Elise Karlsson, Klass : roman / Stockholm : Natur & Kultur, 2017, 189 s. 
Författaren och litteraturkritikern Elise Karlsson är uppväxt i den invandrartäta miljonprogramsförorten Rinkeby, där delar av hennes femte skönlitterära verk utspelar sig. Denna subtilt upproriska roman inleds strax efter terrorattackerna i USA 2001, den tid där främlingsfientligheten började växa exponentiellt över världen och framförallt riktade sig mot muslimer.
Huvudpersonen Hélène har, till skillnad från sin franskfödde far, ett typiskt svenskt namn och är både blond och blåögd. Ändå kan hon varken betrakta sig själv som svensk eller anknyta sig till någon särskild kultur. Hon upplever en avsaknad av någon egentlig identitet. Det är det transkulturella Rinkeby som hon betraktar som sitt hemland. Hélène lever därför i ett slags utanförskap som grundar sig på solidariteten med sitt ”hemland” och känslan av att inte passa in.
”De som jag gick i skolan med innan dess hade fötts in i det här landet och de hade gjort sig av med det som det här landet krävde att de skulle göra sig av med. Ändå inte blivit en del av det, inte i någons ögon alls.
Och om man bor på den här platsen för att man inte är en del av det här landet, så måste det vara så att jag inte heller är det. Så jag väljer att inte vara det. Även om jag inte heller är något annat.” (s. 38)
Skildringen av Rinkeby är för övrigt en mycket mer mångfacetterad än de tidningar som i huvudsak bara rapporterar om våld och kriminalitet.
Hélène har en småtråkig pojkvän, Rikard, som är uppvuxen i ett medelklasshem i Bromma. När de börjar på universitet ser de flesta ut som dem, till skillnad från hennes barndomskamrater. Paret läser litteraturvetenskap och trots hennes arbetarklassbakgrund kan hon således smälta in i samma medelklass som pojkvännen. Av en händelse dyker Clarice, en bekant från en tidigare skola Hélène gick på, upp på universitetet för att studera juridik. Det visar sig att Mona, en tidigare lärare som Hélène tyckte mycket om, skriver en förljugen roman skildrad med utifrånblick om hur skolklassen format Rinkebybarnen. De bestämmer sig därför för att hämnas.
Utan att avslöja för mycket är ”Klass” en suverän roman som är mycket väl kan vinna 2017 års Augustpriset i skönlitteratur.
Helena Bergman, Christina Florin & Jens Ljunggren (red.), Känslornas revolution : kärlek, ilska och lycka på 1970-talet / Stockholm : Appell förlag, 2017, 300 s.
I dagens Europa förknippar vi knappast den vita färgen med sorg, men omkring 1500-talet var det faktiskt den färgen som signalerade just den känslan på sina håll. Att färger som associeras med olika känslotillstånd ser olika ut på jordens olika hörn, samt har en tendens att förändras över tid torde inte förvåna någon. ”The times they are a-changin’”, som det förlidna årets Nobelpristagare i litteratur uttryckte det.
Denna förträffliga antologi handlar i högsta grad om känslor, men inte om dess färger. Bokens premiss är i stället att känslor är historiskt betingade och ytterligt politiska. En central tes är att det under historiens gång formas ”emotionologier”, enkelt uttryckt en uppsättning känslonormer som vi, givet den sociala kontext vi befinner oss i, bör eller får känna. De sju forskare som bidragit till texterna menar emellertid på intet sätt att känslor är uteslutande formade av rådande tidsanda och sociala konventioner. Tvärtom, menar de, att känslor kan vara subversiva och användas som ett sätt att utmana eller försöka förändra de rådande emotionologierna.
Texterna, skrivna av historiker, kvinnohistoriker, filmvetare och idé- och lärdomshistoriker, kretsar i första hand kring känslorna kärlek, ilska och lycka, vilka nämns i undertiteln. Ett litet förtydligande vore här på sin plats, då undertitelns tidsangivelse är en smula missvisande. Det 1970-tal som där omnämns sträcker sig från 1965 till några år in på 1980-talet, en tidsperiod som i boken kallas ”det långa 1970-talet”.
