Svenska Elektrikerförbundet avdelning 1:s arkiv sträcker sig från bildandet 1895 till och med 2010. Avdelningen har omfattat Stockholmsregionen och senare även Gotland. Här presenteras utsnitt ur dess historia: den ideologiska kampen, förhållandet till pressen, strejker och strejkbrytare, frågan om hur man bäst organiserar facket, och slutligen om avdelningens studieresor till öst.
Av: Pelle Pettersson, praktikant hösten 2011.
Historia, strejker och kamp
Elektriker i arbete, 1920-tal. (Foto: okänd. Refnr 1288/F/2/1)
Den ideologiska kampen har historiskt sett varit ett naturligt inslag i den fackliga verksamheten. Även avdelning 1:s arkiv vittnar om detta. Frågor kring hur man definierar sig, och hur man blir definierad, återkommer ständigt. Kampen om att beskriva verkligheten, både inom fackföreningsrörelsen och i ett bredare sammanhang har satt sina spår på många ställen i arkivet.
Avdelningen tog upp denna kamp på flera olika sätt, till exempel genom att nedteckna sin egen historia. Två historiker har givits ut, en 1945 och den andra 1982. Den senare sammanställdes av Åke Törnros, med ett långt förflutet som ombudsman i El-ettan och dessförinnan i avdelning 34.
Den första, Minnesskrift till Svenska elektriska arbetareförbundets avdelning 1:s 50-årsjubileum 1945, täcker inte bara avdelningens historia utan ger också en bild av elektricitetens och elektrikeryrkets framväxt i Sverige. Även om det är en jubileumsskrift är det inte bara en behaglig skönmålning av historien utan texten är informativ på många sätt. Man redogör även för några kortlivade fackliga föregångare som man menar är värda ”vördnad och tacksamhet” även om de, som det uttrycks, ”var framsprungna mera ur en skråbetonad kåranda än ur klassmässigt fackliga synpunkter…”(s.19) Historiken ger en systematisk redogörelse för avdelningens historia och berättar om strejker, avtalsrörelser och visar även ofta hur avdelningens verksamhet uppfattades i pressen. I samband med en strejk 1924-1925, som inte hade stöd i förbundsledningen eftersom den bröt mot både avtal och stadgar, beskrivs i historiken hur ”strejken [inte hann] bli dagsgammal innan borgarpressen … började lamentera över avtalsbrottet” (s. 172). Exempelvis Göteborgs Handels- och sjöfartstidning beklagade dessa ”sjukdomstendenser i fackföreningsvärlden”.
Strejkens orsaker
Denna strejk utbröt på grund av flera faktorer, varav den främsta tycks ha varit att installationsmontörernas löner inte hade höjts i samma takt som för de övriga byggfacken. ”En icke yrkesutbildad byggnadsarbetare hade omkring 50 procent högre lön än en fullt utbildad elektriker, något som även medgavs av annars rabiata arbetsgivaretidningar,” som historiken uttrycker det (s. 166). Eftersom avtal gällde kunde avdelningen inte ta till de stridsåtgärder man ville utan att bryta mot avtalet. En lösning som diskuterades var att helt enkelt utträda ur förbundet. Därmed ansåg man sig inte längre vara bundna av avtalet. I ett förslag från klubb nr 6 (Luth & Roséns firmaklubb) lades det fram: ”Som vi på inga villkor under avtalstiden få tala vid arbetsgivarna om några löner utan att bli kallade avtalsbrytare, så finnes för oss ingen annan råd än att skiljas från förbundet som har avtal med dem, och det kan väl ingen bestrida, att så fort vi äro skilda därifrån äro vi kvitt avtalet.” (s. 168)
Så blev det emellertid inte, men strejkbeslutet togs på ett extramöte den 8 augusti. En sluten omröstning hölls och trots att man inte uppnådde den kvalificerade majoritet som behövdes enligt stadgarna, beslutade man att gå vidare med strejken (s. 170).
