Socialdemokraterna och republikfrågan

 i Tema av

Branting och Gustaf V. hade varit klasskamrater i Beskowska skolan på 1870-talet – en privatskola för sönerna till samhällets elit. Foto: Axel Malmström

Hur diskussionen om republikfrågan gått inom den svenska arbetarrörelsen, och inom det parti som innehade regeringsmakten under större delen av 1900-talet? I den här artikeln ger vi en del av svaret.

Här hittar du nedslag i Socialdemokraternas hållning, under drygt 100 år, i frågan om monarki eller republik. Ta del av bilder, citat, ljud och video från våra samlingar och andra källor.

Exemplen rör i första hand partiledningens och -ordförandenas hållning och ska därför inte ses som representativa för hela den svenska socialdemokratin. Som framgår av materialet är republikkravet principiellt viktigt, men åsikterna går isär om hur hårt frågan ska drivas.

Detta är en lång sida med mycket text. Det går att navigera via länkarna nedan.

1889 — Massdemonstration mot monarkin

Den 20 januari 1889, i anslutning till hyllningarna kring Oscar II:s 60-årsdag, ordnade man ett stort republikanskt möte vid Lill-Jans i Stockholm. Hjalmar Branting var huvudtalare men även Anders Hansson Janhekt, August Palm och Fredrik Sterky medverkade.

Möteskallelse och -program för massdemonstration mot monarkin, ur Social-Demokraten 1889-01-19.

Den 26 januari kunde man läsa om mötet i Social-Demokraten. ”Med dånande ja antogs under jubel och hurrarop” en resolution för avskaffandet av monarkin:

Resolution.

I betraktande af att monarkin är oförenlig med nutidens folkliga sträfvanden och demokratiska uppfattning i allmänhet;

att den alltid står hotande för freden, i det monarki och militarism äro oskiljaktiga;

att den i regeln alltid — utom någon gång af särskilda egoistiska beräkningar — stödjer sig på den folket utplundrande och frihetsfientliga öfverklassen;

förklarar mötet, att det är hvarje demokratiskt och rättsinnad medborgares pligt att arbeta på monarkins afskaffande och ersättande med republikanska institutioner, hvilka ensamma äro förenliga med den fria folkstaten.

Slutligen förklarar mötet, att på grund af konung Oskars ställning i främsta rummet till rösträttsfrågan är det värdigaste svar Stockholms arbetare och demokratiskt sinnade medborgare kunna gifva vid hans utställningsfärd genom hufvudstaden i  morgon, att han helsas med fullständig tystnad.

Hjalmar Brantings (1860-1925) tal ”Kungadömet i klass-staten” vid massmötet följer nedan, avskrivet från Social-Demokraten 26 januari 1889. Talet finns också återgivet i Tal och skrifter. 3, Kampen för demokratin, 1 / Hjalmar Branting, Stockholm, 1927, s. 61 ff.

Medborgare!

Från staden, där man nu rustar sig på en nådig vink från ofvan att fira minnet af en tilldragelse, som framtiden – ifall dess historieskrifning öfver hufvud taget kommer att befatta sig med något så obetydligt som en kungs görande och låtande – måhända kommer att kalla en nationalolycka för svenska folket, ha vi samlats hit i vinter och snö på den enda plats, som godtycket ännu icke stängt för Stockholms arbetare. Här och där ser vi dock blanka hjälmar sticka upp, hitsända kanske för att vi ej skola glömma bort att vi lefva under godtyckets välde.

Därinne skall firas en monarkisk fest, kungadömet skulle hyllas i den tillfällige konungens person. Men hvad är då monarkin, efter den firas så?

Jag vill här icke stanna vid de vanligast påpekade, mest i ögonen fallande uselheterna hos det monarkiska systemet. Jag skall icke dröja vid hur det till hela sin idé är ett slag i ansigtet mot jämlikhetens tanke, vid huru befängdt och galet det är att en menniska som alla andra på det sättet skall lyftas öfver alla andra, som vore han skapad af finare lera än de. Icke häller skall jag tala om den allmänna demoralisation, det kryperi och smicker, den korruption, som har monarken till medelpunkt och med naturnödvändighet utgår från ett hof – vi veta för öfrigt alla om vår nuvarande kung arbetat på att motverka eller att befrämja detta, ordensstjärnorna, som börjat glänsa ända ned på bondbrösten, skvallra vältaligt om den saken. Och ej häller skall jag annat än vidröra den absurditeten, äfven den konstitutionella fiktionen kallad, att en särskild menniskas ord och gerningar enligt monarkins grundsatser skola stå öfver all kritik – fast de majestätsbrottsåtal kung Oskar nyligen gifvit fullmakt till sannerligen skulle frestat att dröja härvid.

