Paul Mason
”Vivre en travaillant ou mourir en combattant” (”Arbeta tills du stupar eller dö kämpande”). Så står det skrivet på en svart fana som bars under en demonstration i Lyon i november 1831, under det s k vävarupproret. Paul Mason använder den texten som titel på sin nya bok Live working or die fighting, how the working class went global (2007).
Det som skedde då vävs samman med det som sker idag och Mason får oss att se parallellerna.
Vävare i Indien 2005, irakiska oljearbetare 2006, städare i London 2004, bolivianska gruvarbetare 2006, avtalslösa arbetare med usla arbetsförhållanden i Kina, Indien, Nigeria vid mitten av 2000-talet, fabriksockupationer i Argentina 2006; vävare i Lyon 1831, fabriksockupationer i Italien 1919, Shanghai 1919, Pariskommunen, Knights of Labour, IWW, Peterloo 1819, Tyskland på väg mot nazismen …
Själv börjar jag tänka på mitt eget lilla vis redan när jag läser förordet: Just denna historia behöver återupptäckas, skriver Mason. Framförallt för att två grupper av människor är i stort behov av att lära sig om den och av den: De aktivister som fyllde gatorna i Seattle och Genua och andra städer för att protestera mot globaliseringen, samt arbetarna i de nya fabrikerna, gruvorna och produktionskedjorna, som skapats av globaliseringen i utvecklingsländerna, och vars försök att bygga en arbetarrörelse är i sin linda. ( .. ) De behöver veta att detta de gör nu gjorts förut, vad det kan leda till och utvecklas till – och vilka mönster som skapas utav uppror, reaktion och reformer över tiden. Framförallt behöver de veta att rörelsen en gång var en ytterst vital kraft: en motkultur i vilken människor levde sina liv och som utgjorde den huvudsakliga källan för utbildning och utveckling för män och kvinnor dömda till att leva korta, hårda liv och att drömma omöjliga drömmar.
Och där tänker jag: Och vart borde den som söker sig fram på vägar liknande denna i vårt avlånga land bege sig? Naturligtvis till detta bibliotek, denna institution: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Denna historia finns där. Och den fortgår. Somliga påstod att den upphörde. De hade fel. Eller ljög. Den upphörde aldrig. Och de förhållanden den, denna historia, bygger på, inte heller de har upphört.
John Cowper Powys
Och i övrigt detta år vad gäller det lästa? I viss utsträckning har jag upplevt mig förföljd av John Cowper Powys under en stor del av året. Det började tidigt i vintras när jag av någon mer eller mindre outgrundlig anledning började läsa om hans A Glastonbury romance. Den och Powys Autobiography läste jag för första gången i början av 1980-talet, något jag vet eftersom det skedde efter det att jag läst ett nummer av tidskriften Jakobs stege, där det fanns en god introduktion till Powys liv och verk, med beteckningen 1980:3 (möjligtvis är det därvidlag intressant att notera att Tage Lindbom, före detta institutionschef vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, brukade skriva i den tidskriften, bl a just i det ovan nämnda numret).
Någon gång under våren upptäckte jag så att Powys bok Porius kommit ut i en, enligt förlaget, slutgiltig version. Den började jag läsa i somras och fann ungefär samtidigt att det för endast ett par år sedan skrivits en svensk doktorsavhandling om just A Glastonbury romance och Porius, John Cowper Powys : displacements of voice and genre av Eivor Lindstedt.
Nu, när året börjar närma sig sitt slut, snubblar jag ånyo över Powys. I sin bok bok Anarchist seeds beneath the snow (med undertiteln Left-libertarian thought and British writers from William Morris to Colin Ward), ägnar David Goodway två kapitel åt John Cowper Powys. Jag har alltid funnit Powys verk storslagna, outgrundliga och fullständigt omöjliga att etikettera enligt vedertagna regler (vad nu de utgöres utav) och det är också det som gjort honom värd att återvända till och fundera över. Tänk er, skriver Goodway, ett amalgam av Lawrence, Dickens, Hardy, Dostojevskij, Proust och Scott och lägg till Wordsworth och Blake och ni har börjat närma er. Tänk er dessutom en författare som ”combines twentieth-century introspection and analysis of the relations between men and women with the social panoramas, humour and prolixity of the eighteenth- and nineteenth-century novelists.”
Goodway betecknar Powys som ”individuell anarkist” och pekar också på att Powys tenderar att använda begrepp som anarki, anarkism, anarkistisk etc som etiketter på sådant han uppskattar; något som gäller inte minst inom det litterära fältet (Shakespeare blir således ”anarkist”). I stort förefaller dock Powys mer teoretiska utläggningar ha stark slagsida åt det mystiska och excentriska hållet. Hans romanbyggen är hursomhelst spännande och omtumlande.
Varvid det kanske kan passa med ett citat från Powys A Glastonbury Romance:
”Every human creature is a terror to every other human creature. Human minds are like unknown planets, encountering and colliding. Every one of them contains jagged precipices, splintered rockpeaks, ghastly crevasses, smouldering volcanoes, scorched and scorching deserts, blistering sands, evil dungeons from behind whose barred windows mad and terrible faces peer out. Every pair of human eyes is a custom-house gate into a completely foreign port; a port whose palaces and slums, whose insane asylums and hospitals, whose market-places and sacred shrines, represent the terrifying and the menacing as well as the promising and the pleasure-giving!” (395f.)