Workers’ movements and strikes in the twenty-first century : a global perspective / edited by Jörg Nowak, Madhumita Dutta and Peter Birke. London: Rowman & Littlefield, 2018, 309 s.
Strejkerna och arbetarkampen återkom under 2000-talets början. Detta framförallt i Afrika, Asien och Latinamerika där det skedde en korresponderande framväxt av nya arbetarorganisationer och kollektiv, varav många var kvinnodominerande. Det går att se mönster och sammanhang, men vilka och hur?
I bokens förord sägs utvecklingen vara ojämlik, asymmetrisk, men ändå sammanflätad. Arbetare världen över genomsyras av ett kraftfullt missnöje och en stor motståndsvilja. Men det finns liten eller ingen öppen politisk debatt eller diskussion om möjlig politisk organisering och dess form och än mindre diskussion om andra ekonomiska och samhälleliga system än det rådande kapitalistiska. Detta kan enligt förordsförfattarna bero på att skapandet av en global arbetarklass ännu kan sägas vara i sin linda och att det råder misstro gentemot äldre former av politiska organisationer och fackföreningar. Samtidigt understrykes att undersökningar av strejker och arbetarkamp inte bör frikopplas från de större politiska frågor som rör vad för slags samhälle vi vill leva i.
Boken består utav 16 essäer som fokuserar på strejker och strejkrörelser i Asien, Afrika, Nord- och Sydamerika och Europa.
Jan Gerber, Karl Marx in Paris : die Entdeckung des Kommunismus / München: Piper, 2018, 238 s.
I mitten av oktober 1843 anlände en 25-årig och nygift Karl Marx till Paris. Vid det laget hade Rheinische Zeitung, den tidning som han skrivit i och varit ansvarig för, lagts ned av de preussiska makthavarna. Utled på Tyskland och det tyska, hoppades han finna friskare luft i Paris, världens då näst största stad (endast London var större) och enligt honom själv ”världens huvudstad”.
Han kom dit som ”Radikaldemokrat mit Restsympathien für den Liberalismus” (s. 25) och lämnade den 15 månader senare som kommunist. En starkt bidragande anledning till detta var att miljonstaden Paris var en kosmopolitisk träffpunkt för landsflyktiga radikaler och rebeller. Inte blott upprorens huvudstad utan även ett centrum för samhällskritiskt tänkande, ett möte mellan praxis och teori i en gryta som just då puttrade men snart (1848) skulle börja koka.
Marx skrev det som när det långt senare (1932) kom i tryck gavs titeln Ekonomisk-filosofiska manuskripten, medverkade i tidskriften Deutsch-Französischen Jahrbücher och från och med sommaren 1844 i veckomagasinet Vorwärts!. Under hans inflytande kom den tidskriften att utvecklas i kommunistisk riktning samtidigt som den var uttalat anti-preussisk, något som fick Preussen att trycka på för att få honom utvisad från Frankrike. Den andra februari 1845 tvingades Marx och hans familj lämna Paris för Bryssel.
Boken handlar således om hur Marx finner kommunismen och därmed även proletariatet, klassbegreppet och klasskampen. En kritisk synpunkt kan vara att den allt emellanåt kan tyckas gå lite väl snabbt fram vad gäller teori och historisk utveckling; den är skriven av en person som anser sig sitta med facit på hand och en sådan sits kan medföra en form av arrogans.
Miriam Frank, Out in the union : a labor history of queer America / Philadelphia : Temple University Press, 2014, xviii, 221 s.
I boken Out in the union: a labor history of queer America skriver Miriam Frank om den fortlöpande historien om amerikanska HBTQIA arbetare från mitten av 1960-talet till 2013. Detta är en unik bok då den till skillnad från många andra böcker som behandlar queerpersoners kamp, specifikt koncentrerar sig på HBTQIA-arbetstagare och deras engagemang med fackföreningar. För att kunna fånga in och berätta denna historia har hon under 20 års tid samlat in material genom att bland annat genomföra över hundra djupintervjuer med informanter ur denna grupp av arbetare.
Den bild hon sedan målar upp i boken visar att även om fackföreningarna i Amerika började bekräfta rättigheterna för homosexuella-, bisexuella-, och transarbetare redan på 1970-talet och 1980-talet – så förekommer det fortfarande stora problem med diskriminering och trakasserier mot dessa grupper både från fackföreningarnas sida och på arbetsplatserna.
Frank lyfter dock även fram en något ljusare bild, hon beskriver bland annat att det finns många lokala fackförbund arbetar tillsammans med HBTQIA-arbetare för dessa gruppers rättigheter både på arbetsplatsen och ute i samhället. Till exempel har queer-enheternas kamp i de lokala fackföreningarna lyckats introducera bland annat aidsutbildningsprogram och kampanjer för rätten att gifta sig på samma villkor som heterosexuella personer. Denna typ av arbete har sedermera stort inflytande på lokal och statlig lagstiftning som så småningom mynnar ut i fördelar för alla HBTQIA-personer i USA. Men boken undersöker även andra utmaningar som HBTQIA-personer ställs inför. En del av detta är hur komplext och utmanande det är att “komma ut” på sin arbetsplats och inom sitt fackförbund.
Med den här boken bidrar Frank således med en vinkel som hittills i stort sett varit bortglömd och förbisedd i den amerikanska arbetarhistorien.
Mark Steven, Splatter capital : the political economy of gore films / London : Repeater books, 2017, 167 s.