Min uppgift här skall blott bli att se något på kungadömets anor, den rol[l] det spelar i detta klass-samhälle.

Vi veta hur nutidens europeiska monarkier grundades på det sönderfallande feodalväsendets ruiner. Stödd på folkets bredare lager, som ej längre fördrog sina många småtyranner, steg envåldsmonarkin fram. Det är dunkla minnen från denna tid, då kungen var folkets representant mot de höga herrarne, som ännu gifva poeter och politiska barn deras tro på det s. k. ”folkliga kungadömet”. Men den gruppering af samhällets lager, då dylikt var tänkbart, kommer aldrig åter. Och för öfrigt, det är en lärorik erfarenhet att se hur fort monarkin glömde sitt folkliga ursprung, stöd och berättigande, för att istället slå ihop sig med utplundrarne och vända sig mot folket som förtryckare i sin ordning.

Skarpa lexor behöfdes det för att erinra kungarna om hvarför de, historiskt sedt, voro till. Men sådana uteblefvo icke häller. Den 30 jan. 1649 gick Karl I af England till schavotten och den 21 jan. 1793 vandrade Ludvig XVI af Frankrike samma väg. – Januari tycks inte just vara någon monarkisk lyckomånad!

Emellertid var samhällets byggnad blifven en annan. Bourgeoisin steg upp till främsta klass, antingen våldsamt undanskjutande de gamla makterna eller upptagande dem i sig. Kungadömet fick, äfven det, rätta sig efter de nya förhållandena. I de flesta länder har det också villigt fogat sig: monarkin har blifvit bourgeoisins agent, dess förnämsta docka, som föres omkring och visas för folket vid högtidliga tillfällen. Återigen är monarken sålunda vorden, fast i annan form, öfverklassens konung. Och detta är mycket klokt av bourgeoisin, ty den gamla kungligheten, som nu står i dess tjänst, imponerar alltid på några, och för öfrigt är denna klass numera, som herrskande, ingen vän af sådant, som kan undergräfva någon slags auktoritet.

Men om kungen alltså i våra dagar blifvit en öfverklassens docka, så få vi därför icke tro att han är alldeles betydelselös. Makt har han ännu – sällan eller aldrig att göra godt, därför skyddar honom uppfostran, hela hans omgifning och ställning – men göra ondt kan han; han kan fördröja utvecklingens gång, lägga hämsko på friheten och föra demoralisation ut ibland folket. Om Oskar II valt det ena det andra, därom behöfver jag icke här uttala mig.

Ur två synpunkter måste sålunda vi socialdemokrater vara svurna fiender till allt hvad monarki heter: därför att den är föråldrad, svarar mot längesedan förgångna utvecklingsstadier, och därför att den i vår tid intet annan är än främsta representanten för det bourgeoisi-, det öfverklassvälde, som vårt mål är att för alltid göra slut på.

Och tecknen på detta slut kunna skönjas ändå litet hvarstädes, trots allt.

”Det sjuder under blad och bark,
O konung, i din kronopark”,

kvad en hofskald för en tid sedan. Det är sant, fast i en annan mening än den stackars skalden trodde. I samhällets djup glöder redan den underjordiska eld, hvari hela härligheten därofvan och kungligheten icke till förglömmandes skall en dag antingen störta med brak eller sjunka sakta och vackert ned, som man ibland får se på teatern. Men i hvilketdera fallet som helst, ur den elden, som skall förbränna monarkin till aska, stiger den aldrig upp; den är ingen fågel Fenix. Hvad som kommer istället det blir jämlikhetens och frihetens statsform, den sociala republiken. För den må vi här utbringa ett lefve, som protest mot humbugen därinne! Lefve den sociala republiken!

Dånande bifallsyttringar tvingade tal. ännu en gång upp för att förnya sin maning till ett lefve, icke för enskilda personer, utan för den sociala republiken.

August Palm (1849-1922) höll ett tal under rubriken ”Kungsord – ’brödrafolkens väl'”, i vilket han bland annat yttrade:

I morgon skall konungen fira sin 60-åriga födelsedag. Det skall ske med en förevisnings-tourné genom staden. Viljen I, som stå under strecket, i morgon vara dumma nog att spela bulfvaner åt öfverklassens kung genom att gå ut och skrika hurra? Det skulle vara eder ovärdigt! Låten öfverklassen vara ensamma om det nöjet! Visen i morgon genom eder tystnad att I ingen rösträtt han! Detta är det värdigaste svaret.

Anders Hansson Janhekt (1861-1942) var skräddare, socialistisk agitator och tidningsdistributör. Han var med och grundade Ny Tid i Göteborg. 1888 dömdes han till fängelse för majestätsbrott (fängelse 7 månader) och smädelse av riksdagen (fängelse 2 månader).

Vid massmötet talade Janhekt under rubriken ”Monarkins stödjepelare”, där han gick ut hårt i inledningen:

Monarkins förnämsta stödjepelare är den menskliga dumheten, som alltid har slafkänslan i sitt sällskap. Hade ingen människa låtit skälla sig för slaf hade häller ingen människa blifvit titulerad för herre, men Darwins [t]eori att en starkare alltid öfvervinner den svagare är riktig, och att detta i synnerhet varit till[f]ället när ännu den menskliga intelligensen låg i sin linda må icke förundra någon.

[…]

Exakt en vecka efter massmötet, den 27 januari 1889, höll Janhekt ett föredrag ”öfver Kungajubileet och när vi ha lof att begagna den utan 700-kronorsstreck”:

Kallelse till möte och föredrag med A. H. Janhekt, ur Social-Demokraten 1889-01-26.

Ur Social-Demokraten 1889-01-26.

(Upp ↑)

1880-1910-talen — Brott: majestätsförbrytelse

Majestätsförbrytelse innebar ”förgripelse i ord eller gärning mot kungens eller regentens person” (NE). Enligt 18:e kapitlet i 1962 års brottsbalk utgör brott mot kungens eller regentens person det som kallas högmålsbrott.

I första delen av Det första seklet : [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati], Stockholm, 1988, skriver Hans Haste om ett antal personer i den tidiga svenska arbetarrörelsen som dömdes utifrån de ”klasslagar” som var gällande vid den tiden. Av det femtiotal personer som Haste listar dömdes fem för majestätsförbrytelse eller liknande brott. Dessa var (s. 142ff):

Eriksson, Per

  • Brott: Majestätsförbrytelse (1908).
  • Straff: Fängelse 9  månader.

Janhekt, A. H., skräddare, agitator

  • Brott: Majestätsförbrytelse (1888).
  • Straff: Fängelse 7 månader.

Lindhagen, Carl, borgmästare, riksdagsman

  • Brott:  Att under arbetartåget 1914 ha utbringat ett leve för republiken, brottsrubricerat som ”synnerlig förargelse”
  • Straff: Böter 100 kronor (beloppet insamlat i ettöringar av sympatisörer).

Ljungberg, Einar, agitator

  • Brott: Majestätsförbrytelse (uttalande om kungen under storstrejken 1909).
  • Straff: Straffarbete 9 månader.

Åström, Carl, redaktör

  • Brott: Majestätsförbrytelse, innebärande påstående att Gustaf V under storstrejken skulle ha stått på arbetsgivarnas sida (1909).
  • Straff: Straffarbete 1 år 6 månader.

(Upp ↑)

1918 — ”Majestätet skall inte vara oroligt…”

En kort bakgrund till nedanstående kungliga oro: En vecka innan den nämnda konseljen har Första världskriget upphört med Tyskland och dess allierade på den förlorande sidan. Dessförinnan har Tysklands kejsare avgått, varvid den tyska socialdemokratin förklarat Tyskland för republik och bildat en ny regering med Friedrich Ebert som ledare. Till vänster om socialdemokraterna framträdde Spartacusförbundet, ur vilket senare Tysklands kommunistiska parti bildas. I Bayern störtades monarkin och en republik utropades under ledning av Kurt Eisner.

Medan detta pågick befann sig Viktoria, Sveriges drottning och dotter till storhertigen av Baden, med den storhertliga familjen på slottet i Karlsruhe. Drottningen flydde tillsammans med sin familj till ett slott utanför Heidelberg och därifrån vidare till slottet Mainau i Bodensjön. Hon kom inte åter till Sverige förrän den första augusti 1919, se exempelvis Nordisk familjebok.

Erik Palmstierna (1877-1959) var friherre, politiker och diplomat, statsråd 1917-20. Ursprungligen liberal övergick han 1910 till socialdemokraterna, där han gjorde en karriär trots meningsskiljaktigheter med partiets vänsterfalang. Palmstierna var sjöförsvarsminister i Nils Edéns koalitionsministär 1917-20 och utrikesminister i Brantings första socialdemokratiska ministär 1920. I sina politiska dagboksanteckningar, Orostid 2 (1917-1919), Stockholm, 1953, s. 241ff, skrev Palmstierna:

16/11 1918

Kungen såg alldeles förstörd ut under konseljen. Han lär vara sömnlös. Händelserna taga tydligen mycket på honom. Dagens notis att man sökt storma slottet i Karlsruhe, inverkar nog inte heller så stillande på nerverna.

