levande konstverk uppstår istället ett intensivt nu, som till hälften tillverkas av betraktaren. Tiden är ett rum. Vi rör oss bara till ett annat ställe i detta rum och står då inte inför ett tyngande minne, utan inför ett darrande nu.

Jag satt häromveckan och bläddrade i en mapp med några kolteckningar av Johan Ahlbäck, den märklige konstnären från Smedjebacken. Det är bilder som beskriver slitet i skogarna för några generationer sedan. Hästar som drar timmerlass i snåriga skogar. När jag såg på de där bilderna blev jag snarare som förhästad. Det var inte minnet av ett forntida hårt arbetsliv jag såg – det var presens, ett främmande nu som flyttade in i mitt eget huvud. För när konsten och litteraturen minns åt oss – då blir minnet något vitaliserande.

Genom åren har jag varit i oräkneliga Folkets Hus. I måndags kväll gick jag förbi en byst av Palme i Folkets Hus i Falun. Han såg förresten också litet hemlös ut i vårskymningen. I lördags stod jag i Folkets Hus i Borlänge och för någon månad sedan i Folkets Hus här i Stockholm på en s-kongress. Och överallt konstverk, väggmålningar, byster, porträtt. Jag kan inte påstå att jag tänkt särskilt mycket på de där konstverken. De har bara funnits där.

Men den dag de plötsligt skulle vara borta – då skulle jag känna en stor tomhet dra genom hela min varelse. Och än värre: Skulle de i ökande antal till slut dyka upp på de dyraste auktionsfirmorna för att till slut hamna i privata hem där de dammas av av en subventionerad hushållsnära tjänstekvinna, ja – då är jag beredd att förespråka en blodig revolution för att återställa en bättre värld där den där konsten inte är hemlös.

Den hemlösa konsten är inte bara ett hemlöst minne – den är en del av ett alltmer hemlöst nu som består av starka solidariska känslor, inte minst klasskänslor. Och det rör sig förresten inte bara om konst i mer snäv mening: Var är alla affischer som Folkets Park-aktivisterna klistrat upp på anslagstavlor och affischpelare genom alla år? Och var finns alla satirteckningar som gjordes i arbetarpressen? Där finns, skulle jag tro, också en hemlöshet.

Slutligen: något kort om lokalfrågan. Jag ska inte lägga ut texten om var all den här konsten i framtiden skulle kunna härbärgeras. Ett förslag är ju att den samlas ihop i Dalarna, i Grängesberg eller Smedjebacken. Att säga nej till ett sådant förslag vore väl, för min del, att begå tjänstefel. Och det går ju också att tänka så här: Nu när främmande herrar tagit makten i huvudstaden, alltså i Rosenbad, så får väl den rättmätige kungen dra iväg till Dalarna igen. För att sen återvända och driva bort de där herrarna igen.

Jag tror inte att jag någonsin tidigare i livet har invigt någonting överhuvudtaget. Jag drömmer heller inte om att bli landshövding. Men att inviga den här utställningen med tillsvidare hemlös konst borde vara en framtidshandling. Det är ju vår – och detta är en vårsalong.

Härmed förklarar jag utställningen invigd.

Göran Greider

Andra om utställningen (och relaterat)