Eija Hetekivi Olsson: Miira : roman / Stockholm: Norstedt. 2016, 313 s.
Den moderna arbetarlitteraturen skrivs ofta idag i de invandrartäta förorterna. Så till exempel av författare som Hassan Loo Sattarvandi, Jonas Hassen Khemiri, Renzo Aneröd, eller, som i detta fall, av finskättade Eija Hetekivi Olsson. Hon uppmärksammades 2012 för debuten Ingenbarnsland. I romanen Miira får vi följa huvudpersonens tonårstid i Göteborgsförorterna Bergsjön och Gårdsten, och hennes försök att komma in i gymnasiet. Allt berättat på ett säreget poetiskt språk. Pappa jobbar på Volvo, mamma städar. Miira kan lämna hemspråksklassen och vill påbörja sitt projekt med att bli läkare. Men för ett invandrarbarn från Gårdsten blir vägen dit både krokig och fylld av hinder.
Daniel Nyström: Innan forskningen blev radikal. En historiografisk studie av arbetarhistoria och kvinnohistoria / Malmö: Universus Academic Press. 2015, 283 s.
Idéhistorikern Daniel Nyströms avhandling behandlar två forskningsämnen: arbetarhistoria och kvinnohistoria. Med utgångspunkt i 1970-talet studentradikalism har tidigare forskning menat att båda forskningsämnena då radikaliserades, något som författaren menar inte är helt riktigt. Han går i polemik med en forskare som Klas Åmark, och lyfter fram äldre forskare, före 1968, som Karin Westman Berg, Eva Åsbrink, Per Nyström och Gustaf Utterström (med avhandlingen om Jordbrukets arbetare), och pekar på hur Nordiska museets samling av arbetarminnen har använts av Bo Gustafsson i hans avhandling om sågverksindustrins arbetare 1890-1913.
Tage Erlander: Dagböcker: 1969 / Utgivna av Sven Erlander. Hedemora: Gidlund, 2016, 108 s. : ill.
I och med den sjuttonde volymen av Tage Erlanders dagböcker avslutas projektet, som inleddes 2001, med den första volymen omfattande åren 1945-1949. Få, om ens någon politiker har präglat den svenska politiken under 1900-talet så mycket och så länge som Tage Erlander. Dagböckerna kompletterar hans memoarer (i sex band) och ger en unik inblick i en svensk politikers liv och idévärld. De är redigerade av sonen Sven Erlander, pensionerad rektor vid Linköpings universitet, i samarbete med Leif Andersson, som står för de insiktsfulla introduktionerna i böckerna till tidens politiska liv, samt förklarar i marginalen personer och politiska ämnen för dagen. Denna sista volym är också försedd med ett utförligt personregister, de olika regeringarnas sammansättning, och en kort levnadsbeskrivning.
Till grund för publiceringen ligger sju anteckningsböcker, oftast förda på Harpsund eller på resor med bil, tåg eller flyg. Handstilen är svårläst och blir svårare ju längre vi närmar oss 1969, på grund av Erlanders inflammation i fingrarna. Stilen är lakonisk, och Erlander undertrycker inte sina åsikter om politiska kollegor, ofta med oslagbar ironi.
Dagböckerna fördes under en tid när svenska politiker verkligen befann sig ute bland ”folket”. Tage Erlander var en mästare på att avläsa publikens reaktioner på de många tal han höll för partivänner, väljare, i riksdagen och inför stora val, skriver sonen Sven, som ofta deltog personligen.
”Interaktionen mellan talaren och publiken är väsentlig och innebär att politikerns idéer ständigt prövas och stäms av mot vad folk tyckte.”
Erlander recenserar sedan sina egna tal, och är sällan nöjd med sin prestation. Under de många resorna besökte han hela landet, med alla lokala och regionala partiorganisationer. Man får också inblickar från statsrådskollegorna på tjänsterummet i Rosenbad, vid Statsrådsberedningen och konseljen med kungen, där besluten klubbas. Diskussioner med riksdagsgruppen, partistyrelsen, och verkställande utskottet bildar underlag.
De sjutton volymerna är fint illustrerade. I det sista bandet förekommer både barn och barnbarn, hustrun Aina, som kombinerade sitt arbete vid makens sida med sin tjänst som lärare på Flickläroverket på Södermalm i Stockholm. En rad av tidens kända politiker passerar revy: Urho Kekkonen, Harold Wilson, Willy Brandt, Kurt Georg Kiesinger, Jens Otto Krag och Tryggve Bratteli.
I slutet av september-början av oktober hölls den 24:e SAP-kongressen, då Tage Erlander avgår som partiordförande till förmån för Olof Palme, som samtidigt övertar rollen som statsminister. Tage Erlander satt kvar som riksdagsman till 1973, då som ”ålderman” med fyrtio år som riksdagsledamot, varav drygt hälften som statsminister. Den sista tiden skildras i den sista delen av hans memoarer. Han skrev även dagbok några år efter 1969, och man skulle gärna velat följa Erlander även under de sista åren i dagböckerna. Det är både underhållande och historiskt och politiskt högintressant läsning.