Under mars månad 1917 genomfördes februarirevolutionen i Ryssland, i Sverige infördes både dyrtid och matbristen var svår och regeringskrisen var ett faktum. Frågan om den kvinnliga rösträtten drevs även fram av det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
Februarirevolutionen. I Ryssland genomfördes den så kallade Februarirevolutionen som innebar att tsaren störtades. Inför arbetet med socialdemokraternas 1:a maj-tidning behandlas frågan vid Stockholms arbetarekommuns styrelsemöte den 28 mars 1917 §8. Som bilaga till protokollet finns det ett cirkulär (cirkulär nr 2, 1917) som partistyrelsen hade sänt ut. Notera även att här väljs den röda rosen som demonstrationssymbol. Stockholms arbetarekommun, Refkod: 2599/A/2/B/1.
I mars 1917 genomfördes februarirevolutionen i Ryssland vilket ledde till att tsar Nikolaus II abdikerade den 17 mars. Även i Sverige var det oroligt, framför allt med tanke på den så kallade dyrtiden och den matbrist som det innebar. Det fanns handelsembargon och importhinder och Marcus Wallenberg förhandlade med Storbritannien om ett handelsavtal som skulle underlätta importen av födoämnen.
Under mars 1917 ökade kraven på att Hjalmar Hammarskjöld skulle avgå som statsminister. Han var impopulär och då han inte ville skriva under handelsavtalet med Storbritannien blev protesterna från de övriga partierna så stora att han till slut tvingades avgå den 27 mars. Störst var spänningen mellan statsministern och utrikesministern Knut Wallenberg, speciellt med tanke på att det var utrikesministerns bror Marcus Wallenberg som hade förhandlat fram avtalet med Storbritannien.
Inom det socialdemokratiska partiet var spänningarna mellan de olika falangerna tillfälligt dämpade eftersom det hade beslutats om en splittring av partiet. Det rådde dock en viss osäkerhet vilka personer som skulle tillhöra vilket parti, vilket flitigt diskuterades framför allt på lokal nivå.
7-28 mars – Regeringskris
I den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåds protokoll avslöjas att regeringskrisen var flitigt diskuterad inom rådet. Första gången frågan kom upp var vid ett extrainsatt möte den 7 mars för att ”rådgöra om den situation, som inträtt genom regeringens avskedsansökan”.
Efter diskussion beslutades att hålla ett möte för hela riksdagsgruppen redan nästföljande dag för att redogöra läget. Regeringskrisen var sedan ett återkommande tema på förtroenderådets möten. Den 14 mars redogjorde förtroenderådets ordförande Hjalmar Branting om det möte som han tillsammans med Thorsson och Rydén haft tidigare under dagen med statsminister Hammarskjöld. På mötet hade även utrikesministern varit närvarande. Av protokollet framgår att det fanns ett hemligt partsammansatt utskott där Branting, Thorsson och Rydén var de socialdemokratiska representanterna. Det fanns även liberala representanter i utskottet. Vid mötet med statsministern hade frågor ställts kring ”engelska frågan”, och det hade beslutats att alla diskussioner kring ämnet vid utskottets möten skulle vara sekretessbelagda.
I förtroenderådets protokoll från den 19 mars står det:
”Ordf. lämnade en redogörelse för ett samtal som han på utrikesministerns begäran haft med denne under lördagen, och därvid utrikesministern tillkännagivit, att han nu ej längre stode ut med samarbete med Hammarskjöld, vadan ministerkrisen ej kunde lösas genom ministärens kvarstannande. Högern opererade på linjen: Hammarskjöld till varje pris. Liberalerna syntes vara beslutna att visserligen förhandla, om så önskades, men absolut inte deklarera förtroende för Hammarskjöld. Ordf. uttalade som sin övertygelse, att en uppgörelse med England vore omöjlig med Hammarskjöld som statsminister. Visserligen borde man ej underlåta att sakligt pröva varje framställning, som kunde göras, men det tjänade ej längre till att dölja, att lång erfarenhet givit vid handen, att Hammarskjöld vore en fara för riket. Förtroenderådet gav enhälligt sin anslutning till dessa uttalanden”.
Den 28 mars meddelar Branting att statsrådsberedningen har behandlat det hemliga utskottets utlåtande och att ”ministären vidhållit sin avskedsansökan”.
Hela förloppet finns även redovisat i Socialdemokratiska riksdagsgruppens protokoll från den 19 mars.
1-6 mars – Partisplittringen och stadsfullmäktigevalet
I Stockholms arbetarekommun arbetade man för fullt med att välja kandidater till röstsedlarna och det stora orosmomentet var om något namn på valsedeln skulle gå till det kommande vänsterpartiet. I protokollet från det extrainsatta styrelsemötet den 1 mars står i §2:
”Med anledning av det i pressen tillkännagivna beslutet att, den s.k. vänsterinriktningen skall bilda ett nytt parti, föreslog Björlund att Thörnqvist, Wickberg, Björling och Samuelsson skulle skriftligen tillfrågas om sin ställning till detsamma på det att valmännen skulle få vetskap därom (se bilaga 1). Fr. Ström och Carleson varnade för att inför valet riva upp en strid därom. Björklunds förslag bifölls. I samband därmed interpellerades Ström och Carleson om sin egen ställning, huruvida de ansågo det förenligt att längre tillhöra kommunstyrelsen. Båda förklarade att, då det nya partiet konstituerades, skulle de avgå, men ej förr.”