I år är det 200 år sedan Karl Marx föddes. Samma år publicerade även Mary Shelley (dotter till feministen Mary Wollstonecraft och en av anarkismens förgrundsgestalter William Godwin) sin med tiden världskända roman ”Frankenstein, or: the modern Prometheus”. Hon var vid den tiden gift med poeten och anti-våldsförespråkaren Peter Bysshe Shelley. Den som läst denna ”skräckroman” noggrant och eftertänksamt, torde se att ett väsentligt tema i Frankenstein är en skarp kritik mot de traumatiska konsekvenserna av den tidiga industriella kapitalismen.
Filmatiseringarna av Shelleys bok har varit många och av varierande kvalitet, men veterligen har ingen av dem behållit det antikapitalistiska temat. Så går det överhuvudtaget att göra en skräckfilm med en marxistisk/antikapitalistisk tendens?
I sin bok Splatter capital svarar Mark Stevens – en forskare knuten till universitet i New South Wales, där han bland annat undervisar i filmvetenskap – både ja och nej på den frågan, men intressant nog beskriver han den nyliberala värld vi lever i som en skräckfilm i sig.
Under 1900-talets tre sista decennier (det vill säga från tiden runt oljekrisen, genom hela den nyliberala 80-talet och framåt) började det plötsligt dyka upp alltfler skräckfilmer som visade så pass våldsamma dödsscener att de antingen totalförbjöds eller undergick omfattande censur. I samband med att VHS-spelaren blev allt vanligare i våra hem i början av 1980-talet blev videovåld ett hett debattämne i vårt land, medan de i till exempel Storbritannien talade om så kallade ”video nasties.”
I Splatter capital gör författaren en distinktion mellan våldsamma skräckfilmer; Så kallade ”slasherfilmer” (såsom Fredagen den 13:e-filmerna), ”splatterfilmer” (såsom Blood feast och Saw-filmerna). Slasherfilmer, hävdar författaren, följer nästan uteslutande samma mall: medelklassungdomar mördas av en vanligtvis maskerad antagonist som till sist tas av daga av en överlevare som därmed återställer den tidigare rådande ordningen. (Att de ungdomar som har sex och/eller nyttjat alkohol eller andra droger så gott som aldrig överlever är ytterligare ett tecken på att dessa filmer gemenligen har en konservativ tendens.)
Stevens marxistiska analys av sitt urval av splatterfilmer, däremot, blottlägger snudd på det rakt motsatta. En splatterfilm handlar primärt om det systematiska övervåld som åsamkas de mänskliga kropparna. Fienderna i dessa filmer är vanligtvis en svårdefinierad urkraft vars mordiska begär inte är personligt motiverade, utan vanligen klassbaserade. Här ser författaren ett tydligt samband mellan det grafiska våldet och den globala kapitalismen som något skadligt och dehumaniserande.
En styrka med Splatter capital är att den bjuder på en läsning om kapitalism i relation till våldsamma skräckfilmer, varvid den visar hur den globala kapitalismen är det mest mordiska produktionssätt och världssystem som någonsin har existerat:
”[T]he particular brand of horror mobilized in splatter is extremely responsive to the internal contradictions that threaten the future sustainability of capitalist accumulation is and always has been a nightmare of systematized bloodshed” (s. 13).
Mario Mieli, Towards a gay communism / London : Pluto Press, 2018, 269 s.
Mario Mieli var en ledande och radikal röst i Italiens framväxande HBTQ-rörelse på 70-talet, och Towards a Gay Communism kan nog figurera både som exempel och definieringen av hans stil. Boken är ursprungligen utgiven 1977, men har inte haft en fullständig utgåva på engelska förrän nu (en förkortad utgåva kom 1980). Användandet av termer och hur de definieras kan nog verka provocerande eller en aning konstigt idag men boken utgör en intressant utläggning om hur samhället ska kunna förändras.
Mieli binder samman marxism (där heterosexualitet, patriarkatet och det kapitalistiska samhället är ett) och psykoanalys (Freuds teorier om barnets sexualitet och hur från det den vuxna – och heterosexuella – sexualiteten formas), för att framhålla att det kapitalistiska samhället bara kan förändras om homosexualitet inte längre är förtryckt, både av samhället och individerna själva. Detta för att homosexuell attraktion är universell, men sublimerad i dem som inte identifierar sig själva som homosexuella, och han utgår från att om alla (homosexuell som heterosexuell) i dagens samhälle kunde erkänna att de är attraherade av både män och kvinnor så skulle det, tillsammans med att kvinnorna gör kvitt med de patriarkala krafterna i det kapitalistiska samhället, skapa den revolution som behövs för att gå vidare mot ett postkapitalistiskt samhälle.
“The collapse of the phallocratic system includes the collapse of the capitalist system, which rests on the masculinist and heterosexual foundation of society and on the repression and exploitation of Eros that together guarantee the perpetuation of alienated labour and hence the rule of capital. The revolutionary proletariat and the movement of revolutionary women are the two faces of the communist/human-community party, and the revolutionary homosexuals is its ass. Like transsexuality itself, the revolutionary movement is one and multiple.” (s. 255)
Tycka vad man tycka vill om psykoanalys, då den som sagt ligger till grund för Mielis teori om sexualitet, både den ”naturliga” och den som skapas av samhället och ska passa in i normen, den slutliga formen av hans teori är queer, och hans idéer låter väldigt moderna. Det är idéer och definitioner av ord som kallar tanken inte bara till idéer om bi/pansexualitet (återigen, så som det uttrycks i psykoanalys), men också ett visst mått av icke-binär queerhet, både sexuellt och socialt, som naturlig.