Egentligen började det emotionshistoriska skede som kan sägas vara bokens röda tråd redan åren före 1960, men det var först under de knappt 20 år som avhandlas i texterna som det började bli mer och mer påtagligt, för att sedan successivt avta. Sociologiskt, emotionellt och kulturellt var detta en omvälvande tid, inte minst för Sveriges del: Gruvstrejken i Malmfälten, IB-skandalen, kårhusockupationen, bildandet av Grupp 8, de homosexuellas ockupation av Socialstyrelsen i Stockholm, solidariteten med Vietnam, med mera. Vilka ”känslokulturer” kan skönjas i de politiska klimat, debatter, aktioner, initiativ och dylikt under detta tidsspann? Vi får bland annat läsa om hur socialdemokratin, som en bra bit in i 1900-talet kanaliserade arbetarklassens vrede, under denna period av reformism och välfärdsbygge i stället kanaliserade dess oro. Den vrede som sedan blossade upp från olika håll blev emellertid svårare att hantera.
Vidare finns bidrag som bland annat handlar om den förändrade synen på sex och kärlek, homosexuella frigörelsefilmer, feminism och solidaritet med Svenska Chilekommitténs som exempel.
En av denna boks största (av många) förtjänster är att alla bidrag inte bara är väldigt läsvärda var för sig; lästa tillsammans berikar de på sina håll varandra, vilket gör helheten större än summan av delarna.
”Att studera känslor kan vara givande för en historiker därför att känslor fungerar som ett normsystem, som påverkar hur människor orienterar sig i omvärlden, lever i den och tolkar den. Varje tid har sina emotionella stilar, kulturer, gemenskaper, tystnader och tabun. Känslostrukturerna anrikas så att säga i människors identiteter och gör så att kontinuitet eller förändring upplevs mellan olika epoker och generationer. På grund av känslornas flytande tillvaro kan vi ana att de inte bara är biologiska företeelser utan också kulturella konstruktioner som får oss att känna olika i olika historiska sammanhang, rum och perioder.” (s. 71)
Jörg Osterloh, Kim Wünschmann (Red.), ” … der schrankenlosesten Willkür ausgeliefert” : Häftlinge der frühen Konzentrationslager 1933-1936/37 / Frankfurt : Campus, 2017, 459 s.
Det gick fort. I november 1932 stod det klart att nazisterna inte kunde få en majoritet i den tyska riksdagen. Däremot öppnade utnämningen av Hitler till kansler upp en annan väg till makt, en väg som fanns i den befintliga konstitutionen. Paragraf 48 i konstitutionen gav den verkställande makten och armén vittgående befogenheter i händelse av ett hot mot staten och nationen. Riksdagshusbranden i slutet av februari 1933 utlöste dessa undantagslagar och tusentals personer häktades omedelbart. Efter riksdagsvalen den 5 mars fängslades ytterligare tiotusentals människor. Terrorn drabbade framförallt den organiserade arbetarrörelsen, kommunister i första hand, men även socialdemokrater, socialister, anarkister, fackföreningsanslutna. Samtidigt slogs kommunistiska och socialdemokratiska tidningsredaktioner och samlingslokaler i bitar. Det beräknas att mellan 150.000 och 200.000 människor häktades under kortare eller längre tid året 1933. De spärrades in varhelst det gick att spärra in människor, i uttjänta fabrikslokaler, i kaserner, i sportanläggningar, i borgar såväl som i hastigt uppförda läger; oberoende av vart de fördes misshandlades de svårt och i många fall mördades de.
Vid 1934 års mitt gavs SS det övergripande ansvaret för, som det står i bokens förord, ”die Orte des Terrors” och i december samma år grundades IKL, Der Inspektion der Konzentrationslager, en koncentrationslägrens centrala myndighet. 1935 vidgades nätet till att omfatta även människor utan direkt politisk anknytning, Jehovas vittnen, människor som av olika anledningar återvänt från exilen, homosexuella, ”asociala”. Samt människor av judisk börd.
Denna bok skildrar denna koncentrationslägersvärld under åren 1933 till 1937. Dess sexton essäer skildrar bland annat utvecklingen från terror mot politiska meningsmotståndare till ett rasistiskt samhälle med utgångspunkt från Dachau, våldet och misshandeln i läger och liknande, terrorn mot arbetarrörelse, homosexuella, ”asociala”, Jehovas vittnen, judar…