Steven J Ross, Working-class Hollywood : silent film and the shaping of class in America / Princeton : Princeton University Press, 1998, 
367 s.
Att gå på bio är ett nöje som de flesta unnar sig åtminstone då och då… om en har råd, det vill säga. Inflation och industrins utveckling har båda två påverkat priset för att gå på bio idag. Det var däremot inte alltid ett någorlunda dyrt nöje, och det var inte alltid ett nöje alla gick för att se på. Working-class Hollywood: silent film and the shaping of class in America av Steven J. Ross utforskar både filmindustrins barndom i sig, och hur den påverkade och formade klassmedvetenheten i USA under stumfilmstiden.
Det handlar om hur filmen som nöje var ett mycket billigt sådant. Vilket gjorde att vem som helst (läs, folk med mycket lite pengar att röra sig med, arbetare och andra fattigare människor) hade råd att inte bara underhålla sig själva, utan också bli påverkade av vad de blev underhållna av. Det handlar om att filmproducenter insåg vilket inflytande film hade. Likas om att medans filmen var billig att producera (enkla bio“salonger”, korta handlingar, enkla inspelningsplatser) så behövdes inte så mycket pengar för att skapa filmer. Vilket ledde till att många olika åsikter kom till tals för en allt större publik.
Det är ofta tyst om ”klass” i nutida politiska konversationer, och som Ross påpekar, alltmer så i USA både idag och historiskt sett. Det har däremot inte alltid varit så, och den tidiga filmen var ett lättillgängligt slagträ för både företag, arbetarrörelsen och olika politiska åskådningar att använda:
“Women’s rights advocates frequently persuaded theater managers to run suffragist films, such as Votes for Women (1912) or Eighty Million Women Want—? (1913), and to permit one of their members to speak to audiences during reel changes. Socialists in large cities like New York and Chicago and small towns like Aurora, Illinois, and Yolo, California, were equally successful in bringing radical speakers and films such as From Dusk to Dawn (1913) and The Jungle (1914) to their local houses.”
“Not everyone loved the movies, however. As working-class passions for film heated up, so too did the fears of conservative civic leaders. They were concerned that oppositional movements seen on screen or discussed in the theater might inspire similar working-class movements outside the theater, and felt they had to take action against this “dangerous” mix of politics and pleasure.”
Ross utforskar hur denna ”oro” går från efterfrågningar om censur för barnens (och “lättpåverkade” arbetares) skull, till att långsamt binda samman arbetare som inte är nöjda, till fackföreningarnas arbete, samt till bolsjeviker i tiden efter första världskriget.
Antalet filmer som visar arbetare och deras kamp mot deras arbetsgivare i ett positivt ljus, rasar dramatiskt för att bli ersatta av arbetare som framstår som dumma fånar som lätt blir ledda av arga eller korrumperade fackföreningsmän, ofta med kommunister från Ryssland bakom sig.
Kanske inte så konstigt att en sådan representation på filmduken, medfört en allmän – om än diffus – klasstillhörighet till den illa definierade medelklassen.
Ross använder ett språk som flyter lätt, och boken är både intressant och lättläst. Han går igenom en historia som har många grenar men som binds samman med den tidiga filmens utveckling, samt hur den amerikanska publiken påverkades av filmerna lika mycket, som de påverkades av vad de fick se.
Mats Hallenberg, Kampen om det allmänna bästa – Konflikter om privat och offentlig drift i Stockholms stad under 400 år / Lund : Nordic Academic Press, [2018], 294 s.
Politiken står i fokus i denna bok i vilken historikern Mats Hallenberg studerar hur Stockholms politiker har debatterat allmänintresse kontra egennytta under 400 år.
Syftet med boken är således att granska olika politiska konflikter rörande allmännyttiga verksamheter och att ge en förklaring på varför de styrande i Stockholms stad valde offentliga eller privata utförare av dessa sysslor.
Hallenberg vill med sin studie visa hur uppfattningen om det allmännas bästa har sett ut och vem eller vilka som fått företräda detta.
Den empiriska undersökningen i boken består av fem delstudier som är fördelade över fyra sekel. Dessa olika studier består bland annat av en undersökning om hur konflikterna kring privatiserad skatteuppbörd under svensk stormaktstid såg ut.
En annan studie ser närmare på debatten kring privatiseringen av Stockholms äldreomsorg mellan 1986 till 1996 medan en studie undersöker den kommunala latrintömningen från mitten av 1800-talet till bildandet av Stockholms reningsverk 1859.
