Trebor Scholz, Uberworked and underpaid : how workers are disrupting the digital economy / Cambridge : Polity Press 2017, 242 s.
”Delningsekonomi eller Sharing Economy och collaborative economy är samlingsnamn på aktiviteter som minskar resursåtgången genom att effektivare utnyttja varor och tjänster genom delning. [D]igitaliseringen utgör den möjliggörande teknologiska kraften för delningsekonomin. Innovation på området innebär att identifiera outnyttjade varor och tjänster, maximera resursutnyttjandet samt att föra samman utbud och efterfrågan. ( … ) Bland policyrekommendationerna nämns bl a behovet att främja flexibilitet både på arbetsmarknaden och inom utbildningsystemet och att underlätta för företagande och innovation.”
Så står det att läsa rapporten Sharing Economy: Embracing Change With Caution (Näringspolitisk forum rapport 11; red Anna Felländer mfl.) från Entrepenörskapsforum som finns tillgänglig på nätet.
I sin bok myntar Trebor Scholz begreppet ”crowd fleecing”. Ordet ”fleecing” har många betydelser, den som är aktuell i detta fall är svindleri, att lura av någon pengar eller tillhörigheter. Tillkommer gör här även att expropriera och lura folk på tid. Exploateringen består, i detta fall uifrån från en aldrig tidigare skådad mängd av anonyma, ständigt nåbara och globalt utspridda ensamarbetare, i avsaknad av anställningstrygghet och knutna till en exklusiv skara av monopolliknande plattformsägare.
Scholz ser detta breda ut sig och bli en allt starkare trend. Han ser även en annan trend: problemen ses och förstås av många, samtidigt som utvecklingen ses som oundviklig. Bokens sista tre kapitel visar på möjliga utvägar, möjliga sätt att agera och verka för solidaritet och rättvisa för framförallt den digitala ekonomins mest utsatta och exploaterade deltagare. I åtgärdspaketet ingår även byggandet av alternativa, kooperativa plattformar baserade på solidaritet, gemenskap och icke-profit.
Ytterst handlar boken om ”digital labor”, som på svenska kan ges namnet ”digitalt arbete”. En sökning på just ”digitalt arbete” ger en ingång till andra skrifter i våra bibliotekssamlingar som behandlar detta ämne. Utifrån dessa verks övriga ämnesord går det dessutom att navigera vidare till skrifter av liknande karaktär.
Philip Levine, 1933 : dikter / Lund : Ellerström, 2011, 92 s.
I förment socialistiska länder såsom Kina tvingas understundom konstnärligt begåvade människor att till slavlöner lägga sina ambitioner åt sidan för att inte riskera att svälta ihjäl. Detta drabbade den kinesiska poeten Xu Lizhi (1990-2014), som drömde om ett liv som bibliotekarie. I stället tvingades han att arbeta på den ökända fabriken Foxconn, som exempelvis tillverkar komponenter till smartphones. Som en följd av detta tog han sitt liv, men efterlämnade en handfull dikter, däribland den till engelskan översatta ”Conflict”, vilken lyder:
They all say / I’m a child of few words / this I don’t deny / but actually / whether I speak or not / with this society I’ll still / conflict.
Även om skillnaden mellan denna dikt och diktsamlingen ”1933” av Philip Levine (1928-2014) är markanta finns vissa beröringspunkter. Levine började, blott 14 år ung, arbeta i Detroits bilindustri. Visserligen gjorde han senare en rejäl klassresa och belönades 1995 med Pulitzer-priset, men han glömde aldrig sina barndomserfarenheter. Levine strävade efter att hitta en röst åt de röstlösa och är känd för sina poetiska skildringar av arbetarklassen. Hans dikter har därför ofta analyserats med stöd av Karl Marx teorier. Just denna diktsamling är till dags dato den enda till svenska översatta och ger på ett egensinnigt sätt en lyrisk röst åt bland annat depressionens och arbetarklassens levnadsvillkor. I en av dikterna låter han sin far, som dog när Levine var fem år, komma till tals:
”[…] Pengar är vad / de vill ha, säger han, och mera / och ett sätt att behålla dem.” (s. 12)
Den svenska arbetarpoesin är som bekant omfångsrik, men under 2000-talet är det nog Jenny Wrangborg som träffsäkrast fångar vårt samhälles arbetsförhållanden. Wrangborg är sedan förra året ny ordförande för Föreningen arbetarskrivare och medverkar även i flera av dess antologier. Hennes hittills två utgivna diktsamlingar finns givetvis att låna hos oss:
Elina Antell (red.), Maria Adlercreutz, väverska mellan mörker och ljus / Stockholm : Ordfront, 2016, 159 s.
