Julia L. Mickenberg, American girls in Red Russia : chasing the Soviet dream /Chicago: University of Chicago Press, 2017, 427 s.
Under tiden för Sovjetunionens första femårsplan 1928-1932, som sammanföll med den stora depressionen, sökte sig tusentals arbetare från Europa 
och USA till Sovjet. 1932 sökte sig närmare 1000 utlänningar till Sovjet varje vecka, vid höjdpunkten fanns ungefär 35. 000 utländska arbetare med familjer i Sovjet. 1936 kom nära 25.000 utländska turister till Sovjet, flertalet av dessa, 29,1 %, kom från USA (på andra plats kom britter, 13,5%).
De flesta av alla dessa var män, men även kvinnor utgjorde en stor del. Många kom för att söka arbete, men en betydande del kom för att de upplevde att Sovjetunionen kunde erbjuda en annan icke-kapitalistisk värld. Bland dessa fanns många amerikanska kvinnor.
Vid tiden för det förra sekelskiftet rörde sig USA:s kvinnor mot ökad självständighet, utbildning, arbetsliv, ökad jämlikhet, större sexuell och känslomässig frihet. Någonting de fick kämpa för i och mot ett i grunden patriarkalt och bigott samhälle. Vid samma tid framstod Ryssland som all reaktions högborg, ett land som bestod utav pogromer, livegenskap och förtryck. Kvinnliga ryska revolutionärer som Jekaterina Bresjko-Bresjkovskaja (1844-1934), Vera Zasulitj (1849-1919) och Sofia Perovskaja (1853-1881) gavs hjältestatus. Samtidigt slukades Nikolaj Tjenysjevskijs bok Vad bör göras? (1863), som bland annat framhäver kvinnlig frigörelse som ett viktigt steg för åstadkommandet av ett bättre samhälle. När Alexandra Kollontaj år 1915 genomförde en fem månader lång turné i USA och talade sig varm för Lenin och bolsjevikerna hälsades hon med jubel.
När revolutionerna kom i februari och november 1917, stod många amerikanska kvinnor redo att dra sitt strå till stacken. Novemberrevolutionen satte kvinnofrigörelsen och jämlikheten mellan könen högt upp på agendan, men åtföljdes även av inbördeskrig och svält. Detta fick dessa kvinnor och deras organisationer att engagera sig i aktivt hjälparbete och mot den blockad av mat och mediciner som införts av de allierade.
Detta är en oupphörligen fascinerande och väldokumenterad bok. Den skildrar en lång rad kvinnor från USA som i större eller mindre utsträckning kastar sig in i ett stödarbete för ett land som de av olika anledningar ser som en fyrbåk för framtiden, som ett samhälle för den ”nya människan”, för jämlikhet mellan könen och för en ny kultur. Kvinnorna som passerar revy är många; journalister, feminister, arbeterskor och afro-amerikaner. Kulturarbetare likaså. Som Isadora Duncan, som startade en dansskola i Moskva 1921 och höll en föreställning som fick Lenin att resa sig upp och jubla. Eller Pauline Koner som framförde en dans som hyllade den röda fanan.
Tydligt är även något annat: nämligen hur göra när entusiasmen börjar flagna? När andra sidor böjar växa fram, först i marginalen sedan allt tydligare, när ljuset börjar falna för att ersättas av mörker?
Möjligtvis vad journalisten Milly Bennett, som kom till Moskva i början av 1930-talet, skrev i ett brev 1932:
”Det du måste göra med Ryssland är vad du måste göra med vilken annan ’tro’ som helst. Du bestämmer dig för att de har rätt … Och sedan, när du ser saker och ting som får dina ben att skaka, sluter du dina ögon och säger … ’fakta är inte viktiga’”. (s. 21)
Leta Hong Fincher, Betraying Big Brother : the feminist awakening in China / London: Verso, 2018, 248 s.
Efter Mao Zedongs död 1976 gick Kina genom en period av omkullkastande ekonomiska reformer. En viktig bit som föll i spillror var jämlikheten mellan man och kvinna – Hong Fincher pekar på att ojämlikheten mellan könen sköt i höjden i takt med införandet av alltfler postsocialistiska marknadsreformer (vilket Hong Fincher inte heller menar – att allt var guld och gröna skogar under det tidigare styret).
Tendensen förstärktes efter Xi Jinpings makttillträde. Han har sedan makttillträdet knutit mer makt till sig än till och med Mao och gavs tidigt smeknamnet ”Xi Dada”, som ungefär betyder ”Storpappa Xi”. Alltmer kom nationen, av dominerande medier, att skildras som en stor mansdominerad familj, styrd av en allhärskande patriark. Övervakning, censur och jakt på oliktänkande följde. Problem väntade för allt som påminde det minsta om feminism.
En stat som efter revolutionen 1949 skrev in lika rättigheter för kvinnor och män i konstitution, och som till en stor del förlitat sig på kvinnor såväl under som efter revolutionen, började se all organiserad feminism som ett hot. Något som även kan sägas gälla för all organisering utanför kommunistpartiet. Boken ger oss en väg in till det motstånd som trots allt, härdar ut och mer än så. Hon följer bland annat de fem feministiska aktivister som arresterades i anslutning till Internationella Kvinnodagen 2015: Wu Rongrong, Zheng Churan, Wei Tingting, Wang Man och Li Maizi i spåren, genom att intervjua dem och andra aktivister. Hon visar därigenom på det förtryck som finns men också på det motstånd som finns.