Julian Wright, Socialism and the experience of time : idealism and the present in modern France / Oxford University press, 2017. 276 s.
Den franska revolutionen är den moderna tidens ”alla revolutioners moder”. I boken karakteriserar historikern Julian Wright den franska socialismen dels som ”en idealism”, dels som en aktiv kraft att förändra sociala förhållanden i nuet. Han studerar några viktiga texter inom fransk socialism, först och främst Jean Jaurès monumentala verk ”Histoire socialiste”, som behandlar tiden från revolutionen 1789 och fram till sekelskiftet 1900. Vad präglade den franska socialismen enligt Jaurès? Hur skiljer den sig från revolutionsidéerna från 1789?
Två 1800-tals-tänkare som efter den katastrofala Pariskommunen 1872 kallats ortodoxa marxister var Auguste Blanqui och Jules Guesde. De skulle prägla utvecklingen av fransk kommunism, som enligt Wright mer sysslar med teoretiska problem i ”framtiden”, medan de franska socialisterna som Léon Blum (premiärminister 1936-1937 och i en månad i övergångsregeringen 1947) främst ägnade sig åt att praktiskt förändra sin nutid. ”Genom det närvarande, för framtiden.”
Blum skrev i tyskt koncentrationsläger 1941 en programskrift, ”A l’échelle humaine”, dvs om socialism ”på en mänsklig skala”. Som motskrift mot kommunismens utveckling i Sovjetunionen skriver han här om socialism ”med ett mänskligt ansikte”, och stakar ut sociala reformer för tiden efter kriget. På samma sätt vill Wright i boken presentera franska socialister och deras levnadsöden som en utgångpunkt för en diskussion om en humanistisk socialism, utan våld, på fredlig väg. Om tankar, mer om sociala reformer än om våldsam revolution.
Debatten i Frankrike om socialismens möjligheter ser Wright som ett sundhetstecken. Alltifrån Walter Benjamins tankar om styrkan i judisk filosofi, om socialismen som ”Messianism”, till Sartres ”Existensialismen är en humanism” menar Wright att socialismen i Frankrike ständigt förändrats med tidens nya krav, den s.k. ”moderniteten”. Medan mycket av den franska kommunismen stelnat i tomma fraser utan innehåll, har socialismens idéinnehåll förnyats och utvecklats på nya vägar, med Blums ord, ”på en mänsklig skala”.
Evelina Stenbeck, Poesi som politik : aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad / Lund : Ellerströms, 2017, 294 s.
Hurdan ter sig 2000-talets politiska poesi? Vad för slags frågor behandlas? Vilka ideologiska uttryck står att finna i skaldandet? Och går det att skönja några gränser mellan å ena sidan poesi och politisk aktivism, eller kan dessa gränser överlappa varandra.
Kring dessa frågor kretsar Evelina Stenbeck, forskare vid Lunds universitet, i denna hennes doktorsavhandling i litteraturvetenskap. De poem som undersöks står att finna hos de svenska poeterna Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru. I första hand har Stenbeck studerat respektive poets debutverk – Vitsvit (2013), respektive Det är bara gudarna som är nya (2003) – men även dikter publicerade i rapportböcker, tidskrifter, samt Farrokhzads omdiskuterade medverkan i 2014 års omgång av radioprogrammet Sommar i P1.
Den politiska dikten är i högsta grad levande i dagens Sverige, och förutom de två poeterna i fokus för denna avhandling berörs även sådana som Göran Greider, Kristian Lundberg, Johan Jönson och Jenny Wrangborg.