Proletärförfattarna Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund träffades hösten 1919 i Stockholms norra ungsocialistiska klubb. De kom att ha tät kontakt under många år, inte minst genom flitig brevväxling.
Eyvind Johnson hade växt upp i en banvaktarstuga utanför Boden och har beskrivit sin bildningsresa från det att han som 13-åring lämnade hemmet för att börja arbeta, i romanserien som brukar kallas Romanen om Olof. Rudolf Värnlund å andra sidan växte upp i Stockholm under fattiga förhållanden.
De bägge träffade varandra genom vännen Ragnar Holmström i Stockholms norra ungsocialistiska klubb, som hade en anarkistisk anstrykning. Eyvind Johnson hade även varit engagerad inom anarkosyndikalismen i Boden, och det finns protokoll av honom från den norrländska klubben som Örjan Lindberger hittat.
Ett tidigt försök till samarbete var den litterära tidskriften Vår nutid, som de tre gav ut 1920. Två år senare planerade de en ny tidskrift tillsammans med Johnsons vän Victor Vinde i Paris. Av detta blev dock ingenting.
På 1920-talet vistades båda författarna långa perioder utomlands, främst i Berlin och Paris (i Värnlunds fall också Barcelona).
Kritik från konservativa
Värnlund blev hårt kritiserad av konservativa svenska kritiker. Värst var den unge Sven Stolpe, som kallar Värnlunds böcker ”kulturfientliga” och ”beklämmande”. Det var samhällets upplösningstendenser i första världskrigets skugga, som kritiker som Stolpe och den mäktige Fredrik Böök fann oroande i de unga författarnas verk, menar Jimmy Vulovic. Kritiken tog hårt på Värnlund, trots att Johnson försvarade honom i flera tidningar. Johnson ger även ett elakt porträtt av Stolpe som den uppblåste Dr Wrong i en av sina Krilon-böcker.
Kampen mellan den nya arbetarlitteraturen och de etablerade borgerliga kritikerna skulle komma att fortsätta även under 1930-talet. Stolpe gick längst i sin kritik. Han föraktade de ”primitiva miljöer” som arbetarförfattarna skildrade, och fann dem inte värda att skildra litterärt. Det var en strid om vad Pierre Bourdieu kallar ”makten att konsekrera producenterna och deras produkter”; en strid om ”litterär smak”.
En liknande smakdebatt pågick på en annan front i tidningarna på 1930-talet. Den handlade om kvinnoskildringar och erotik, och berörde främst Agnes von Krusenstjernas böcker. Även i den debatten stod Johnson upp och försvarade författarinnan.
Kollektivet kontra individen
Johnson och Värnlund gick olika vägar som författare. Värnlund sökte, som Jimmy Vulovic påpekar i sin avhandling, en förenande faktor mellan individ och kollektiv, mellan ensamhet och gemenskap, en sorts kollektivmoral. Detta är tydligast i de självbiografiska uppväxtskildringarna Vandrare till intet, och Hedningarna som icke hava lagen. Johnson å andra sidan, skulle med tiden avvika från det kollektiva spåret, redan Romanen om Olof handlar istället om hur huvudpersonen finner sin egenart, sin individualitet. Efter andra världskriget skulle han exemplifiera det i en rad skickligt framförda historiska romaner. Vid Rudolf Värnlunds begravning 1945 var Eyvind Johnson en av de få deltagarna.
Johnson blev uppmärksammad 1974 av engelsmannen Gavin Orton, i en introduktion om författaren (ej på ARAB). Örjan Lindberger gjorde därefter en omfattande forskningsinsats i två biografiska verk 1986. Forskningen om Johnson har sedan dess ökat väsentligt. i Libris finner jag 666 träffar, och bara på 2000-talet avhandlingar och större artiklar av Ulf Pettersson, P.A. Wiktorsson, Jimmy Vulovic, Jonas Anshelm, Thure Stenström, Björn Gustavsson, Folke Isaksson, Leif Dahlberg, Stig Ekman, Kerstin Ekman, Torsten Pettersson, Hans Lagerberg och Birgit Munkhammar.
Skrev pjäser
Eyvind Johnson är översatt till många språk, och räknas idag till de stora europeiska prosaisterna, med Nobelpriset i litteratur som bekräftelse 1974. Då hade Värnlund varit död i 29 år, och han får nog betraktas som mer eller mindre bortglömd som författare idag. Året efter sin död, 1946, blev han uppmärksammad i en liten biografi av Ture Blom. Därefter har han ägnats studier av sonen Holger Värnlund 1992, en avhandling av Per-Olof Mattsson 1989, samt dennes bibliografi över Värnlunds författarskap året innan. Dag Nordmark skrev 1978 en avhandling om Värnlund som dramatiker. Rudolf Värnlund är en av de få arbetarförfattarna som skrivit ett betydande antal teaterpjäser. 1987 uppmärksammade Eva-Karin Josefsson hans många inträngande kvinnoskildringar i en artikel i Arbetarhistoria, 1987:44/45. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har en stor del av Värnlunds produktion i biblioteket.
En väg in i den litterära offentligheten på 1920-talet var genom fackföreningspressen, Eyvind Johnson publicerade till exempel flera noveller i Järnvägsmannaförbundets tidning Signalen, liksom i kommunistiska Stormklockan och anarkistiska Brand. På 1930-talet skulle ett stort antal så kallade proletärförfattare debutera, många i den mer traditionalistiska berättarstilen, andra med modernismens uttrycksmedel.
Finner gemenskap
Jimmy Vulovic karakteriserar Rudolf Värnlunds författarskap som en rörelse från att gestalta individer (Vandrare till intet), till att försöka ”skildra ett för alla individer inneboende behov av gemenskap” (De frias bojor). Båda skildrar tidigt konflikten mellan kapitalism och arbetarkollektiv – Johnson till exempel i sin första roman Timans och rättfärdigheten och Värnlund i De frias bojor, där en konflikt på en textilfabrik utmynnar i att flera arbetarfamiljer vräks från sina bostäder. Eyvind Johnson berättar i den märkliga romanen Bobinack om en Ivar Kreuger-kapitalist som infiltrerar och styr romanpersonerna som kasperdockor. Jimmy Vulovic pekar på hur Värnlunds romanpersoner ändå till slut finner gemenskap, en gemenskap som helt saknas i Johnsons romaner.
Brevväxlingen mellan Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund är omskriven 1984 av Birgit Munkhammar i en essä i Ord och Bild 1984:2. Johnson återkommer till vänskapen med ”Rulle” i två självbiografiska böcker från 1950-talet: Tidens gång, och Romantisk berättelse. Värnlund finns också med i Porträtt, en samling av Eyvind Johsons essäer som P.A. Wiktorsson och Per-Olof Mattsson gav ut 2004.
Mats Myrstener