Något om Pariskommunen 1871

 i Ur våra samlingar av

Krig

Den nittonde juli 1870 förklarar Frankrike krig mot Preussen. Mindre än två månader därefter, den 2/9, kapitulerar armén och Napoleon III, som lett armén, tas till fånga. När det står klart att kejsaren kapitulerat utropas republiken och en ”nationalförsvarsregering” tillsätts.

Minnena och erfarenheterna från Franska revolutionen och resningarna 1815, 1830 och 1848 tornar redan från början upp sig; etablissemangets rädsla och misstänksamhet gentemot ”massorna” och arbetarnas och de radikalas erfarenheter av svek och repression bildar en mörk klangbotten för de händelser som följer.

Invasion

Den tyska armén (Frankrikes motståndare består inte enbart av Preussen, utan även staterna i Nordtyska förbundet och stater från södra Tyskland, bland dessa Bayern.) rycker vidare in i Frankrike. Dock inte utan att möta motstånd. Kriget blir snart nog av det totala slaget, vilket får Bismarck att utropa: ”Det kommer att sluta med att vi skjuter ned varenda manlig invånare” (Ian Ousby: Vägen till Verdun, Stockholm 2003, s. 172).

Paris belägras och bombarderas och tvingas kapitulera i slutet av januari (28) 1871. Den nationalförsamling som väljs den åttonde februari kommer att domineras av ”rojalistiska borgare och klerikala, ytterligt reaktionära lantjunkare” (Gunnar Gunnarson: Pariskommunen 1871, Lund 1971, s. 56).

Kommunen utropas

Den 18/3 sänder nationalförsamlingen trupper till Paris för att avväpna Nationalgardet, bestående framförallt av arbetare som slagits mot tyskarna under belägringen. När soldaterna konfronteras med nationalgardister och en större folkmassa lägger flertalet av dem ned vapnen.

Åtta dagar senare går mer än 229.000 parisare till val för att rösta fram ett styrande råd. Den 28/3 utropas Kommunen. På den korta tid som står den till buds hinner kommunen skilja kyrkan från staten, genomföra skattelättnader för arbetare och andra, införa en milis istället för en stående armé, lägga grunderna för ett socialvårdssystem, ge arbetarna rätt att ta över fabriker vars ägare flytt, införa bestämmelser rörande de valda rådsmedlemmarnas löner som stipulerar att dessa skall ligga på samma nivå som för en arbetare, förbjuda nattarbete för bagare, tillsätta flertalet positioner inom kommunen genom val istället för utnämning …

Repressionen

I början av april börjar den av nationalförsamlingen valda regeringen, stationerad i Versailles, vidta militära åtgärder mot Kommunen. Redan inledningsvis är metoderna brutala och skoningslösa: De som tillfångatas av regeringstrupperna skjuts utan dom och rannsakan. Brutaliteten slår ut i full blom när trupperna når innanför Paris murar; under la semaine sanglante, ”den blodiga veckan” (21 – 28/5 1871), och de efterföljande dagarna dödas c:a 20.000 parismedborgare. Dessutom arresteras 38.000 och 7.000 blir deporterade, flertalet till Nya Kaledonien i sydvästra Stilla havet. (Dessa siffror, det finns andra, hämtade från Encyclopaedia Britannica, uppslagsord Paris, commune of (1871).)

I kölvattnet följer att alla socialistiska och anarkistiska aktiviteter förklaras olagliga under mer än ett decennium.

Och ändå: Det är där och då som texten till Internationalen skrivs av kommunarden Eugène Pottier (1816-1887), gömd i Paris efter kommunens fall i juni 1871.

Det kan, utan att ta till alltför stora ord och överdrifter, sägas att Pariskommunen 1871 tillhör de händelser som är särskilt svåra att kringgå när det rör sig om att skriva socialismens historia. Hur den och händelserna runt den skall värderas och bedömas är dock inte oproblematiska. En intressant aspekt gäller synen på Staten.

Kommunen och staten

Den franske historikern och marxisten Henri Lefebvre (1901-1991) skriver: ”Natten mellan den 18 och den 19 mars [1871] upplöstes Staten, krigsmakten, polisen. Allt det som trycker och betungar människorna det skingrades nu, dunstade bort.” (Folke Isaksson: 72 dagar i Paris, Stockholm, 1984, s. 30.)

För Karl Marx medförde händelserna i Paris, som han följde med stort intresse och kommenterade för Internationella arbetarassociationens räkning, en reviderad syn på staten. I förordet till en ny utgåva av Kommunistiska manifestet från 1872 utgöres den enda större anmärkningen rörande texten från 1848 just synen på staten; Pariskommunen hade enligt honom och Engels visat att det inte gick att tro att arbetarklassen blott kunde ta över ett färdigt statsmaskineri och använda det för sina egna syften. (Se t ex Das kommunistische Manifest. Mit Vorreden von Karl Marx und Friedrich Engels sowie Materialien zur Geschichte des Bundes der Kommunisten, Berlin 1927, s. 16.)

Tanken hålls vid liv av Engels, inte minst i hans förord till en nyutgivning av ”Inbördeskriget i Frankrike” från 1891 – ett förord han avslutar med orden ”Den tyske kälkborgaren har ånyo råkat i en hälsosam skräck vid ordet: proletariatets diktatur. Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur.” (Se t ex Pariskommunen, Stockholm 1978, s. 21.) Den kopplingen gör dock aldrig Marx.

När sedan Lenin närmar sig och stiger in i den händelsekedja som kommer att leda till Ryska revolutionen, bär han med sig Inbördeskriget i Frankrike i bagaget; den utgör en samtalspartner när han skriver Staten och revolutionen (urspr. 1917) och under hans fortsatta agerande. (Se t ex Neil Harding: Lenin’s political thought. Vol. 2, London, 1981, s. 83 ff.)

Kanske är det därför som Lenin sveps i en röd fana som vajat över en barrikad i Belleville under blodiga veckan maj 1871 när han dör.

Tre nättips

Sök i vår bibliotekskatalog Kata