Johanna Palmström, Det gäller livet : en biografi om Gudrun Schyman / Stockholm : Leopard förlag, 2018, 364 s., ill. 
Genom sin feministiska politik och starka framåtanda bidrog Gudrun Schyman till Vänsterpartiets största valseger i partiets historia. Vid valet 1998 blev Vänsterpartiet Sveriges tredje största parti med 12 procent svenska folkets röster. Under de fem och ett halvt år hon varit ledare för partiet hade hon nära på tredubblat partiets väljarstöd. Med denna framgång för Vänsterpartiet hade Gudrun Schyman nu lyckats sätta en feministisk agenda i den svenska politiken.
Gudrun Schymans bana inom politiken och hennes kamp för feminismen har dock inte alltid varit självklar. Hon växte upp i ett relativt fattigt arbetarklasshem i Näsby park i utkanten Stockholm. Hennes far var alkoholist, vilket med tiden blev ett allt större problem för familjen då han inte kunde behålla sitt arbete samt att han söp upp de redan små ekonomiska medel som familjen hade.
Att Gudrun Schyman skulle få studera på gymnasiet efter realskolan var således inte att tänka på då hon var tvungen att börja arbeta tidigt för att bidra till familjens skrala ekonomi. Vid 15 års ålder fick hon jobb på posten för att sortera anvisningkuponger. Men hon drömde om ett bättre liv och ett arbete som sekreterare. Så blev det emellertid inte – utan studentexamen från gymnasiet lyckades hon överklaga sig till en studieplats på socialhögskolan i Stockholm 1969. Det var under studieåren på Socialhögskolan som Gudruns politiska engagemang i vänsterfrågor startade.
När Gudrun Schyman sedermera valdes till Vänsterpartiets partiledare 1993 stod det i Aftonbladet att: ”Hennes liv är så bra, så dramatiskt att det skulle kunna bli en historisk film om vänstern”. Och så har det fortsatt. Gudrun Schyman är ett fenomen som är svårt att värja sig emot. Med hennes vassa retorik och rättframma sätt har hon outtröttligt arbetat för ett jämställt samhälle fritt från diskriminering. I boken Det gäller livet får vi följa med på denna stora personlighets resa och ta del av allt från alkoholskandaler, förlossningsfilmkontroverser samt F!:s framgångar och motgångar.
Veronica Palm, Systerskap : en feministisk idébok / Stockholm : Volante, 2018; Falun : ScandBook, 266 s.
I sin självbiografiska bok Systerskap – en feministisk idébok skriver före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm om den egna uppväxten i Kisa i Östergötland, om män inom politiken som håller varandra bakom ryggen, om att som kvinna bli bortvald trots att du har mer erfarenhet och besitter långt mer kompetens i sakfrågor samt om sin egen avgång efter att varit aktiv inom partiet i mer än tjugo år.
I bokens inledande kapitel berättar Palm om när bara två kvinnor ur den socialdemokratiska riksdagsgruppens styrelse blev utnämnda till statsråd, medan hela åtta män från samma grupp fick den positionen efter valet 2014. Palm förklarar att hon vägrar att tro att detta skulle vara resultatet av slumpartade faktorer eller att det handlar om könsneutral bedömning av kompetens. Hon beskriver även frustrationen som hon och hennes partisystrar kände kring detta:
“Vi hade överlevt tre partiledare som det krävts att försvara, både inför väljare och partivänner. Göran och hans herrgård i valrörelsen 2010, Mona och alla fördomar mot henne, och Håkan. Vi hade inte någon gång vikit en tum. Vi var att lita på, men uppenbarligen räckte inte det. Det räcker aldrig att vara duktig flicka.”(s.15).
Boken handlar dock om mer än jämställdhet och systerskap inom politiken. Palm tar till exempel upp hur tonårstiden systerskap är så viktigt för att ge unga tjejer kraften och tryggheten att våga ta för sig och hur detta till stor del saknas i ett vuxet systerskap. Hon behandlar även svårigheten i att vara kvinna i en till synes jämställd relation. Den tar även upp att trots att kvinnor idag har tillträde till alla delar av arbetsmarknaden och till det offentliga rummet så finns ändå inte samma möjligheter och utrymme för kvinnor i dessa sfärer. Palm anlägger även ett grepp som lätt kan glömmas bort i den feministiska diskussionen: systerskap och jämställdhet ur ett arbetarklassperspektiv.
Elin Jäderström, Hennes excellens Agda Rössel : från banvaktstugan till FN-skrapan / Stockholm : Atlantis, 2018, 272 s.
Att komma från ett arbetarklasshem på landsbygden till att bli FN-ambassadör är en imponerande bedrift för vem som helst. Men att lyckas med detta som kvinna under 1950-talet är näst intill mirakulöst. Året 1958 blev dock, mot alla odds Agda Rössel – järnvägsarbetardottern från Gällivare utsedd till Sveriges och världens första kvinnliga ambassadör i FN. Där drev hon bland annat frågor som gällde avskaffandet av dödsstraff, kvinnlig omskärelse och jämställdhet. Frågor som är högst aktuella än idag.
Tidigare i livet arbetade Agda Rössel inom flera olika verksamheter och hon lyckades även skördade framgångar i sin karriär innan ambassadöruppdraget. Från början var hennes dröm att bli läkare men för en flicka med hennes bakgrund var detta otänkbart. Det naturliga valet föll då sjuksköterskeyrket – men då hon blev sjuk i tbc ändrades dessa planer. Agda Rössel såg nu sin chans att flytta till Stockholm för att söka nya möjligheter. Hennes första arbete var som assistent på en damfrisering. Denna erfarenhet följde henne resten av livet då hon i medierna var känd för att alltid ha en oklanderlig frisyr. Under denna tidiga tid i Stockholm väcktes ett intresse för litteratur och socialpolitiska frågor. Hon sökte följaktligen en studieplats på Socialinstitutet i Stockholm och blev till hennes egen förvåning antagen.
Efter studierna blev hon allt mer engagerad i jämställdhetsfrågor som till exempel barnomsorg och kvinnors arbetsvillkor, men även i flyktingfrågan som blivit allt mer akut under andra världskrigets framfart. Hennes politiska och sociala engagemang ledde sedermera till att hon fick en hög position inom arbetsmarknadsstyrelsen, hon blev även chef inom Rädda Barnens hjälpverksamhet och under 1950-talet började hon tilldelades FN-uppdrag som ledamot för Sveriges delegation i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Men som för de flesta framgångsrika kvinnor har framgången en baksida. Mitt under den brinnande karriären var Agda Rössel ensamstående med två små barn. Att få ihop karriären och moderskapet var ett ständigt dilemma, samtidigt som hon brottades med sina egna skam- och skuldkänslor. Hon fick därtill oupphörligt stå upp mot kritiker som ansåg att hon var en dålig mor, ingen riktig kvinna och att hon inte hade något att göra i på framstående poster inom politiken.
Det är två sidor vi får följa i boken Hennes excellens Agda Rössel : från banvaktstugan till FN-skrapan. Utöver att vi får ta del av en oerhört spännande och viktig karriär hos en av vår tids mest inflytelserika personer får vi även en bild av vad denna karriär kostade henne privat. Men boken skildrar även de mer spektakulära sidorna av Agda Rössels privatliv – där hon umgicks med allt från världsledare som Konstantinos Karamanlis och Tito till socialisterna Alva och Gunnar Myrdal.