Eva Brita Järnefors, Vävar vi aldrig glömmer : Maria Adlercreutz – politisk konstnär / Stockholm : Books on Demand, 2016, 80 s.
Genom att överföra fotografier till bildvävnader blev Maria Adlercreutz (1936-2014) en pionjär inom svensk textilkonst, framförallt känd för sina politiska motiv. Besynnerligt nog dröjde det så länge som två år efter Adlercreutz hädanfärd innan de två första böckerna om henne publicerades, men bättre sent än aldrig. Trots att en tonvikt ligger på hennes politiska engagemang, ger böckerna olika perspektiv på konstnärskapet, varvid de i mångt och mycket kompletterar varandra. Att de dessutom är rikt illustrerade gör läsningen till en fröjd även för ögonen.
Werner Schmidt: Peter Weiss: ett liv som kritisk intellektuell, Tankekraft förlag, 2016, 481 s.
Peter Weiss var på många sätt en ovanlig författare. Som tysktalande jude, utbildad på konstskola i Prag, i exil i Sverige, med en far som var uppvuxen i Ungern, kände han sig aldrig riktigt ”hemma” någonstans. I sin konst, teater, filmer och böcker var han dessutom en ”politisk författare”, en författare som ansåg att konst och politik var lika viktigt. En författare som på det sättet kan jämföras med t ex Sara Lidman, Göran Palm, Sven Lindqvist eller Jan Myrdal. Från början skrev han på svenska, men fann aldrig sin riktiga stil utan gick tillbaka till att skriva på tyska. 1965 gick från att ha varit i stort sätt okänd till världsvid berömmelse med sitt ofta spelade drama, som i sin kortform kallas ”Mordet på Marat”.
Historikern Werner Schmidt från Stockholm skriver i denna den första stora översikten på svenska över Weiss dramatik och prosa, särskilt om Weiss försök att i Brechts efterföljd skriva en litteratur som får läsaren att börja fundera på orättvisorna i världen. Hans pjäser behandlade nästan alltid dagsaktuella händelser, som ”Rannsakningen” (om Förintelsen under andra världskriget), ”Vietnam-diskurs” om kriget i Vietnam, eller ”Sången om skråpuken”, om Portugals kolonialkrig i Angola). Parallellt med sitt konstnärskap var han ständigt indragen i politiska debatter i media, tidningar, offentligt och på radio. Han var politiskt engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna, men starkt kritisk till den utveckling mot diktatur som han såg i socialiststater som Sovjetunionen, Östtyskland eller Kina.
Särskilt intressant är Schmidts redogörelse för mottagandet, kulturellt och politiskt, av Weiss författarskap i Sverige och Tyskland. I Tyskland var han betydligt mer känd än i Sverige, också omdebatterad, och hans enorma personarkiv förvaras idag i Berlin. Han var gift och samarbetade tätt med scenografen Gunilla Palmstierna, som för några år sedan publicerade en rikt illustrerad bok om sitt liv med Peter Weiss.
Peter Weiss sista stora verk var boktrilogin Motståndets estetik, om motståndskampen mot nazismen under andra världskriget. Samtidigt med redogörelserna för den politiska händelseutvecklingen, inte minst inom kommunismen i Sverige, och scener från inbördeskriget i Spanien, skriver Weiss här om konst och estetik, om Brechts tid i exil i Stockholm, och om Karin Boyes sista tid i Alingsås, strax före sin död 1942. Den östtyska kollegan Christa Wolf citeras i slutet av Schmidts bok: enligt henne karakteriserades Weiss just av sökandet efter en objektiv ”sanning” bakom alla dimridåer av lögner, men också själva detta hans sökande blev som en hållning, ett förhållningssätt att vara. Weiss prövar också ständigt sina egna ståndpunkter i processen, han arbetar ”hegelskt”, t.ex. när han diskuterar sina egna ståndpunkter med Karin Boyes, för att komma fram till större klarhet, eller när han ställer Markis de Sades cyniska individualism mot Marats kommunism.
Peter Weiss var en mångbottnad artist, som började som bildkonstnär, utgav sina första prosaböcker på svenska, och försökte sig också på film under en period. I samband med att han träffade Gunilla Palmstierna 1952 gjorde han flera kortfilmer, ofta med en minimal budget och med sina vänner som skådespelare. 1958 gjorde han t ex två filmer på uppdrag av SSU, ”Vad ska vi göra nu då?”, om narkotikaproblematik, och ”Ungt rådslag”. Han deltog som debattör i de båda Russelltribunalerna i Stockholm, 1967 och 1973, och var en mycket stark röst i kampen mot det amerikanska kriget i Vietnam. Strax före sin död 1982 började också hans bildkonst, som även innefattar en rad bokillustrationer, att uppmärksammas. Peter Weiss skulle 2016 ha fyllt ett hundra år.