Efter konseljen bådo Rydén och Thorsson såsom representanter för arbetarrörelsen i regeringen att få tala vid honom. De dolde inte den starka republikanska stämning, som hastigt utbretts hos de breda massorna men framhöllo, att vi ansågo det vara en folkets sak, att först senare, efter författningsreformen, när spörsmålet om statsskicket upptagas. För att lyckas hålla den pågående rörelsen inom denna gräns och inom laglighetens råmärken, vore det emellertid oundgängligt, att regeringens krav utan prutmån antogos. Kungen sade sig till fullo inse detta. Han hade redan och skulle än mer söka medverka till att de accepterades. Thorsson klappade kungen på axeln och sade: ”Majestätet skall inte vara oroligt; den här skivan klara vi.”

Det är nog – som Br. [Branting] med en fin vändning yttrade i A-salen – ”så att man finner mer förståelse för folkets krav hos monarken än hos herrar Trygger och Lindman.”

[…]

F. n. råder en alldeles märklig intimitet med de kungliga. Kungen sade i går rent ut, att han ofta tackar Gud, att han för ett år sedan tagit socialdemokraterna till sitt rådsbord, och att han trivdes så bra med oss.

Kort om personerna som omnämns i Palmstiernas text:

  • Värner Rydén (1878-1930), socialdemokrat, riksdagsman från 1907, statsråd 1917-19.
  • Fredrik Vilhelm Thorsson (1965-1925), socialdemokrat, riksdagsman från 1903 (andra kammaren), finansminister i omgångar 1918-25, handelsminister en kort tid 1920. Allmänt tippad som partiordförande efter Branting.
  • Hjalmar Branting (1860-1925), socialdemokrat och tidningsman. Partiordförande 1908-1925, riksdagsledamot (andra kammaren) 18897-1925, finansminister några månader 1917-18 och statsminister för den första socialdemokratiska regeringen i Sverige 1920, samt ytterligare två kortlivade regeringar, 1921-23 (tillika utrikesminister) och 1924-25.
  • Ernst Trygger (1857-1943), jurist, ämbetsman och högerpolitiker, statsminister 1923-24, utrikesminister 1928-30, riksdagsman (första kammaren) 1898-1937 och ledare för kammarens konservativa 1913-33.
  • Arvid Lindman (1862-1936), industriledare och högerpolitiker, statsminister 1906-11 och 1928-30.

Hjalmar Branting om rösträttsfrågan 1918

Brantings tal är intressanta bland annat därför att Olof Palme på partikongressen 1972 (se längre ned) hänvisar tillbaka till vad denne sa om socialdemokratins strävan att politiskt ”driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

(Upp ↑)

1920-talet — En ”monarkism med reservationer”?

Den svenska socialdemokratiens idéutveckling / Tingsten, Herbert. - Tiden, Stockholm, 1941.

Herbert Tingsten (1896-1973), statsvetare, socialdemokrat och senare liberal publicist och författare, utgav 1941 Den svenska socialdemokratiens idéutveckling, i två delar (inom serien Den svenska arbetarklassens historia).

I del två, under avsnittet ”Den demokratiska principens utformning” (s. 119-139), diskuterar Tingsten bland annat partiet republikkrav och hur den förändras tiden efter världskriget. På s. 132 skriver han:

Vid ett studium av den socialdemokratiska pressen finner man otvetydiga bevis för att partiets uppfattning under denna tid undergått viss förskjutning. Tidigare — särskilt under perioder, så socialdemokraterna voro obundna av regeringsansvaret — förekommo icke sällan artiklar, som underströko partiets republikanism med en viss skärpa.

[…]

Under de senaste åren ha de sparsamma uttalandena en annan färg. Den principiella republikanismen vidhålles i regel, men den är så ”principiell”, är kombinerad med ett så starkt betonande av att man ej vill verka för kravets aktualisering, att slutsatsen i själva verket blir en monarkism med reservationer.

(Upp ↑)

1944 — ”Jag kommer emellertid inte att kämpa.”

Per Albin Hansson (1885-1946) var socialdemokrat, riksdagsledamot (andra kammaren) 1918-46, partiordförande 1925-46, statsminister 1932-46 (utom sommaren 1936), samt även statsråd 1920, 1921-23 respektive 1924-26.

Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 17:e kongress, 1944

Ur kongressprotokollet, s. 113f:

Per-Albin Hansson, partistyrelsen: Som Fredriksson redan har upplyst, var jag inom programrevisionen beredd att göra en s. k. kompromiss – det vill säga jag sade helt enkelt ifrån, att kunna vi inte enas om en ståndpunkt, så är det lika bra att över huvud taget inte alls ta upp denna fråga. Det innebär att jag inte tillmäter ett beslut i den ena eller andra riktningen någon större betydelse. Jag konstaterade i går att principiellt råder det ingen skiljaktighet, och då är bara frågan huruvida man skall skriva programmet så att det någorlunda överensstämmer med vad man gör. I motiveringen till programrevisionens förslag ha vi också sagt att med den faktiska ståndpunkt, som vi ha intagit och som ju med åren blivit allt mer markerad, är det ärligast att man icke bibehåller republikkravet i programmet.

Det finns säkerligen inte någon – ja, det kanske var för mycket sagt – men i varje fall inte många inom partiet, som skulle vilja påyrka en aktion för republik från partiets sida, om inte förhållanden uppkomma, som äro helt annorlunda än de nuvarande och som på ett speciellt sätt skulle motivera en sådan aktion. Vi behålla alltså, trots att förslag har väckts om motsatsen, en programpunkt i medvetande om att vi inte ha någon avsikt att göra något för att realisera den. Jag tror inte att detta är ett riktigt sätt att skriva program. Jag kommer emellertid inte att kämpa. Förhållandena komma att bli precis likadana, hur kongressen än beslutar, och därför tycker jag inte att detta är så mycket att göra sak av.

Anders Isaksson (1943-2009), författare, historiker och journalist, skrev en biografi i fyra delar om Per Albin Hansson, och i sista delen diskuterar han på några sidor republikfrågan och Hanssons relation till kungen. Från sidan 31:

I programkommittén fick han på hösten 1943 preliminärt gehör för sitt förslag att avskaffa republikkravet, men på det stadiet hade frågan fortfarande karaktär av fingerfuktare för flera ledamöter, ett sätt att avläsa stämningen för att placera sig själv rätt. Vid slutjusteringen av förslaget till nytt partiprogram hade motståndet vuxit sig så starkt att Per Albins linje hotade att förlora, men då intog i stället Karl Fredriksson – mest känd under signaturen Nordens Karlsson – rollen av vit riddare. Han var Per Albins meste vapendragare i partipressen, och inför hans hot att reservera sig till förmån för republikkravets avskaffande böjde sig flertalet övriga ledamöter.

Karl Fredriksson (1895-1963), som omnämns ovan, var en socialdemokratisk tidningsman och debattör i ekonomiska och ideologiska frågor. Ledande kraft bakom arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944. Kåserade under signaturen Nordens Karlsson.

(Upp ↑)

1950-1960-talen — ”… vikten av en fortgående upplysningsverksamhet i frågan …”

Sten Sjöberg (1909-2004), ordförande för Teleförbundet, berör republikfrågan – hans hjärtefråga – på flera håll i memoarerna Fackföreningsman och republikan, Stockholm, 1999. På sidorna 166-174 skriver han om Sveriges republikanska förbund (vars arkiv vi har, 1 volym) och på sidorna 195-202 skriver han kritiskt under rubriken ”Olof Palme och hans plym” om hur republikfrågan blev behandlad på partikongressen 1972 (se längre ned).

Sjöberg anger att han genom åren producerade hundratals artiklar i ämnet. I en av dessa, ”Republikkravet och dess förverkligande”, i Aktuellt i politik och samhälle, 1959:3, s. 9, 17, skriver han:

Till 1956 års partikongress förelåg  fem motioner vilka samtliga yrkade på att republikfrågan i olika former skulle aktualiseras. I partistyrelsens uttalande konstaterades att partiets principiella inställning för ett republikanskt statsskick var klar. Vidare framhölls det att en upplysningsverksamhet kring konstitutionella frågor som har samband med en övergång till ett republikanskt statsskick hade ett visst värde. Kongressmajoriteten tyckte att uttalandet var vagt och gjorde ett tilläggsuttalande som underström ”vikten av en fortgående upplysningsverksamhet i frågan om vårt lands framtida statsskick”.

[…]

Socialdemokratins principiella republikanism riskerar att väcka löje därest inte några framstötar i linje med det principiella kravet åstadkommes i samband med den kommande författningsrevisionen 1960 och 1961.

På sidorna 247-256 i Notiser från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap : ett urval (1996) hittar du en intervju med Sjöberg.

Olof Ruin, statsvetare, skriver i sin bok I välfärdsstatens tjänst :  Tage Erlander 1946-1969 (1986), om Tage Erlanders relation till kungen och monarkin. Erlander hann under sin tid om statsminister uppleva två kungar, och Ruin resonerar (på s. 254) kring hur man hos Erlander

…skymtar tanken att snabba förändringar i ett samhälle, sådana som Sverige undergick under 50- och 60-talen, underlättas av – accepteras lättare – om samtidigt en traditionell form bevaras. Det är tanken, sällan explicit utvecklad av socialdemokrater, att en i och för sig förlegad institution som en monarki kan genom sin existens ge en extra legitimitet åt snabba samhällsförändringar.

