Simone de Beauvoir: Feminist writings. Edited by Margaret A. Simons and Marybeth Timmermann. University of Illinois press, 2015. 312 s.
Finns det fortfarande outforskat material om en av världens mest kända feminister, frågar sig redaktören Margaret A. Simons i inledningen till denna antologi med texter av Simone de Beauvoir? Svaret visar sig vara ja, då några av dessa texter, framförallt intervjuer i olika tidningar, nu presenteras för första gången på 2000-talet. Centrum i denna antologi är Beauvoirs artiklar om sexuell frihet och jämställdhet, homosexualitet, abort, preventivmedel, skilsmässa m.m. Artiklar som ofta kom att ställa henne på kant med hennes socialistiska övertygelse (och med hennes marxistiska vänner).
Antologin spänner över Beauvoirs hela verksamma liv, från ett föredrag i USA 1947, arrangerat av den surrealistiske poeten och universitetsläraren Philippe Soupault, som här publiceras för första gångern, och till en av hennes sista texter, publicerad som förord 1986 i en bok som behandlade en AIDS-sjuk man, ”Alan”. Många av hennes texter behandlar sexuell jämlikhet, så i en text här publicerad från 1950, som på engelska fått titeln ”It’s about time women put a new face on love”. Den publicerades bara ett år efter Det andra könet, boken som blivit något av en feminismens Bibel.
En annan nyfunnen text är Beauvoirs förord till Elsa Morantes roman från andra världskriget, Historien, som utkom på svenska 1979. Genom att jämföra originaltexten på franska kan utgivarna här peka på missuppfattningar och rena fel i översättningen till engelska i en volym av redaktören Eleanore Holveck 2011.
Beauvoirs intresse för kvinnliga författare visar sig i ett annat bidrag, som behandlar den gamla klassiska japanska romanen Berättelsen om Genji, av Murasaki Shikibu.
Det andra könet väckte en våldsam debatt i Frankrike, särskilt de delar som beskrev kvinnlig sexualitet och angreppen på den ”heliga familjen”. Detta inte minst som Beauvoir blivit relegerad som lärare från en skola för att ha haft sexuella relationer med kvinnliga elever (fallet hade avskrivits i ”brist på bevis” men skadan var redan skedd). Konflikten med de katolska, men också med socialister och kommunister, var öppen, men Beauvoir försvarades helhjärtat av Sartre.
Frågan om när Beauvoir blev ”feminist” har stötts och blötts av hennes forskare. Redaktörerna i denna antologi presenterar här en artikel (tidigare förbisedd) från 1972, där det deklameras att ”nu har Beauvoir blivit feminist”! Kanske kan man jämföra det med ett av Marx uttalande, att om han skulle tro på alla hans olika lärjungars, ofta motsägelsefulla, uttalanden – ”då är jag inte marxist”. Sylvie Chaperon, en känd Beauvoir-forskare påpekar att ”Det andra könet” inte direkt uppmärksammades för att vara ”feministisk”, utan för andra saker. Hon pekar på den gamla frågan om generationskonflikter, alltså att Beauvoir gärna distanserade sig från äldre, våldsamma feminister som de engelska suffragetterna eller Rosa Luxemburg, och att hennes egna lärjungar senare skulle komma att kritisera henne för att inte vara nog ”feministisk”.
Istället handlar många av texterna om homosexualitet, där Beauvoir gärna jämställer de homosexuellas kamp för erkännande, med kvinnornas. I en annan artikel i boken hyllar Beauvoir filmidolen Brigitte Bardot, liksom den famösa romanen Lolita av Nabokov, som även utkom som film. Mycket handlade om det uppror som pågick i Frankrike mot konservativa och dubbelmoralistiska könsroller på 1960-talet, och kanske också om rätten att uttrycka sin mening, också i mycket känsliga ämnen och frågor.
Hon påpekar också ofta, att slaveriet av kvinnor i förlängningen också leder till ett slaveri av män, på engelska ”the fact that women are subjugated [underställda, erövrade] to men leads to an enslavement of men to society”. Här finns intressanta kopplingar från Beauvoir till en annan samtida fransk filosof, Michel Foucault. Beauvoir ser kärlek mellan två personer som ”an act of defiance” [motstånd].
Flera av artiklarna är förord som Beauvoir skrev till olika böcker som hon sympatiserade med, t.ex. den algeriska frihetskämpen Djamila Boupacha (1962) eller den lesbiska författaren Violette Leduc (1964). Under studentrevolutionen 1968 ställde både Sartre och Beauvoir upp som ansvariga utgivare till vänstertidskrifter som förbjudits av den franska regeringen. En av de sista artiklarna i antologin härrör från Beauvoirs engagemang i abort-rättegången i Bobigny 1972 (abort var då fortfarande förbjudet i Frankrike). Hon kämpade för en ny skilsmässolag i Frankrike, och påtalade sexismen inom reklamindustrin och i pressen.
Simone de Beauvoirs sista stora engagemang var för demokrati och sexuella rättigheter i Iran efter det islamska maktövertagandet 1979. In i det sista syntes hon och Sartre i demonstrationstågen på Paris gator. Hennes sista text var förordet till en bok, ”Milhoud” skriven av en pseudonym, ”Alan”, som just dött i AIDS. När den publicerades i april 1986 hade Simone de Beauvoir bara dagar kvar att leva.
Boken är den sjätte delen i en serie skrifter av Beauvoir som redigeras av Margaret A. Simons och Simone de Beauvoirs adoptivdotter Sylvie.