Marcello Musto (editor), Workers unite! : the International 150 years later / New York : Bloomsbury, 2014, xvii, 312 s.
Arbetare – förena er! I år är det 150 år sedan Internationella Arbetarassociationen – som i mer vardagligt tal och efter bildandet av en rad andra internationaler sedermera kom att ges namnet Första internationalen – grundades i London. Denna bok utgör en källsamling, en samling av resolutioner, broschyrer och övriga dokument författade av dem som omfattade internationalens tankar och ambitioner: Karl Marx, Friedrich Engels, Johann Philipp Becker, César De Paepe, Mikhail Bakunin, Robert Applegarth …
Totalt 80 dokument fördelade på teman som Labour, Trade Union and Strike, The Irish Question, Cooperative Movement and Credit, Internationalism and Opposition to War… Åttio dokument, varav många aldrig tidigare översatta till engelska. Tillkommer gör en ingående presentation av organisationen av Marcello Musto, bokens redaktör. Musto är även en av redaktörerna till ett temanummer av tidskriften Socialism and Democracy (2014:2) som behandlar Första Internationalen. Som Karl Marx skriver:
From a general point of view, this question embraces the whole activity of the International Association which aims at combining and generalizing the till now disconnected efforts for emancipation by the working classes in different countries. (s. 97)
Norbert Götz (editor), The sea of identities : a century of Baltic and East European experiences with nationality, class, and gender / Huddinge : Södertörn University, 2014, 325 s.
Identiternas hav. Inte att det skulle finnas någon specifik ”Östersjöidentitet”, att nationerna runt detta hav och de människor som bebor dessa nationer, skulle ha utvecklat något slags gemensamt identitetsdrag på grund utav att de delar samma hav. Snarare då att Östersjön är ett hav på vilket en mängd olika identiteter vistas i en mängd olika större eller mindre båtar, vilka emellanåt inte kan undvika att stöta samman. Som det sägs i bokens förord: ”More promising than searching for a joint identity in the Baltic Sea area or among the three Baltic states is the prospect of acknowledging a plurality of identities within the larger regional perimeter, including hybrid and transmigrant identities.” (s. 15). Något som även kan utläsas av den mångfald av intressanta artiklar som ingår i boken. Exempelvis skriver Steffen Werther om den tyska minoriteten i Danmark under andra världskriget, Klaus Misgeld och Karl Molin om den svenska hjälpen till Solidaritet och Polens demokratiseringsprocess under 1980-talet, Håkan Blomqvist om Paul Olberg och Bund och Simo Laukkonen om föroreningen av Östersjön i ett historisk perspektiv.
Boken utgör ett gott exempel på forskning bedriven vid Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.
Antonio Gramsci, A great and terrible world : the pre-prison letters 1908-1926 / London : Lawrence & Wishart, 2014, 418 s.
Antonio Gramsci föddes 1891 på Sardinien och dog 1937 i Rom. Han tillhörde grundarna av Italiens kommunistiska parti (1921). Mussolinis fascistregim fängslade honom 1926 men i fängelset skrev han och lyckades smuggla ut de anteckningar som kom att få namnet Quaderni del carcere. Föreliggande bok utgör en samling av de brev han skrev innan han fängslades. Tematiskt sett kan breven delas upp i tre delar: Brev till föräldrarna från hans ungdomstid, politiska brev med anknytning till Komintern och, naturligtvis Italien, samt brev till systrarna Schucht, döttrar till Apollon Schucht, bolsjevik och vän till Lenin. En av dessa systrar var Julia, som han träffade i Moskva och gifte sig med 1923 (dock råder det delade uppfattningar här – se exempevis Boothmans inledning, s. 47). Boken är redigerad av Derek Boothman, som även översatt breven och skrivit en lång och mycket läsvärd inledning. Till detta kommer korta, informativa upplysningar om de viktigaste aktörerna och organisationerna som förekommer i Gramscis brev.
Och här skulle jag gärna velat infoga ett längre citat från Antonios sista brev till Julia innan han fängslas i november månad 1926. Men utrymmet tillåter det inte.
Se fler verk av och om Antonio i vårt bibliotek.
Svetlana Aleksijevitj:
Tiden second hand : slutet för den röda människan / Stockholm : Ersatz, 2013, 672 s.
Kriget har inget kvinnligt ansikte / Stockholm : Ersatz, 2012, 447 s.
Zinkpojkar / Stockholm : Ersatz, 2014, 396 s.
”Vi håller på att ta avsked av sovjettiden. Av livet vi levde då. Jag bemödar mig om att ärligt lyssna in alla deltagarna i det socialistiska dramat … ” Så inleder Aleksijevitj sin bok Tiden second hand, med undertiteln Slutet för den röda människan. Orden kan stå som ett slags motto för hela Aleksijevitjs imponerande projekt: Att resa det väldiga landet runt och djupintervjua forna sovjetmedborgare om deras erfarenheter och sammanställa och sammansmälta dessa röster till ett väldigt körverk om det som en gång var Sovjetunionen. Utopins röster, så lyder verkets samlingstitel.
Tiden second hand tar avstamp i den värld, en värld präglad av kaos och fattigdom för många, som följde på Sovjetunionens upplösning och leder såväl bakåt som framåt in i det som är dagens Ryssland.
I verket Kriget har inget kvinnligt ansikte får kvinnorna som stred i Röda armén under andra världskriget komma till tals, något de knappast tillåtits tidigare. ”Det där med gradbeteckningar, disciplinen, reglementet var oss en fullständig gåta”, kan en av de intervjuade säga. Hon kommer ihåg en väninna som blev satt att vakta flygplanen. Hon blev instruerad att skrika ”Halt! Vem där?” när hon såg någon misstänkt nalkas: ”Min väninna såg regementschefen komma och ropade: ’Halt! Vem där? Ursäkta, men jag kommer att skjuta!’ Kan ni tänka er … ” (s. 110). Men också detta: ”Vi flög i jaktflygplan. Själva höjden var en fruktansvärd påfrestning för den kvinnliga organismen – ibland pressades inälvorna mot ryggraden. Men vi flickor flög ändå och sköt ner flygaress – och vilka ess sedan! Så var det! Och när vi kom gående, förstår ni, så tittade karlarna häpet på oss: ’Där kommer de kvinnliga stridsflygarna!’ De beundrade oss … ” (s. 111f.).
Zinkpojkar behandlar ett annat krig, kriget mot Afghanistan 1979-1989. Aleksijevitj intervjuar soldaterna, deras mammor, sjukvårdspersonalen… också om hur det var att komma tillbaks hem, somliga i kistor av zink… Den ena historien värre än den andra. Boken leder bland annat till att författaren dras inför rätta av en grupp mödrar till dem som kallas ”internationalistsoldater” och boken avslutas med dokument från rättsprocessen.