(Upp ↑)

1970-talet — Torekovskompromissen och ny författning

En bakgrund: Den 1 januari 1975 träder en ny författning i kraft i Sverige. Detta sedan 1973 och 1974 års riksdagar beslutat att ersätta 1809 års regeringsform och 1866 års riksdagsordning. I botten ligger ett tjugoårigt utredningsarbete.

Lars Ricknell skriver i boken Hur vårt statsskick fungerar, Stockholm, 1975, s. 101:

Under grundlagsberedningens arbete kom frågan om statschefen att bli en huvudfråga. Den uppmärksamhet som väcktes i den allmänna debatten kring frågan om statschefen och därmed kring statsformen bör ses mot bakgrund av den debatt som förts tidigare eller snarare av de krav som framförts vid olika tillfällen om avskaffande av monarkin och införande av republik.

[…]

Den lösning av frågan som grundlagsberedningen presenterade, den s. k. Torekovskompromissen, innebar i korthet att den monarkiska statsformen skulle bibehållas, och att statschefen endast skulle ha representativa och ceremoniella uppgifter. Han ställdes utanför all politisk makt och riksstyrelsen skulle inte längre föras i hans namn. Genom denna lösning har de flesta argumenten i frågan om monarki eller republik avsevärt kunnat reduceras eller nedtonas. Den reform som nu genomförts är sådan, att statsformen inte längre får någon avgörande betydelse för statsskicket i övrigt.

Olof Palme talar på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 25:e kongress, 1972-10-06

Ur kongressprotokollet, s. 1010f:

Olof Palme, partistyrelsens föredragande […] Det är en överdrift att säga – såsom Clas Engström var inne på – att statsöverhuvudet finns kvar. Det finns bara en plym kvar, en dekoration, och det är lätt att genomföra republik om man så vill.

[…]

LO, vår stora fackliga rörelse, har på sin kongress beslutat att vi nu ska ha republik här i Sverige. All right, det måste vi naturligtvis ta hänsyn till. Men hur tror ni att det kommer sig att Arne Geijer inte sitter här frustande av förväntan? Jag har säkert samtalat med Arne Geijer hundra gånger sedan LO-kongressen. Tror ni att han någon enda av dessa gånger tagit upp republikfrågan och LO-kongressens beslut? Nej, han har talat om sysselsättningsfrågor, arbetsmiljö, anställningstrygghet och annat. Han har sagt: ’Vad tänker ni göra åt det eller det fackliga kravet?’ Inte en enda gång har vi resonerat om republikfrågan.

[…]

Från Stora teatern i Göteborg fick jag för några dagar sedan en grammofonskiva med en inspelning av Hjalmar Brantings tal i riksdagen vid författningsreformen 1918. Jag hade aldrig hört den förut. Det var en med hänsyn till dagens läge dålig kompromiss man då gjorde i författningsfrågan, och det var inte tal om att ta upp republikfrågan. Branting sade då: ”Vi har alltid i vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen. Det har vi gjort på det fackliga området såväl som på det politiska, och arbetarklassen har i stort sett funnit sig väl därutav.”

Det var egentligen en dålig kompromiss, men den förde författningsfrågan framåt. Nu är det ändå en fullständigt ny författning för Sverige som vi ska klara 1973/1974. I denna fullständigt nya författning ingår ett grundlagsfästande av parlamentarismen, vilket är ett stort steg mot införande av republik – sedan är det bara ett penndrag. Låt oss sätta in krafterna på detta under de närmaste åren. Sedan får vi fortsätta att diskutera republiken.

Olof Palmes minnestal över Konung Gustaf VI Adolf, 1973-09-15

Gustaf VI Adolf besteg tronen 1950, 67 år gammal. Under hans tid försvann flera av de mer pompösa inslagen i monarkin. Kungen avled den 15 september 1973 och Olof Palme, i egenskap av statsminister, höll ett minnestal över honom. Här ett kort utdrag:

Konung Gustav VI Adolf har fått ro och vila. Ett långt dagsverke är nu slut. Konung Gustav VI Adolfs levnad var fyllt av ansvar. Stor pliktkänsla, osvikligt omdöme, mänsklig värdighet och integritet präglade hans kungagärning. Hans klokhet och mänskliga värme väckte beundran, respekt och tillgivenhet. Det svenska folket känner djup tacksamhet för hans gärning.