Det gemensamma mellan studierna är dock att de är förlagda under perioder med växande organisationsformer samt att de utgör exempel på tillfällen då det rådde en politisk motsättning kring hur de allmännyttiga uppgifterna skulle organiseras och utföras.
Vad som anses vara det allmännas bästa och hur detta ska uppnås har skiftat under de fyra sekel som undersökningen sträcker sig över. Under till exempel 1600-talet ansåg kungamakten att de hade rätten att själva definiera det allmänna bästa medan motståndarsidan hävdade att det måste finnas en gemenskap mellan härskare och undersåtar och att denna måste bygga på en direkt relation som inte påverkas av vinstdrivande entreprenörer.
Detta övergick under 1700-talet till tankar om borgerlig frihet utan inblandning från högre instans och att det allmänna bästa således var borgerskapets gemensamma angelägenhet. I takt med att stadens invånare ökade under 1800-talet ökade även de sociala och sanitära problemen vilket bidrog till att borgerskapet började tvivla på det enskilda menighetsbestyrets styrka och verkningsgrad.
Istället väcktes krav på ett politiskt offentligt styre som kunde planera den samhällsservice som krävdes. Dessa åsikter skiftade dock vid sekelskiftet 1900 då det hade uppstått en motståndarsida som hävdade att privat företagsamhet var mer effektiv och således billigare för staden än om stadens skötsel skedde på kommunal nivå. Dock fick dessa tankar inget gehör för än mot slutet av 1900-talet då borgerliga politiker argumenterade mot att allmän samhällsservice enbart kan garanteras av offentliga monopol. De menade istället att mångfald och konkurrens skulle leda till bättre organisering av (i det här fallet) äldreomsorgen.
I denna bok ger Hallenberg oss alltså ett historiskt perspektiv på de föreställningar, uppfattningar och idéer som ligger till grund för de argument som används idag när vinster i välfärden debatteras.
Kropotkin, Pjotr, En anarkists minnen / Stockholm : Natur & Kultur, 2018, 617 s.
Under sin exiltillvaro i England påbörjade Kropotkin (1842-1921) sin levnadsteckning i form av kortare följetonger i The Atlantic Monthly mellan åren 1898-1899. Knappt 120 år senare utkom, för första gången på svenska, detta verk i en oavkortad utgåva – och det är ett celebert sällskap den sällar sig till!
Den ingår nämligen i Natur & Kulturs klassikerserie ”Levande litteratur” där bland annat Dantes, Homeros och Darwins banbrytande verk ingår.
Och apropå Darwin så skrev Kropotkin, som väl torde kunna liknas vid ett geni, några år senare boken Inbördes hjälp. Detta verk var i korthet en skarp kritik mot socialdarwinistiska tankegångar. Kropotkin menade att just solidaritet inom arterna även är en viktig faktor inom evolutionsteorin. Här kan det vara värt att nämna att många av dagens biologer tagit djupt intryck av Kropotkins teser kring just detta.
För den som inte är närmare bekant med furst Pjotr Kropotkin kan hans självbiografi framstå som närmast osannolikt händelserik. Född och uppvuxen i Moskva i en familj som tillhörde det näst högsta skiktet inom den ryska aristokratin. Således blev det återkommande sommarresor till familjens förnäma lantegendom.
Redan tidigt hade Kropotkin börjat att tänka radikalt och han berättar kärleksfullt om de livegna som ständigt var närvarande under hans barndom. I 15-årsåldern ingick han, vilket länge hade varit faderns dröm, i en sorts exklusiv militärskola – pagekåren. Därigenom kunde han i förlängningen, tjäna tsar Alexander II. Efter att studierna avslutats, deltog han i en geografisk expedition i östra Siberien, där han ritade om världskartan som dessförinnan saknat bergskedjorna i området.
Allt som händer därefter uppmanas alla som ännu inte läst denna fantastiska bok, att ta reda på själva.
I stället låter jag Kropotkin själv avsluta detta lästips med några stycken som på ett bra sätt visar prov på den optimism som genomsyrar i stort sett varje sida av dessa memoarer:
Kunskap är en mäktig kraft. Människan vill ha kunskap. Men vi vet redan mycket! Vad skulle hända om denna kunskap – och bara den –
blev var mans egendom? Skulle inte vetenskapen själv göra så stora framsteg, och sporra människan framåt när det gäller produktion, uppfinningar och social organisation i sådan hast, att vi knappt kan föreställa oss det idag? (s.300-301)