B.R. Ambedkar & Antonio Gramsci
De föds samma år, 1891, Antonio Gramsci på italienska Sardinien, Bhimrao Ramji Ambedkar i den indiska provins som numera heter Madhya Pradesh. Geografiskt sett har de inte mycket gemensamt, inte heller är det europeiska klassamhälle som präglar Gramscis praxis och språkbruk lätt jämförbart med det kastväsende och komplexa samhällssystem som Ambedkar brottas med; att de sett ur ett intellektuellt perspektiv ändå står varandra nära tydliggörs av boken The political philosophies of Antonio Gramsci and B. R. Ambedkar, en antologi som gavs ut 2013 under redaktion av Cosimo Zene.
Båda strävade efter att stärka de underordnades position, att ge de underordnade makt att förändra sina liv, ytterst att inte längre vara underordnade.
Såväl Gramsci som Ambedkar föddes in i en miljö av underordning, Gramsci under fattiga förhållanden, Ambedkar som oberörbar dalit, och de bar med sig sina erfarenheter, utgick från dem. Båda hämtade inspiration från marxismen, var kritiska mot religionen men upplevde den som värd att räkna med; båda betonade att de underordnade måste greppa sin egen verklighet och framtid, dock med stöd från ledare och intellektuella.
Utbildning var av fundamental vikt för båda. De delade ett kritiskt intresse för språk, populärkultur och folklore, något som har att göra med en delad syn på hur en aktivering av de underordnade kan ske: Inte genom någon struktur eller teori från ovan, något som skulle kunna leda till en ny underordning, utan utifrån de underordnades egen verklighet, utifrån något bekant.
Gramsci talade om vikten av att väcka en kritik och en opposition mot det allmänt vedertagna (senso commune) och Ambedkar hade en snarlik strategi. Ambedkar såg precis som Gramsci även värdet av aktioner vars värde låg mer på ett symboliskt plan än på ett omedelbart resultatmässigt sådant, detta då de makthavandes reaktioner på dylika aktioner fick en mängd draperier att falla till marken framför ögonen på de agerande.
Själva grundvalen för de bådas politiska projekt var en och den samma: människans värld är ofullständig så länge som någon är utesluten ur den och så länge det är så måste den politiska kampen fortgå.
Det har funnits ett intresse för Gramsci i Indien sedan en tid tillbaks. Detta kanske särskilt under 1980-talet då det historiska projekt som går under namnet Subaltern Studies ofta hänvisade till Gramsci – om Gramscis och projektets skiftande öden i Indien se exempelvis Vivek Chibber, och Mapping subaltern studies and the postcolonial studies, 2013.
Vad gäller Ambedkar förefaller situationen mer komplicerad. Han är känd, men hans texter är mestadels olästa. Detta har av allt att döma att göra med hans kritiska inställning till hinduismen och dess kastväsen – för honom framstod hinduismen som ett ”skräckkabinett” och själv konverterade han till buddhismen, något som han har gemensamt med många daliter, om de inte konverterat till buddhismen har de sökt sig till islam, kristendom, sikhism, i många fall främst för att åtminstone delvis komma undan kastväsendet (för många visade det sig emellertid att kastväsendet följde med över religionsgränsen).
B.R. Ambedkar, Gandhi & Arundhati Roy
Arundhati Roy läser en mer än åttio år gammal skrift och blir förbluffad. Som att gå in i ett mörkt rum och slå upp fönstren. Hon ser en bro slås mellan vad de flesta indier blivit lärda att tro på och den verklighet de befinner sig i. Skriften det handlar om är Ambedkars Annihilation of caste, ursprungligen ett tal som aldrig fick hållas då de som beställt fann det alltför radikalt när de läste manuskriptet.
Den upplaga av skriften som ligger i mitt knä är utgiven 2014. Av dess sammanlagt 415 sidor består 179 av dem av Arundhati Roys förord, vilket även inkluderar en bibliografi. The doctor and the saint, den titeln har hon gett detta förord, som hellre borde kallas essä. Doktorn är Ambedkar, helgonet är Mahatma Gandhi. Mellan dem råder inte mycket kärlek.
När Roy slår upp det där fönstret tvingas hon även konfrontera Gandhi. Hon, liksom de flesta indier (men även många andra), bär med sig en inlärd vördnad för Gandhi sedan barnsben, hon säger sig ha blivit närd av en diet bestående av hyllningar till Gandhi. Nu när hon läser Ambedkar, som hon utnämner till Gandhis mest framstående fiende, ser hon en annan Gandhi. Utifrån hans egna skrifter och uttalanden ser hon en man som är det beståendes helgon, en man som aldrig tar avstånd från vare sig hinduismen eller kastsystemet (som han snarast tycks anse vara en naturens ordning), en man med ingrodda fördomar mot svarta afrikaner, mot Indiens oberörbara, även mot arbetare; hon ser en man finansierad av rika företagsledare som aldrig någonsin riktar sin udd mot dessa eller godsägare. Och hon ser en man som talar om asketism och om att avstå från det mesta, men aldrig tycks inse att det råder en skillnad mellan att ha något att avstå ifrån och att ha ingenting alls; en man som gör lidandet och tålamodet till något fetishliknande och skapar ett skådespel kring välgörenhet.
Denne man konfronterar Ambedkar, konfronterar honom för att han konfronterar ett system som han finner outhärdligt. Det kan sägas att Ambedkar förlorade. Å andra sidan blev Gandhi mördad för att han inte ansågs vara tillräckligt konservativ. Och saker och ting kan förändras.
”Revolutioner kan, och har ofta, börjat genom läsning.” Så skriver Arundhati Roy på första sidan i detta förord. Och varför skulle det vara naivt?
Mer om Indien och Arundhati Roy i vårt bibliotek: