Ludivine Broch, Ordinary workers, Vichy and the Holocaust : French railwaymen and the Second World War / Cambridge : Cambridge University Press 2016, 280 s.
Frankrike kapitulerar till Tyskland i juni 1940. Efter kapitulationen flyttar de kvarvarande delarna av den franska regeringen till staden Vichy. Medan övriga landet är ockuperat av Tyskland har denna regim kontroll över Frankrikes södra delar. Denna kontroll utövas i nära samarbete med den tyska ockupationsmakten och då inte enbart av nödvändighet utan även av ideologiska band och ett politiskt samförstånd mellan regim och ockupationsmakt.
Efter kapitulationen befinner sig det tidigare välutvecklade franska järnvägssystemet i trasor. Det finns ett starkt intresse från Vichyregimens sida att få detta på fötter igen. Samma intresse visar ockupationsmakten samtidigt som densamma monterar ned delar av järnvägssystemet för transport till Tyskland och ställer krav på regimen att sända arbetskraft till den tyska industrin (som Broch påpekar fanns det något som kan kallas för en kvalitativ skillnad mellan den tyska ockupationen av Östeuropa och Västeuropa: medan den förstnämnda karakteriserades av massmord, våld och terror, var den sistnämnda framförallt karakteriserad av en total dränering av de ockuperade staternas ekonomiska och industriella resurser).
En nyckelroll kom att spelas av SNCF, det franska järnvägsbolaget, dess ledning och dess anställda (500.000 vid krigets början). Därmed kan hon sägas träda in på ett minerat område, nämligen frågan om Frankrikes förhållande till den nazistiska ockupationen. Något förenklat kan denna fråga sägas ha gått från att vara en hyllning av motstånd och uppoffring under de första decennierna efter krigsslutet till att bli allvarligt kantstött under senare decennier. Det samma gäller för SNCF, som på 1990-talet anklagades för brott mot mänskligheten i såväl Frankrike som Förenta staterna. Detta framförallt för att en stor del av Frankrikes deportation av sin judiska befolkning skedde via järnvägsnätet. Broch går på djupet och den fråga hon ytterst ställer sig handlar om de järnvägsanställdas förhållande till ockupationsmakten. Motstånd eller samverkan? Föga förvånande finner hon exempel på båda och än fler som hamnar i en svårtolkad gråzon (exempelvis de anställdas utbredda stjälande under ockupationen – ren stöld eller, åtminstone i vissa fall, ett tecken på motstånd, kanske sabotage?).
Många tyska militärtransporter saboterades av järnvägsanställda, dock aldrig något av de tåg som transporterade judar, något som av vissa setts som medlöperi. Broch försöker nyansera bilden, något som hela hennes bok strävar efter, och påpekar att de anställda inte ville sabotera passagerartransporter och funderar över vilken nytta det gjort om de gjort det. Kunskap om deportationerna fanns hos de anställda, men Broch menar att de utgjorde en del av ett genomgående förtryck: Det specifika i förföljelsen och deportationen av den judiska befolkningen var aldrig till fullo förstådd av vare sig järnvägsanställda eller en stor del av den övriga befolkningen; för de järnvägsanställda kom det mer att handla om förföljda kollegor än om förföljda judar.
Ingenting är någonsin enkelt, framförallt inte medan saker och ting pågår. Å andra sidan kan detta faktum aldrig någonsin få bli till en undanflykt. Det (och mycket mer) kan man ta med sig efter att ha tagit del av denna faktaspäckade bok.
Abby Peterson, Herbert Reiter (red.), The ritual of May Day in Western Europe : past, present and future / Abingdon : Routledge 2016, 286 s.
Jan-Ewert Strömbäck, Upp till kamp! : historien om Första maj i Sverige och USA / Johanneshov : LL-förlaget 2016, 143 s. : ill.
Första maj blev den internationella arbetarrörelsens högtidsdag 1889. Detta som följd av en resolution som antogs vid Andra internationalens första kongress i Paris. Att dagen skulle ha sin upprinnelse i tragedin i Haymarket, Chicago, 1886 (då polis sköt mot demonstrerande arbetare, en bomb sprängdes och ett antal anarkister dömdes till döden och avrättades) ifrågasätts i denna bok – händelserna var förvisso kända av de som närvarade vid kongressen i Paris, men Haymarket nämns inte i resolutionen och tycks inte heller ha nämnts i de diskussioner som berörde Första maj. De första demonstrationerna hölls i Stockholm, Madrid, Bryssels, London, Geneve och andra städer första maj 1890 och blev en succé som snabbt ledde till att dagen blev institutionaliserad. Arbetarrörelsen visade upp sina krav: åttatimmarsdagen, förbättrad arbetsmiljö, förhindrande av krig, internationell solidaritet, rösträtt…
Denna bok tittar närmare på denna högtidsdag och dess historia och utveckling i Västeuropa. Första delen lyfter fram hur traditionen ser ut i olika länder (Tyskland, Italien, Finland, Sverige, Spanien och Storbritannien). Andra delen riktar in sig på dagens Första maj firande och baserar sig bland annat på en stor enkät. Ett avslutande kapitel diskuterar högtidsdagens framtid.
Jan-Ewert Strömbäcks bok är utgiven av LL-förlaget, som ger ut lättlästa böcker för unga och vuxna. Den tar avstamp i Förenta staterna och går vidare kronologiskt och brett – den behandlar inte enbart Första maj utan arbetarrörelsen i stort. Personer som bland andra Kata Dalström, Mary Anderson, Elizabeth Gurley Flynn, Joe Hill, Hjalmar Branting, Anna Lindh och händelser som bland annat Haymarket, Ludlow 1914, Saltsjöbaden 1938, Ådalen 1931 presenteras överskådligt. Till detta kommer författarens personliga reflektioner.