Av: Mattias Djupdahl (praktikant våren 2009)
Skomakaren Nicola Sacco och fiskhandlaren Bartolomeo Vanzetti var två av de många italienare som emigrerade till USA i början av 1900-talet. I maj 1920 i Brockton, Massachussetts arresterades de båda anklagade för ett rånmord. Mycket snart visade det sig att några egentliga bevis mot Sacco och Vanzetti inte fanns, rättegången handlade snarare om de båda männens politiska åsikter då de var uttalade anarkister. Under en sju år lång rättsprocess engagerade sig tusentals människor i USA, Sydamerika och Europa för att Sacco och Vanzetti skulle frias av domstolen. (Sacco & Vanzetti / John Davis, red.)
Hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) förvaras arkivet efter Sacco-Vanzetti Försvarskommittén. Enligt kommitténs redogörelse för sin verksamhet bildades de den 23 april 1927 av representanter för Sveriges Arbetares Centralorganisation, Sveriges Kommunistiska Parti, Sveriges Ungsocialistiska Förbund och Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. Av kommitténs berättelse och räkenskaper framgår att man skickade advokaten Georg Branting till USA för att bl.a. undersöka fallet och lämna rapporter tillbaks till Sverige. Hos ARAB förvaras även ett relativt stort material, över 300 volymer, från denne kände advokat och tillika socialdemokratiske riksdagsman.
I kommitténs manifest skrev man att ”män som Romain Rolland, Einstein, Kreisler, Anatole France, Barbusse, Paul Löbe, för att endast nämna några namn, trätt upp till försvar för Sacco och Vanzetti.” (Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol. 1, Sacco-Vanzetti rörelsen i Sverige redogörelse för svenska Sacco-Vanzetti försvarskommitténs verksamhet).
Den 8 augusti 1927 lyckades kommittén anordna en jättelik stöddemonstration för Sacco och Vanzetti i Stockholm.
Minst 50,000 människor voro samlade. Talen höllos från en balkong i våningen ovanför Folkteatern på Östermalmstorg. Högtalare voro uppmonterade. På Karlaplan ordnades ett extra möte. Pressen av alla färger sysslade utförligt i helsidesartiklar med denna imponerande opinionsyttring.
(Ur: Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol. 1, Sacco-Vanzetti rörelsen i Sverige redogörelse för…)
Dagens Nyheter skrev ”Jättemöten mot dödsdomarna 50,000 deltagare i de sju mötena runt hela Stockholm”. I kommitténs pressklippsamling finns många tidningsbilder som bl.a. visar ett proppfullt Östermalmstorg (Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol. 3, Klippbok, s. 138-ff.)
Kommittén propagerade också för en generalstrejk vilken inte blev av. Många strejkade ändå till stöd för Sacco och Vanzetti.
Vid General Motors stora nybyggnad vid Hammarbyleden i Stockholm gingo
samtliga arbetare den 11 augusti ut i en 3 dagars strejk. […] Den 22 augusti proklamerades 24 timmars proteststrejk av grovarbetare, åkare, snickare, murare, elektriker, rörarbetare, timmermän, anläggningsarbetare (Årstabrobyggnaden 300 man) i Stockholm.(Ur: Sacco och Vanzetti Försvarskommittén vol 1. Sacco-Vanzetti rörelsen i Sverige redogörelse för…)
I arkivet efter kommittén finns ett flertal cirkulär bevarade med upprop och maningar till protester. Fyra av kommitténs fem arkivvolymer innehåller pressklippsböcker. Någon tycks ha lagt ner en hel del arbete på dessa och samlat in, inte bara svensk samtida press, utan även utländska tidningars artiklar rörande Sacco och Vanzetti-målet. Här finns bl.a. franska, amerikanska och norska tidningsklipp. I dessa notiser framgår bl.a. att proteströrelsen var internationell och att stöddemonstrationer som krävde de båda männens frisläppande anordnades i ett flertal länder. Det finns även en hel del klipp från högerpressen som bl.a. verkar måttligt förtjusta i kommitténs arbete.
Här kan man alltså få ytterligare och andra uppgifter gällande Sacco-Vanzetti-fallet ifrån samtida källor. Trots Sacco-Vanzetti Försvarskommitténs arbete och den internationella uppmärksamhet fallet fick lyckades man inte rädda de båda männen undan döden. De avrättades i elektriska stolen den 23 augusti 1927.