Frågan som styrelsen skickade ut väckte ont blod hos vissa av de tillfrågade och som bilaga till nästa styrelsemöte den 6 mars finns ett urklipp ur Socialdemokraten där
Björling har gett sin syn på saken: ”I anledning av de angrepp som riktats mot mig…” Frågan om vilka som kommer att gå över till det nya partiet och de som önskar stanna kvar diskuteras sedan vid samtliga resterande styrelsemöten under mars månad.
Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Protokoll 19 mars 1917. Refkod: 1271/A/1/A/1.
Socialdemokratiska riksdagsgruppen. Protokoll 28 mars 1917. Refkod: 1271/A/2/1.
2 mars – Kvinnlig rösträtt
I marsnumret av det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonsbris återfinns ett längre uttalande från den socialdemokratiska kvinnokongressen angående frågan om kvinnlig rösträtt. Uttalandet är starkt kritiskt till hur den sittande regeringen skött frågan:
”Svenska socialdemokratiska kvinnor, samlade till kongress, tala härmed sin enstämmiga, harmfyllda protest mot vår nuvarande regering för dess vägran att till 1917 års riksdag…”
Ett av de argument som framhölls för att inte införa kvinnlig rösträtt (än) var bland annat kvinnornas pacifistiska hållning, ett argument som kvinnokongressen i sitt uttalande ansåg vara väldigt svagt och osakligt:
”Och när man nu, från högerhåll, kommer fram med kvinnornas starka fredsvilja som argument mot deras rösträttskrav, så får man en ännu starkare känsla av, att det är meningen att till vilket pris som helst, gör man sig också själv löjlig därvid, förhindra reformen. Det är sannerligen att löpa ’inkompetenskultens’ lina ut!”
De socialdemokratiska kvinnorna var övertygade om sin rätt att vara jämställda med männen, om inte annat för att de måste dela de umbäranden som krigstiderna hade medfört med männen. Uttalandet avslutas med en ironisk knorr som tydligt visar på kvinnornas bitterhet över att införandet av kvinnlig rösträtt har dröjt så länge:
”Låt det vara nog med den historiska triumfen, att Sverige dock blev sist av de skandinaviska länderna, då det gäller att tillerkänna kvinnorna deras oomtvistliga rätt.”
”På förslag av Viktor Larsson beslöts att åtgärder omedelbart skulle vidtagas för att framföra de förut beslutade motionerna om rösträtt åt kvinnor samt om höjt riksdagsarvode.”
I den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd togs frågan upp till behandling den 2 mars 1917, §1, men endast helt kort och inte fristående från andra frågor:
Morgonbris, nr 3A 1917
Tiden och språket
I den socialdemokratiska idé- och debattskriften Tiden för mars 1917 finns artikeln ”Apropå den nyaste språkrensningen” av Gösta Langenfelt. Artikeln är en del av en pågående debatt om det svenska språkets utarmning där den tidigare debattören Rolf Nordenstreng försökte ”klargöra för svenskarna att deras modersmål höll på att ramla i ruiner”. Gösta Langenfelt skriver: ”Även om man icke kan gå med på hans språkliga katastrofteori, så kan man dock medge, att en del språkliga företeelser ej äro, som de borde vara”. Andra debattörer har menat att det är ”tidningssvenskan” som är roten till språkets förfall, något som Gösta Langenfelt delvis instämmer i, men han har även en alternativ förklaring:
”Det är sant, att nusvenskan är färglösare och märglösare än tidigare epokers språk, och det kan väl vara sant det också, att tidningarna ha sin stora skuld till förflackningen. Det kan ju inte hjälpas, att man tar intryck av stilen och orden i tidningarna; jag överraskade mig själv häromdagen med att säga både ’utöka’ och ’utnyttja’, båda av hr Berg fördömda ord. Men jämför vår lagtext nu och 1734 års! Vilken oändlig klyfta i klarhet och påtaglighet! Där är ej orsaken tidningssvenskan, ej heller är den kanslisvenskan, utan den är helt enkelt översättningstyskan.”
Sedan följer en redovisning med olika exempel på hur tyska översättningar har utarmat språket och hur det till exempel är bättre i engelska språket eftersom de har bibehållit sitt eget språk och inte lånat in tyska ord. Gösta Langenfelt kommer ändå fram till att ”Men detta är en sak: att bevara ordskatten från fordomdags levande. En annan sak är att utveckla språkets nybildningsmöjligheter.” Han fortsätter sin artikel med flera exempel på, i hans tycke, bra nybildningsord och understryker att :
”Varje nybildning, som icke bryter av mot språkkaraktären, koncentrerar och ger en klar bild av innehållet, är välkommen i svenskan. ’Dock får man ej låna, så att språkets egna bildningsmöjligheter dö ut’ citerar han J. Götlind.Man har i dessa artiklar förbisett en synpunkt: den ekonomiska. Tack vare dessa prepositioner, som prefigeras (=sättas före och sammanskrivas med) verben, få dessa ett ökat betydelseinnehåll, som kanske sparar en hel sats eller någon annan förklaring.” I resten av artikeln följer en uppräkning av exempel på bra och dåliga nysvenska ord.