Julbelysningen drabbas
Strejken pågick även i december 1924 vilket drabbade julmarknaden på Drottninggatan. Enligt tradition ville man dekorera gatan med ”girlander, i vilka elektrisk belysning monterades” (s. 178). Inomhusarbetet hade redan utförts av arbetsvilliga. Strejkkommittén meddelade dock att julbelysningen endast skulle bli av om inomhusarbetet revs ned och uppfördes igen av de strejkande, vilket även gällde arbetet utomhus. Man försökte då få fönsterputsarna att utföra arbetet, men de ville inte eftersom arbetet var ”smittat” (s. 179). Enligt historiken blev det ingen julbelysning det året.
Denna incident ges en lite annorlunda beskrivning i arkivet. Där finns anteckningar av en av ledamöterna i strejkkommittén, Oskar Lundberg (ref. kod 1288/F/2/1). Han har skrivit ned sina minnen från denna strejk, då han hade som uppgift att organisera strejkvakten, och nämner bland annat episoden vid Drottninggatan. Det är oklart när anteckningarna gjorts, men det kan vara så sent som på 1980-talet. Lundberg skriver (texten är något redigerad för läsbarhetens skull):
Julskyltningen på Drottninggatan försökte vi stoppa men det gick vi bet på. Hela avdelningens strejkande medlemmar patrullerade natten i fråga på Drottninggatan men när ingenting hänt kl 3 på natten gick de flesta hem. Kl. 4 kom en mängd bilar med brytare och girlanger. Bevakningen var en däckare eller arbetsköpare för varje svartfot. Försök gjordes att stoppa dem men vi var för få kamrater kvar så vi måste ge oss. Det hindrade inte att alla girlanger var nedryckta någon kväll senare.
Förutom anekdoter av denna typ skriver Oskar Lundberg även om de bitvis aggressiva metoder som brukades av både strejkvakter, strejkbrytare och polis.
Strejkbrytarna kontrolleras – och gör avbön
Strejkbrytarkort med anmärkningen: Brytare vid Luten 1924. sam 1925 vid Graham. korta tider på båda platserna. fullständigt oduglig. en skruv lös. fått sparken. Erhållit avbön den 24/4 1934.
Strejkkommittén använde sig av flera metoder för att kontrollera strejkbryteri. I arkivet finns registerkort över strejkbrytare under perioden 1922-1925 (ref. kod 1288/F/2/1). I den mån det är möjligt med uppgifter om födelsedatum, adress, arbetsplats, tiden för strejkbryteriet och eventuellt tidigare fackligt engagemang. Har det funnits någon angivare finns uppgifter om denna också nedtecknade på korten. En mer avancerad och för den tiden imponerande metod var att utnyttja kameror. I ett kuvert märkt ”Individer som gjort sig förtjänta av allas förakt” finns en samling fotografier på strejkbrytare. Oftast har brytarna fotograferats mot en neutral bakgrund, men vissa av fotografierna är tagna medan arbetet utförs. De upptäckta ser ibland suddiga ut vilket antyder att fotografierna tagits ”i farten”. Ibland försöker de dölja sina ansikten.
Strejkbrytare som önskade återinträde i föreningen fick ansöka om avbön. En stor mängd sådana ansökningar finns också bevarade från perioden 1921-1939 (ref. kod 1288/F/2/2). Många är ganska kortfattade och följer samma mönster. Somliga är dock mer uttrycksfulla och kan ange förklaringar till bryteriet. En ansökan från 1927 lyder:
Härmed får jag vördsamt anhålla om avbön för mitt handlingssätt under senaste strejk, vartill jag lät mig förledas, dels av vidriga omständigheter, ej enbart ekonomiska, dels av bristande kännedom om fackföreningsrörelsen. Jag har aldrig varit organiserad arbetare, och inom facket hade jag förut ej arbetat å platser, varest organisation kommit i fråga. Då jag av intresse för yrket önskar fortsätta som arbetare, och nu vädjande till medlemmarnas godhet söker komma in under organisationens hägn, lovar jag på heder och samvete att bliva en hederlig kamrat, om denna min bön beviljas.
I förbigående ber jag få påpeka, att den ställning jag de sista åren innehaft, bibringat mig en odelad sympati för organisationen.
Högaktningsfullt, [namnteckning]
I en bilaga till denna ansökan meddelas att den tillstyrkes, men ”med reservation för eventuellt förut begångna ej kända bedrifter”.
