Vad innebär det att vara demokrat? Tankekraft förlag, 2010. 140 s.
Alltför ofta tror vi att vi vet. Bergfast övertygade om vad som är vad. Och det utan någon närmare precisering eller reflektion. Ett begrepps betydelse och innebörd exempelvis. Som begreppet ”demokrati”. Alla använder det och alla är demokrater. Men tycks inte detta begrepp ändå sväva fritt eller vara ett slags mantra (eller, som Alain Badiou hävdar, ett emblem)?
I en föredömligt kort bok diskuterar några av samtidens mest intressanta tänkare (Giorgio Agamben, Alain Badiou, Daniel Bensaïd, Wendy Brown, Jean-Luc Nancy, Jacques Rancière, Kristin Ross och Slavoj Zizek) detta begrepp. Fokus ligger till största delen på de västerländska samhällssystemen och många av skribenter talar om en ”avdemokratisering” av dessa samhällen (detta som en följd av exempelvis företagens växande makt, expertvälde, teknokratstyre, parlamentsvalen som i allt högre utsträckning manipuleras av reklambyråer och -strategier, det oreglerade kapitalet, privatisering … ). Wendy Brown ställer frågan: ”på vilket sätt kan demos identifiera och gripa de makter som måste hanteras gemensamt om demokratin ska bli något mer än en legitimerande fernissa för sin motsats.” (s. 67) Badiou skriver: ”Men aristokrati åt alla är den allra högsta definitionen av kommunism. Och det är känt att för de revolutionära arbetarna på 1800-talet var Platon i första hand kommunismens främsta filosofiska gestalt.” (s. 27)
Och medan jag läser stöter jag på ett uttalande av Rancière: ”Att ha arbetat i arkiv har åtminstone lärt mig en sak: att historien skapas av människor som bara har ett liv. Med det menar jag att historien inte gör någonting, inte säger någonting, att det som man kallar historia vävs och tillförs lager av människor som bygger en temporalitet utifrån sitt eget liv, sin egen erfarenhet. Man berättar de stora historiska subjektens historia, arbetarklassens historia eller arbetarrörelsens historia, men man ser samtidigt att det i verkligheten finns glapp i överföringen, trådar till det förflutna som går av och som sedan återskapas … ” (s. 51) Det finner jag hoppfullt. Historien är inte avslutad, den fortgår.
Andy Merrifield: Magical Marxism. Pluto Press, 2011
Begrepp, tankar, teorier – allt tenderar att fossiliseras. Begreppen, tankarna, teorierna behöver allt som oftast laddas med mening, eller återfå sin mening, återta sitt liv, sin styrka och sin kraft. Naturligtvis gäller detta även för det som brukar gå under benämningen ”marxism” och marxismen har en lång historia (lika lång som begreppet självt av) av revisioner och perceptuella berg- och dalbanekurvor. Andy Merrifield, som skrivit intressanta böcker om bl a Guy Debord och Henri Lefebvre, har nu skrivit en bok om ”magisk marxism” med en undertitel som ger en form av positionsbestämning: Subversive politics and the imagination. Fantasi och subversion. Upproret handlar inte enbart om platsen för arbetet utan om livet i sin helhet – ”of work life and daily life, of filling it with joy and magic, with play and collective struggle, with dream and imagination, with a poetry of the future.” (23) I sin bok tar han hjälp av bl a Debord, Walter Benjamin, Sartre, Ernst Bloch, Osynliga kommittén, John Berger, zapatisterna och Gabriel Garcia Marquez i ett försök att diskutera och lägga en grund för en sådan politik. Boken ingår i serien Marxism and Culture.
Eduard Bernsteins Briefwechsel mit Karl Kautsky : (1912 – 1932) / eingel. und hrsg. von Eva Bettina Görtz. Unter Verwendung von Vorarbeiten von Jörgen Rojahn und Tine Koldehofe. Campus-Verl., 2011
Publiceringen av brevväxlingen mellan Karl Kautsky och Eduard Bernstein beräknas omfatta fyra band med 1879 som startår. Tidigare har ett band som behandlar åren 1895 till 1905 givits ut. Karl Kautsky och Eduard Bernstein måste räknas till de tyngst vägande socialistiska teoretikerna. Bernstein tillhörde de revisionistiska arkitekterna och Kautsky lade grunden för den så kallade attentismen, eller ”den bidande revolutionen”. Båda trodde på en evolutionism som gradvis skulle ge socialdemokratin makten. Föreliggande band omspänner åren 1912 till 1932 och inte minst med tanke på deras dominerande ställning i den socialistiska teoridiskussionen före Första världskriget och just deras grundläggande positiva utvecklingstilltro finns det en djup tragik insprängd mellan pärmarna. 1921 kan Kautsky skriva till Hendrik de Man att kriget och ryska revolutionen fått honom att tappa balansen: ”Seitdem bin ich wie Kain oder der ewige Jude unstet auf Erden.” (cit. s. xiii). Breven från 1920-talet handlar till viss del om försök från Bernstein och Kautsky att försvara sina tidigare ställningstaganden mot angrepp från såväl höger som vänster, en kamp om bilden av historien och även där finns en ton av tragik. Bernstein dör i december 1932 och Adolf Hitler blir rikskansler månaden därefter. Karl Kautsky dör i landsflykt 1938 och hans hustru Luise dör i Auschwitz 1944.