Olof Palme talar på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 26:e kongress, 1975-09-30

Ur kongressprotokollet, s. 578:

Olof Palme, partistyrelsens föredragande: ( … ) Det går, som här har gjorts, att anföra mycket bra argument mot monarkin. Man kan kritisera att kommunalmän ska behöva stå upp och hurra för kungen och man kan kritisera mycket annat. Man kan tala om denna eländiga veckopress och alla dessa skriverier som ofta är fullständigt skandalösa och drabbar enskilda personer. Man kan också rent principiellt reagera mot veckopressens kryperi och kommersialism. Man menar att vi bör införa republik. Men fattar vi ett sådant beslut här så blir det den politiska huvudfrågan här i landet framöver. Så viktiga frågor som § 32-utredningen, barnomsorgen, sysselsättningspolitiken och jämställdhetsfrågorna får vi mer eller mindre lägga åt sidan.

[…]

Vad vi gör för att förbättra samhället är väl ändå viktigare än frågan om monarkin med dess ceremoniella och representativa uppgifter.

Vid varje kongress stiger ombud upp i talarstolen och plågar partiledningen i den här frågan. Jag känner mig pinad därför att jag upplever det inte som särskilt muntert att debattera den. Efter kongressen åker ombuden hem och gör i stort sett ingenting åt frågan fram till nästa kongress – i den mån man inte är med och hurrar för kungen!

Olof Palme talar på Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 27:e kongress, 1978-09-29

Ur kongressprotokollet, s. 1054f:

Olof Palme, partistyrelsens föredragande: När det börjar diskuteras republik går det en lönnlig darrning i skelettet på mig. Frågan har varit uppe på varje partikongress.

[…]

Jag hade inte tänkt ta till orda i frågan om monarki-republik den här gången. Men när det föreslås att kravet om republik ska strykas ur partiprogrammet reagerar jag från en saklig synpunkt. Det går ju inte att i princip acceptera att ämbeten går i arv. Jag känner ingen vånda av att försvara den ståndpunkten. Jag tror att den dag kommer då det anses naturligt och självklart att vi på den punkten genomför en fullständig demokratisering av vår författning. Därför ska vi inte stryka republikkravet ur vårt program.

(Upp ↑)

1990-2000-talen — ”Den kompromissen försvarar jag…”

Ur boken Aldrig ensam, alltid ensam : samtalen med Göran Persson 1996-2006 / Erik Fichtelius, Stockholm, 2007, s. 413:

EF [Erik Fichtelius]: När du står och utbringar ett fyrfaldigt leve för arvsmonarken, som du egentligen tycker är fel ur demokratisk synpunkt, är inte det hyckleri?

GP [Göran Persson]: Nej. Ingvar Carlsson är ju i de här sammanhangen en väldigt genomtänkt person, och han sa vid något tillfälle en sak till mig som jag tycker är viktigt. Han sa så här: Vi har den här kompromissen och det här statsskicket, och kungahuset gör ett väldigt bra jobb för Sverige. Och det håller jag med om, de sliter hårt. Vi gör vår insats, och vi skulle aldrig komma på tanken att de inte skulle acceptera vår sida i den här kompromissen, då skulle vi bli djupt upprörda, och då har vi också anledning att uppträda moget gentemot den andra sidan. Och vid ett sådant tillfälle som en 50-årsdag, då ska jag förstås göra vissa saker, och det tycker jag inte är svårt att göra, verkligen inte, men om man sedan för ett intellektuellt och principiellt resonemang så är det ju andra slutsatser man hamnar i. Men nu har vi den här situationen och nu respekterar vi den, och som person tycker jag det är lätt att tycka om både kungen och drottningen.

Intervju med Göran Persson om monarki- och republikfrågan, 2003-12-02

Vi har tyvärr inte uppgifter om i vilket sammanhang Göran Persson blev intervjuad eller vem som ställer frågorna. Vi tog emot den inspelad på kassettband och som avskrift, tillsammans med övrigt material från Göran Persson. Ett kort utdrag från intervjun:

[Intervjuare:] Är du republikan?

[Göran Persson:] Jag är republikan. Det är min principiella övertygelse.

[Intervjuare:] Som politiker … du tycker om att driva frågor. Varför driver du inte den här frågan om att vi ska ha republik, då?

[Göran Persson:] Därför att jag tror att den skulle splittra Sverige, på ett sätt som inte skulle resultera i någonting gott. Och därför har vi träffat en kompromiss redan på 70-talet, om att behålla monarkin men i utbyte mot att ta bort de politiska funktionerna i monarkin, och lägga det i riksdagen, hos folkets valda representanter. Den kompromissen försvarar jag och den tycker jag att vi ska slå vakt om.