Aftontidningen – arbetarpress eller en tidning som alla andra?
En debatt som inte är helt främmande i våra dagar är den rörande pressens förhållande till monarkin. Vid ett medlemsmöte 1947 uppmärksammades en eller möjligen flera rojalistiska artiklar i Aftontidningen, som tillhörde arbetarpressen. Utifrån protokollet är det oklart exakt vad för text det rör sig om. Episoden illustrerar ett dilemma för en press som å ena sidan har till uppgift att föra arbetarklassens talan men samtidigt måste verka på en marknad där man upplever att man måste anpassa sig. Det visar också på avdelningens engagemang i de vidare ideologiska och politiska frågorna.
Ur mötesprotokoll 28/10 1947 (ref. kod 1288/A/1/6):
Ordf. uppläste en skrivelse från klubb 39 där det påtalas det kungafjäsk som fackföreningsorganet Aftontidningen visat vid det danska kungabesöket nyligen. De anse det borde vara oförenligt för en arbetartidning att medverka i den reaktionära klassens rojalistiska upptåg. I protesten instämma även klubb 9. Styrelsen har, meddelade ordf., enhälligt tillstyrkt protesten med tillägget att den inte publiceras. Mötet beslöt i enlighet med skrivelsen och med styrelsens tilläggsyrkande.
Elektrikerna, avd 1: Uttalande 1948.
Nästa möte den 25/11 1947 närvarar redaktören för Aftontidningen, i protokollet endast benämnd Lundvik, på avdelningsmötet, i syfte att ”redogöra för principen i redigeringen av en kvällstidning i allmänhet och för A.T. i synnerhet”. I protokollet återgivs Lundviks redogörelse. Han menar att en tidning för arbetarklassen måste arbeta realistiskt och därmed måste den även ta hänsyn till sin ekonomi. En kvällstidning som Aftontidningen måste dagligen konkurrera med de borgerliga tidningarna i kampen om att sälja flest lösnummer. På grund av det har fackliga och kulturella frågor hamnat i skymundan till förmån för nyheter och sensationsjournalistik. Enligt protokollet konstaterade han också: ”… att för att vinna sitt mål att slå ut borgarpressen ur arbetarhemmen måste en arbetartidning följa den allmänna journalistikens principer, aktuellt nyhetsstoff främst.” Protokollet fortsätter: ”Red. Lundvik berörde även den solidariska betydelsen för arbetarpressen, men beklagligt nog har inte det arbetande folket vuxit samman med sin press utan den har fortfarande den största förkärlek för den borgerliga pressen. Och folkets flertal vill ännu ha sensationer hellre än ledare – hellre serier än debatter i sociala, ekonomiska och kulturella spörsmål.”
Vid ett senare möte (26/10 1948) har styrelsen utarbetat ett förslag till uttalande. Uttalandet finns också bevarat i arkivet (ref. kod 1288/E/7/2). Lundviks redogörelse verkar inte ha övertygat avdelningen. Att döma av det ganska fräna språket verkar missnöjet med tidningens redigering istället ha ökat under året.
Fackets organisation: representantskap eller direktdemokrati
Omkring tjugo år senare, 1967, menade somliga att den mediala utvecklingen påverkat den fackliga verksamheten negativt. Året därpå införde avdelningen ett representantskap. Medlemmarna överlät med andra ord sin rösträtt på valda ombud men hade närvaro- och yttranderätt på mötena. I avdelningens andra historik återfinns två inlägg i en debatt om huruvida detta var rätt väg att gå. (Historikens titel är Svenska elektrikerförbundet, avdelning 1, Stockholm 1945-1980: en krönika i text och bild, sammanställd av Åke Törnros.) I ett inlägg signerat Lars Frisk påpekas att deltagandet vid avdelningsmötena har dalat under lång tid. Som förklaring anges bland annat att trötta och utslitna arbetare efter en ordinarie arbetsdag inte orkar med även fackligt arbete i form av medlemsmöten, klubbmöten o.s.v. Istället finns radio och TV i varje hem. ”Den moderna människans behov av avkoppling har riktats till dessa”, skriver Frisk. Frisk menar att representantskapsformen fungerar hos andra fackföreningar och att det ger kunnigare och mer engagerade medlemmar. Förhoppningen var att detta skulle öka medlemsaktiviteten och stärka klubbarna. I ett annat inlägg invänder Arne Siwert mot representantskapsformen eftersom den istället passiviserar medlemmarna och leder till byråkratisering. Det borde finnas andra lösningar för att öka aktiviteten, menar han. (s. 172)
Frågan om representantskapets för- och nackdelar hade varit på tapeten även tidigare, vilket kan följas i arkivet. På ett medlemsmöte den 26/9 1939 (ref. kod 1288/A/1/6) diskuterades hur man skulle arbeta för bättre besökta möten:
§16 Ang. ’bättre besökta möten’.