”Mitt brott är inte att jag är svart utan att jag är röd”
43 år senare blev det dock dags att återigen mobilisera en internationell solidaritetsrörelse för vad man ansåg vara ett nytt justitiemord under uppsegling i USA.
Denna gång kom den svenska delen av den internationella proteströrelsen att heta Arbetsgruppen för Angela Davis. Angela Davis är idag 2009 professor, politisk aktivist, författare och populär föreläsare men 1970 riskerade hon att dömas till dödstraff i Kalifornien.
I slutet av 1960-talet var Davis engagerad i flera politiska organisationer, bl.a. medborgarrättsrörelsen och det Amerikanska Kommunistpartiet. Hon engagerade sig också för de s.k. Soledadbröderna, tre svarta fångar vid Soledad-fängelset som stod anklagade för att ha mördat en vakt. Mycket tydde på att de utpekade fångarna hade satts dit för mordet.
Den 7 augusti 1970 skedde ett misslyckat fritagningsförsök vid en rättssal i Kalifornien. De som utförde dådet krävde bl.a. att Soledadbröderna skulle friges. Det hela utvecklades till ett gisslandrama där fyra personer mister livet, däribland domaren. Polisen hävdade efteråt att vapnen som användes i fritagningsförsöket var registrerade på Angela Davis. Davis försökte då att gå under jorden eftersom hon och många andra misstänkte att hon inte skulle ha fått en rättvis rättegång. Hon blev den tredje kvinnan i världen att sättas upp på FBI:s tio mest eftersökta förbrytare. Hon greps dock den 13 oktober 1970 i New York och den efterföljande rättegången blev en av USA:s mest uppmärksammade. Mängder av personer och föreningar över hela världen engagerade sig i kampen för att få Angela Davis fri.
Arbetsgruppen för Angela Davis menade att fängslandet av Davis var politisk (Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, Uttalande 3/2 1971). Rättgången var ett justitiemord och jämfördes med hur den svenskättade agitatorn och musikern Joe Hill, Sacco, Vanzetti och makarna Rosenberg hade behandlats av USA:s rättsväsende (Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, ”Med Angela Davis mot USA-fascismen”).
Ordförande för gruppen var Kjell E Johansson och bland medlemmarna kan nämnas författaren Peter Weiss, konstnärerna Torsten Bergmark och Helga Henschen. De två sistnämnda försåg bl a gruppen med motiv till affischer och kort som gruppen tryckte. Mängder med brev finns bevarade som oftast handlar om att man från olika organisationer önskade beställa information, affischer och dylikt samt visa sin solidaritet med Davis. Många engagerade sig i Davis fall, både unga och gamla.
Jag undrar hur man blir medlem i arbetsgruppen för Angel Davis? Vad kostar det att bli med? Är man för ung att bli medlem om man tyvärr bara är tretton år? Skriv svar snälla ni.
Vi måste få ANGELA DAVIS fri från Bödlarna i U.S.A. Jag är 78 år gammal och sjuk för tillfället och har gjort det bästa jag kan.
(Båda citaten ur: Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, inkomna handlingar.)
I volymen finns även en klippsamling med notiser och artiklar från diverse tidningar angående rättegången. I Expressen menade man att rättegången givit upphov till ett propagandakrig mellan USA och Sovjetunionen då kända sovjetiska vetenskapsmän gav sitt stöd till Davis. En av Aftonbladets rubriker löd: ”Hela familjen kämpar för kommunistflickan som hotas av dödstraff” (Arbetsgruppen för Angela Davis vol. 1, klippsamling).
Arbetsgruppen för Angela Davis gav tillsammans med Ordfront 1972 ut boken Om dom kommer i gryningen… som bl.a. innehåller texter av Davis. Kanske är boken det sista som framställdes av gruppen för den fjärde juni 1972 förklarades Angela Davis icke skyldig till alla anklagelser som riktades mot henne. En kort tid därefter talade Davis inför 18 000 människor som samlats i Madison Square Garden i New York om vikten av att fortsätta kampen för alla politiska fångar (Bettina Aptheker, ”PS” i Om de kommer i gryningen… (Ordfront 1972)).