[Intervjuare:] Varför har ni då kvar kravet på republik i partiprogrammet?

[Göran Persson:] Principiell fråga. Allt som står i ett partiprogram får man inte igenom. Vissa saker tycker man är så viktiga, att de driver man fram i strid. Jag skulle aldrig drömma om att driva frågan om republik, inte som Sverige ser ut nu, i strid med folkopinionen – förlora möjligheterna till politiskt inflytande och på så sätt åstadkomma väldigt stor skada.

[…]

(Upp ↑)

2010 — Har republikkravet i partiprogrammen utan att driva frågan

SVT Rapport publicerade 2010 ett inslag om republikkravet, som var tillgängligt online 2010-03-12–2011-03-12. ”Vem vill ha republik? Det finns en rojalistisk yra i Sverige just nu. Men samtidigt finns det krafter som vill avskaffa kungahuset! Alla de tre oppositionspartierna har det i sina partiprogram, utan att driva frågan.”

Ur inslaget (cirka 2.20-2.45):

[…]

[Mona Sahlin:] Vi har inga planer på att avskaffa kungahuset.

[Reporter:] Varför står det så i ert partiprogram då?

[Mona Sahlin:] Men man kan ha en principiell uppfattning, och den har jag också, men så måste man vara både pragmatisk och realistisk.

[Reporter:] Men skulle ni inte lika gärna kunna stryka det kravet då, i partiprogrammet?

[Mona Sahlin:] Det skulle vi kunna göra, men för mig så handlar det ändå om en principiell uppfattning om ägande och makt.

[…]

(Upp ↑)

Källor

De böcker, kongressprotokoll, tidningar och annat tryckt material som nämns i det ovanstående kan sökas fram och beställas via bibliotekskatalogen.

Ljudinslagen, som i vissa fall är nedklippta, finns digitaliserade och du kan lyssna på dem i sin helhet på plats hos oss. Vi publicerar ljudspåren med tillåtelse från arkivlämnare och efterlevande.

Vi har Socialdemokraternas arkiv hos oss, liksom de tidigare partiordförandenas (i olika omfattning).

I Socialdemokraternas partiprogram kan du följa hur republikkravet formulerats genom åren, Ladda ner partiprogrammen 1897-1990, med kommentarer (Pdf, 338 kB), och det senaste partiprogrammet (2001) från partiets egen webbplats (Pdf, 326 kB).

Många av fakta- och personuppgifterna är hämtade ur Nationalencyklopedin.

(Upp ↑)

Ett urval material på annat håll

Videoklipp från Sveriges television (SVT)

  • Republikanska klubben bildas, med bland andra Einar Ljungberg. SVT, 4 april 1955.
  • Diskussion på republikanska klubben. SVT, 20 februari 1956. 
  • Kungens tal på Olof Palmes begravning (cirka 10.55-13.20). Från 15 mars 1986. SVT:s Öppet arkiv.
  • Sven Strömberg samtalar med kungaparet om 1986, då statsminister Olof Palme mördades bland annat. SVT, 31 december 1986. 
  • Riksdagsmotstånd. Nästan hälften av riksdagsledamöterna skulle föredra en president. Medverkande: Hillevi Larsson, socialdemokratisk ledamot. SVT, 27 december 2002. .
  • Om kungen och Harpsund. Göran Persson om kungen och Harpsund. Ur ”Ordförande Persson, del 1”. SVT, 19 mars 2007.

(Upp ↑)

Se även

  • Om grundlagarna på riksdagens webbplats
    • Regeringsformen. Tretton kapitel med regler för hur demokratin ska förverkligas och hur makten ska fördelas. Kapitel 5 rör statschefen, d.v.s. kungen.
    • Successionsordningen. Bestämmer tronföljden. Där står det bland annat att tronen ska ärvas.
  • Hillevi Larsson på sin blogg om argumenten för monarki respektive republik (14/4 2010). Larsson är socialdemokratisk riksdagsledamot och kontaktperson för Riksdagens republikanska nätverk. F. d. ordförande för Republikanska föreningen.
  • ”I en gyllene bur”. Krönika i Sydsvenskan av Per T Ohlsson, om bland annat Socialdemokraterna och monarkin (låst artikel).
  • Republikanska föreningen. Partipolitiskt och religiöst obunden förening som verkar för införandet av republik på demokratisk väg.
  • Rojalistiska föreningen. Ideell och partipolitiskt obunden sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin.
  • Sveriges kungahus. Organisationen kring statschefen och kungafamiljen heter officiellt Kungl. Hovstaterna.
  • Sök bland riksdagens dokument. Sök för att till exempel se vilka som motionerat för införandet av republik och hur frågan behandlats.