Filosofer och maoister – något om vad en bibliotekarie läste år 2010

 i Lästips av

Vi lever i besvärliga tider. Jag kan skriva under på den titel som Göran Greider gav en bok som gavs ut detta år, Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront, 2010). Däremot gör mig en artikel i Aftonbladet (29/11 2010) genast både fundersam och beklämd. Här meddelas att den amerikanska tidskriften Foreign Policy listat världens hundra främsta tänkare och placerat personer som mångmiljardärerna Bill Gates och Warren Buffet, USA:s president, chefen för Världsbanken, Kinas riksbankchef, ordföranden i USA:s Federal Reserve och USA:s högste befälhavare i Afghanistan bland de tio allra främsta. En lista över personer som gjort dessa tider besvärliga synes det mig.

Inte en filosof eller litteratör eller skriftställare så långt ögat kan se. Ändå finns de.

Alain Badiou

Filosofer exempelvis, sådana finns. Bland dem finns Alain Badiou (1937- ), professor i filosofi och en man som inte är rädd för att citera Mao Zedong. ”Bort med illusionerna, förbered för strid” är ett sådant citat. Problemet idag, kan han resonera, är att ordet ”filosofi” tycks ha antagit den motsatta satsen: ”Håll fast vid illusionerna, förbered uppgivandet!”:

We have seen a ”philosophy” appearing in magazines that looks like a vegetablebased natural medicine, or euthanasia for enthusiasts. Philosophizing would appear to a small part of a vast programme: keep fit and be efficient, but stay cool.

(Pocket Pantheon, Verso 2009, s. ix).

Gilles Deleuze

Gilles Deleuze (1925-1995) är en annan. Jag brukar ha lite svårt för böcker som presenterar olika tänkare, men detta år läste jag två alldeles ypperliga sådana, den ena om just Deleuze av Claire Colebrook och den andra om Jacques Rancière av Oliver Davis (mer om den längre fram).

Colebrooks bok, som föga förvånande bär titeln Gilles Deleuze och ges ut av förlaget Korpen (vad skulle tänkandet ta vägen i detta land om det inte fanns små förlag som Korpen, Daidalos, Symposion, Glänta, Tankekraft …) kan sägas vara en hyllning av det intellektuella, av läsandet, skrivandet, tänkandet. Allt är i rörelse och det finns inget fixt att anpassa sig till. ”Det är inte så att det finns en värld och sedan vår representation av den”, skriver Colebrook. ”Talande, skrivande och tänkande är händelser inom livet som producerar världens innebörd, som låter livet förändras och bli till.” (77). Vi måste själva hålla oss i rörelse för att fortsätta producera mening och innehåll istället för att enbart konsumera andras produkter: ”I samma stund som vi väljer ut en viss röst som föredömlig har vi upphöjt ett visst sätt att tänka och tala till allmän förebild. Vi har då upphört att tänka.” (131)

Problematisering av det uppenbara, av det vi vant oss vid, av det vi tror oss veta. En misstänksamhet gentemot ”det sunda förnuftet”. En stor skepsis gentemot tänkesätt som blivit dominerande på grund av maktförhållanden. Att välja förändring framför anpassning och inte stanna vid en förändring som påtvingas av ett ekonomiskt eller politiskt system och således är en anpassning till detta. Att välja det heterogena framför det homogena, skillnaden framför detsamma. Att se människan som en kreatör av liv istället för en konsument av liv. Överskridande framför konformitet.

Vi kan lätt finna liknande tankar och tongångar hos en lång rad filosofer (och andra) samtida med Deleuze, inte minst i Frankrike. För de allra flesta av dessa utgör majrevolten 1968 och de därpå närmast följande åren och händelserna en ytterligt betydelsefull skärningspunkt och inspirationskälla.

Jacques Rancière

Jacques Rancière (1940- ) ingick i det kollektiv som under ledning av Louis Althusser (1918-1990) skapade Att läsa Kapitalet (den första franska upplagan gavs ut 1965, i den svenska upplagan från 1970 saknas Rancières bidrag). Rancière bröt med Althusser i samband med de revolutionära händelserna under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Anledningen till brytningen var Althussers ”scientism” och starka betoning av borgerliga intellektuellas pedagogiska betydelse för en korrekt revolutionär insats från arbetarklassen, något som Rancière menade sköt alla direktingripanden till en avlägsen framtid (Oliver Davis: Jacques Rancière, Verso 2010, s. 17f)

Detta år publicerades Rancières bok Dissensus av förlaget Continuum. Dissensus betyder oenighet, motstridighet och är motsatsen till konsensus. Politik är i Rancierès tänkande liktydigt med dissensus och därmed ett brott mot konsensus, detta då politik är en rörelse och ett tryck från dem som placerats utanför. Konsensus utgör motsatsen, ”politikens slut” i meningen ”a return to the normal state of things – the non-existence of politics.” (s. 42) Det är när de som ställts utanför trycker på för att ta sin rättmätiga plats som politiken börjar och de själva blir subjekt, som de blir. Det som bevarar konsensus, det-som-är, har enligt Rancière mer att göra med något polisliknande än med politik.

On the Idea of Communism

I mars 2009 deltog Rancière och Badiou i en mycket välbesökt kongress med namnet On the Idea of Communism i London tillsammans med bland andra Terry Eagleton, Susan Buck-Morss, Slavoj Zizek, Michael Hardt, Toni Negri. Kongressen avsätter resultat bland annat i en kongressrapport med titeln L’Idée du communisme (Éditions Lignes, 2010).

Vi vet att kommunism är den rätta hypotesen. Alla de som överger denna hypotes överlåter genast sig själva åt marknadsekonomin, åt parlamentarisk demokrati – den statsform som bäst gagnar kapitalismen – och till det ofrånkomliga och ”naturliga” accepterandet av de mest monstruösa ojämlikheter.

De meningarna finns tryckta på baksidan till hans bok The Communist hypothesis (Verso 2010), vars omslag minner om Maos lilla röda.

Något förenklat kan sägas att Badiou beskriver två revolutionära vågor, från Franska revolutionen till Pariskommunen 1871 och från ryska revolutionen 1917 till Kinas kulturrevolution. Vi som lever nu befinner oss, enligt Badiou, i ett liknande limbotillstånd som mellan 1871 och 1917 och de som önskar en förändring måste bryta nya spår och hitta nya öppningar för att komma vidare.

Badiou ägnas även en essä av Frank Ruda i en bok som är lika fascinerande som dess titel, Der sich selbst entfremdete und wiedergefundene Marx (Wilhelm Fink, 2010). Essäns slutrader är väl värda ett citat: ”Marx Humanismus ist ein Humanismus der Unmöglichkeit, ein Inhumanismus kollektiver Schöpfung von vorab undenkbaren Möglichkeiten.” (291)

Slavoj Zizek

Den tidigare nämnda konferensen i London anordnades av Badiou och Slavoj Zizek (1949- ), filosof och professor från Slovenien, av vissa kallad ”filosofins Elvis Presley” (varför vet jag inte riktigt). I år gav förlaget Tankekraft ut hans bok Först som tragedi, sedan som fars, skriven mot bakgrund av den senaste, ännu rådande finanskrisen. I boken kritiserar han vänsterns oförmåga att dels formulera ett kraftfullt alternativ och dels gripa tillfället till en genomgripande förändring under denna systemkris. Han ser ett system vars kriser och oförmåga att hantera dessa kriser hotar hela planetens överlevnad – den ekologiska krisen, det ekonomiska systemets obalans, den biogenetiska revolutionen, explosiva sociala utbrott vållade av en allt djupare skillnad och uppdelning mellan de som är inne och de som är ute, de som har och de som inte har. Liknande tongångar kan höras i hans avsevärt tjockare bok Living in the end times (Verso, 2010).

Naxaliter

Den fjärde mars detta år levererar Zizek en ganska så nedgörande recension av filmen Avatar i New Statesman. Han avslutar denna recension med en endast i förstone halsbrytande övergång till naxaliternas pågående uppror i Indien. Han skriver att under samma tid som filmen drar in en mängd pengar över hela världen pågår något som påminner om dess innehåll i Indien. I den indiska delstaten Orissa har stora landområden sålts till gruvbolag som vill exploatera enorma bauxitfyndigheter. Områdenas befolkning svarar med att ta strid och ett väpnat maoistiskt uppror bryter ut.

Liknande har skett över hela Indien under en längre tid: En fördrivning av den lokala stambefolkningen av ekonomiska skäl leder till sammanslutning och uppror (som Zizek uttrycker det: ” … their situation is precisely that of Hegel’s rabble: the Naxalite rebels in India are starving tribal people, to whom the minimum of a dignified life is denied.”). En stor del av dessa uppror understöds eller organiseras av indiska maoister, CPI (maoist). ”Naxalit” har blivit ett närmast synonymt begrepp med dessa maoister – namnet syftar på en politisk rörelse som uppstod i den bengaliska orten Naxalbari på 1960-talet. Detta år läste jag Arundhati Roys reportage från hennes vandring med dessa naxaliter på nätet och det var något av det starkaste jag läst på mycket länge. Därefter läste jag det på svenska i Tvärdrags sommarnummer (nummer 3-4 2010). Inte mindre starkt då.

Det föreföll logiskt att utöka bibliotekets bestånd av böcker rörande detta pågående uppror. Några exempel:

Vi kan avsluta detta med att citera Arundhati Roys avslutning på sin artikel:

När jag ser mig om, är de fortfarande där. Vinkande. En liten knut i magen. Människor som lever med sina drömmar, medan resten av världen lever med sina mardrömmar. Varje kväll tänker jag på den här resan. Den där natthimlen, de där skogsstigarna. Jag ser kamrat Kamlas hälar i hennes slitna sandaler, upplysta av ljuset från min ficklampa. Jag vet att hon måste vara på väg. Marscherande, inte bara för sig själv, utan för att hålla hoppet levande för oss alla.