Styrelsen hade enligt uppdrag från föregående möte, meddelade ordf. dryftat frågan upprepade gånger men hade likväl ej funnit någon definitiv lösning av problemet. Tanken på något slag av premiering stod fortfarande kvar, musik eller annan underhållning, film och föredrag hade talats om och ävenså inrättande av någon form av representantskap men det hela kunde kanske lösas genom tillsättande av en kommitté som i samråd med styrelsen fortsätter utredningen. Esaias Andersson yrkade bordläggning på grund av det ringa deltagandet på mötet, vilket Gösta Johansson inte ville vara med om. Oskar Lundberg framförde klander mot styrelsen för att inget direkt förslag var framlämnat men kunde gå med på tillsättande av kommitté redan på detta möte. Lundgren framhöll att någon form av representantskap möjligen skulle vara en lösning då därigenom klubbarna skulle bli bättre informerade i avdelningens arbetsuppgifter och tillstyrkte förslaget om kommittéval i vilket sistnämnda även Hammarberg instämde. Åberg ansåg att det var de politiska fackklubbarnas fel, det hela, då var och en på sitt sätt agitera för sina synpunkter, och Berg framhöll att införande av representantskap skulle betyda diktatur och medlemmarna bli betalande nummerhästar vilket han för sin del aldrig kunde gå med på. Efter en längre debatt enade sig avdelningen om att tillsätta en kommitté som i samråd med styrelsen skulle fortsätta utredningen …
Vid nästkommande möte den 24/10 1939 hade kommittén kommit fram till att inte införa något representantskap, utan istället ha färre och mer koncentrerade möten samt en tätare kontakt med klubbarna. Först 1968 blev det alltså verklighet, men antagligen inte med de dramatiska konsekvenser som Berg tänkte sig.
Facklig aktivitet
Centraliseringen inom fackföreningsrörelsen i stort lyftes dock fram som ett problem senare. Problemet med kulturklimatet och det som i protokollen från 1947 beskrevs som allmänhetens ”förkärlek för den borgerliga pressen” återkommer på sätt och vis också i rapporten Facklig aktivitet (1974). Rapporten var avsedd som en ”probleminventering” på området facklig aktivitet och undersökningen utfördes av forskare på Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet med Lars Joelson som projektledare. Det var avdelningen själv, i form av dess aktiveringskommitté, som tog initiativ till undersökningen då man ville förbättra den fackliga aktiviteten bland medlemmarna. I rapporten beskrivs den samtida kulturen och kulturkonsumtionen, i form av exempelvis ”TV-serier och detektivromaner” som individualiserad och kommersiell. Det är en kultur som rapporten menar präglas av passivitet och verklighetsflykt. (Joelson 1974, s. 22)
Men det är inte medierna och den passiva kulturkonsumtionen som ligger i fokus för rapporten. Undersökningen bygger på intervjuer med medlemmar, både i avdelningsstyrelsen och ute i klubbar, varav somliga har stor aktivitet och andra mindre. I rapporten pekas bland annat utvecklingen inom fackföreningsrörelsen ut som en orsak till bristande aktivitet. Den byråkratisering som Arne Siwert varnade för verkade enligt rapporten ha blivit verklighet, då författarna menar att stora avdelningar och en beslutsrätt som flyttas allt högre upp bidrar till att motverka fackligt engagemang på den lokala nivån. (Joelson, s. 22-23)
