Månadens boktips är tre arbetarromaner om människor i extremt utsatta situationer. Läs om hur ett kraftverksbygge utmanar naturens krafter, om hur människors sanna karaktär avslöjas i en snöstorm vid svensk–finska gränsen samt om det eländiga statarlivet på godset Dalby.
Gustav Hedenvind-Eriksson: Vid Eli vågor, Tiden (1914), 227 s
Gustav Hedenvind-Eriksson arbetade en tid som anläggningsarbetare, så kallad rallare. Liksom han tidigare beskrivit sina erfarenheter som skogsarbetare i romanform avsatte även tiden som rallare en roman, Vid Eli vågor. Titeln anspelar på den fornnordiska myten om isfloderna som rann ned i världssvalget och väckte jätten Ymer, som i sin tur skapade jorden. I romanen, vars handling kretsar kring ett kraftverksbygge, liknar Hedenvind-Eriksson ett kraftverks energialstring vid denna myt. Samtidigt som författaren alltså beskriver elproduktionen som ett slags magi döljer han inte de stora skador på naturen och på småbrukares gårdar som också blir följden. Arbetet är också tungt och hårt och leder inte sällan till dödsfall och svåra skador.
Den snirkligt mångordige Julius, som anslutit sig till rallarna efter att som trettonåring ha mist sin mor, den buttre Mårscha, den förrymde pojkvaskern Nila och den alkoholiserade och sinnesförvirrade före detta prästen Hejlamb, som håller ändlösa svårbegripliga tal, är några av de säregna individer och vinddrivna existenser som uppehåller sig kring bygget. Flera av rallarna är beresta och har ägnat sig åt hårt kroppsarbete i fjärran länder som de kan berätta historier ifrån. Den muntliga berättarkonsten får stort utrymme i romanen, såväl i dialogen som i den berättande texten. Rallarnas språk utgör en säregen blandning av höviska vändningar och grova eder, ungefär som deras beteende kan uppvisa både starka hedersbegrepp och råa våldsutbrott. Dialektala uttryck, rallarnas yrkesterminologi och annan särartad jargong sätter sin prägel på romanen, som även har bibliska och sagoaktiga drag.
Gustav Hedenvind-Eriksson: Tiden – och en natt, Ungsocialistiska partiets förlag (1918), 96 s
Gustav Hedenvind-Erikssons författarskap går med tiden delvis i en symbolisk-filosofisk riktning, utan att helt mista förbindelsen med den proletära miljön. Kortromanen Tiden och en natt skildrar en av de karavaner med hästforor som gick mellan Nordsverige och Nordfinland under första världskriget, en trafik författaren själv deltagit i. Karavanen möter snöstorm och hårt väder och befinner sig under den äventyrliga färden flera gånger i livsfara. Den kamp för livet som flera av männen hamnar i tvingar dem till moraliska ställningstaganden som obarmhärtigt röjer deras karaktärsegenskaper.
En rad skarpt tecknade figurer träder fram: Den kraftfulle och kloke Torkel Stenhuggare, den veke och självömkande Skådespelaren, den gudfruktige missionären med pipande luftrör, den norske sjömannen som sett hela världen men bara längtar hem till sin mors stuga och många andra. I natthärbärget säljer köpmännen all sin mat till de hungrande vandrarna, men till hutlösa överpriser, ett beslut de bittert får ångra väl ute i ödemarken. Ett par tjuvskyttar dyker så småningom upp som räddande änglar. De är, tillsammans med Torkel, några av de få rättrådiga personerna i berättelsen. Hedenvind-Eriksson framställer genomgående naturen som hård och obarmhärtig, fjärran från all vildmarksromantik. Berättelsen förmedlar åtskilligt av stämningen vid krigsslutet, och tecknar en bild av en utsatt och moraliskt försvagad mänsklighet.
Alfred Kämpe: Mikaelsdal, Ljus (1910), 173 s
Alfred Kämpe debuterade skönlitterärt 1907 med novellsamlingen Trälar, en kärvt realistisk skildring av statar- och torparliv på godset Lagerkulla. Den fick två år senare en fortsättning i samlingen Torpare. Förebilden var godset Fyllingarum i Ringarum i Östergötland, där Alfred Kämpe föddes 1877 i en fattig statarfamilj.
1910 återvänder han till godset i romanen Mikaelsdal, som skildrar livet bland statare, torpare och arrendatorer på godset Dalby. Alfred Kämpe berättar här bredare men fortfarande korthugget och återhållet om ett något större kollektiv och dess inbördes förhållanden. Romanens huvudpersoner, torparen Olov Karlsson och hans hustru Erika, får efter en dödsolycka ta över den lilla arrendegården Mikaelsdal. Arrendet visar sig dock innebära mycket arbete, stora avgifter till herrgården och små förtjänster.
Lantarbetarnas liv på godset är svårt på flera sätt. Förutom det hårda arbetet, som sliter ut dem och får dem att åldras i förtid, så är atmosfären förgiftad av rivalitet och svartsjuka. Godsherrens och hans sons sexuella utnyttjande av gårdens unga kvinnor leder till oönskade havandeskap och elakt förtal. Spritmissbruket är utbrett, hotet om våld svävar ofta i luften och förverkligas inte sällan. Att många vuxit upp under usla förhållanden, som gjort dem bittra och hämndgiriga, förbättrar inte stämningen. Med tiden blir godsets ekonomi och därmed arbetarnas villkor allt sämre, varför fler och fler lämnar sina stugor tomma och flyttar, en del ända till Amerika.
Här liksom i de två novellsamlingarna skildrar Kämpe hur ett gammalt samhällssystem i förfall måste gå under för att lämna plats för något nytt och förhoppningsvis bättre.
Texten finns även digitaliserad av Göteborgs universitetsbibliotek.