Rapporten orsakade en viss kontrovers. I arkivet finns pressklipp bevarade som illustrerar hur rapporten togs emot och hur åsikterna kunde skilja sig åt på olika nivåer inom facket (ref. kod 1288/Ö/1/2). Artiklar i Folket i bild (nr. 7 1975), Örebro-kuriren (den 14/2 1975) och förbundstidningen Elektrikern (nr. 11/74) ger tre delvis olika bilder av problemet. I Folket i bild citeras avdelningens ombudsmän, som menar att undersökningen ger en bra modell för det framtida fackliga arbetet och bekräftar gjorda erfarenheter. I Örebro-kuriren däremot fick förbundsstyrelsen komma till tals, som reagerade negativt och menade att rapporten var ett ovetenskapligt ”beställningsjobb” avsett att skapa splittring inom fackföreningsrörelsen. Förbundsordföranden Stanley Jämtsved citeras även i Folket i bild, och menar där att ombudsmännens sympatier för kommunisterna lär ha påverkat undersökningens riktning. Från avdelningens håll menade man att den politiska tillhörigheten var oviktig, särskilt som socialdemokrater var i majoritet i styrelsen och lika många som kommunisterna i aktiveringskommittén. I Elektrikern kritiserades rapporten på många punkter för vad man menade var felaktigheter. Rapporten pekade på en distans mellan medlemmarna och förbundsledningen (Joelson, s. 202). Ledningen å sin sida menade att objektiviteten undergrävdes av det faktum att man i rapporten sade att man ville vara kommitténs ”verktyg” (Joelson, s. 2).
Studieresor till öst
Avdelningens ombudsmän och medlemmar åkte på ett flertal studieresor till Polen och Sovjetunionen mellan år 1937 och 1959. Fem resor finns dokumenterade i arkivet: tre resor till Sovjetunionen 1937, 1950 och 1951 samt två resor till Polen 1949 och 1959 (ref. nr 1288/F/4/8). Dessa handlingar är intressanta att studera då de är skrivna vid en tid då Sovjetunionen syntes ha en framtid som arbetarstat och var en given ideologisk motpol till väst. Ett sådant samhälle var naturligtvis av intresse för de svenska ombudsmännen, oavsett egen ideologisk inriktning.
Resorna blev av efter inbjudningar från det polska byggnadsarbetareförbundet eller från den sovjetiska landsorganisationen. Resorna företogs i allmänhet tillsammans med deltagare från andra svenska fackföreningar på byggnadsområdet. På den tre veckor långa resan till Sovjetunionen 1950 deltog representanter för Stockholms byggnadsfackföreningars samorganisation. I delegationen ingick El-ettans ordförande Humbert Hammarberg. I ett uttalande beskriver man sina upplevelser av Leningrad, Moskva, Stalingrad och Voronesj.
Deras upplevelser präglas förstås av andra världskrigets konsekvenser och det återuppbyggnadsarbete de bevittnar. I uttalandet konstaterar man också att ”på grund av delegationens sammansättning har helt naturligt det största intresset rört sig omkring landets byggnadsproduktion”. Man har besökt en mängd olika byggnadsplatser, både bostadshus och offentliga byggnader. Man nämner även ”metron med sina palatsliknande och gediget utförda stationer”, och syftar gissningsvis på tunnelbanan i Moskva. Uttalandet är präglat av en stor respekt för det arbete som krävs för att bygga upp landet, och även för landets byggnadstekniker, ”… trots smärre brister i detaljer när det gäller bostadshus, såsom köksinredningar o.d…”
Under resan har man även tagit del av det kulturella livet och ”… har även här konstaterat samma brinnande entusiasm och skaparglädje som besjälade folket i det dagliga arbetet.” Med undantag för anmärkningen om köksinredningarnas kvalitet vittnar uttalandet om en helt positiv upplevelse, och man framhäver de sovjetiska arbetarnas fredslängtan och gästfrihet. Uttalandet är också menat som ett tackbrev till de sovjetiska värdarna, vilket präglar innehållet.
I andra handlingar är bilden inte lika självklar…