På kvällen den 4 november 1954 tog Stig Dagerman sitt liv genom att gasa ihjäl sig i sin bil. Han hade då geniförklarats som ”den unga litteraturens stora löfte”.
Stig Dagerman var född 1923 i Älvkarleby, två mil söder om Gävle. Pappan var bergsprängare och arbetade i Norrland där han hade ett kort förhållande med en telefonist i Härnösand, Helga Andersson. Stig Halvard Andersson, som Dagerman först hette, uppfostrades av sina farföräldrar i Älvkarleby. Han fick senare namnet Jansson efter sin pappa, men ändrade det 1941 till Dagerman.
Från tidig debut till skaparkris
Dagerman debuterade 1945 med romanen Ormen, med erfarenheter från hans militärtjänstgöring. Han skrev då regelbundet i syndikalisternas tidning Arbetaren, där han också blev kulturredaktör och redaktionssekreterare 1944-47. Också i romanen De dömdas ö (1946) spelar ångest och skräck en stor betydelse. 1949 kom bygdedramat Bröllopsbesvär, däremellan ett antal skådespel för teater: Den dödsdömde (1947), Skuggan av Mart (1948), Judas-dramer (1949), Streber (1950), romanen Bränt barn (1948), novellsamlingen Nattens lekar (1947), och den uppmärksammade reportageboken Tysk höst 1947.
Efter skådespelet Den yttersta dagen (1952) drabbades Dagerman av en skaparkris, den enorma produktivitet han visat under några år, när han även skrev artiklar och recensioner i Arbetaren och andra tidningar, och framträdde vid föredrag och möten, sinade. Natten den 4 november 1954 tog han sitt liv i garaget till villan i Enebyberg.
Att bilen spelade en roll också vid hans självmord kanske inte var någon tillfällighet. Dagerman älskade att köra bil, och köra fort. Uppmärksammat blev hans otäckt realistiska manus till trafikupplysningsfilmen Att döda ett barn. Filmen skildrar hur ett litet barn går över vägen för att köpa mjölk åt sin mor. Ett ungt par på semester, mer intresserade av varandra än av vägens svängar och bilens höga fart, kör över barnet. Filmen säger något signifikativt också om den unge Stig Dagermans korta men intensiva liv och skapargärning.
Syndikalist och protokollförare
I Stockholm kom Stig Dagerman att engagera sig inom syndikalismen, enligt kamraten Armas Sastamoinen från och med 1940, som sjuttonåring. Han gick då på Södra Latins gymnasium på Södermalm, och arbetade på helgerna som busskonduktör, tillsammans med några andra unga författare och meningsfränder, Axel Liffner och Gösta Pettersson. Hans första uppdrag var att redigera ungdomsförbundets tidning Storm, och hans första nummer blev beslagtaget av polisen. Då hette han fortfarande Stig H. Jansson, vilket framgår av protokollutdrag från denna tid.
Protokoll skrivna av Dagerman finns bevarade från Södermalms syndikalistiska ungdomsklubb (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), som han tillhörde sedan 1941. Under denna tid börjar Dagerman underteckna protokollen Stig Dagerman (Jansson). Kanske ville han skilja sig från tre andra Jansson i förbundets ledning.
Ett protokoll finns bevarat från Syndikalistiska ungdomsförbundets VU där Dagerman förde pennan. Närvarande vid mötena var bl.a. den kände anarkisten Nisse Lätt (1907-88). I ett kassautdrag från 1943 (Tidningen Arbetarens arkiv) erhåller Dagerman 36:60 för en översättning, här återfinns också författare som Helmer Grundström och Folke Fridell.
Ur Protokoll fört vid Södermalms SDUK:s arbetsmöte torsd. 12/3 1942:
Tal av Nisse Lätt: Nisse Lätt höll ett tal, behandlande allt mellan himmel och jord, användande ordet ”bussigt” 23 gånger, samt slutade pgr av den sena timmen med en uppmaning att göra mötena trevligare och få ungdomen över på vår sida.
Stig Dagerman gifte sig 1943 med den tyska syndikalisten Annemarie Götze, som då var flykting i Sverige. De fick två barn. De sista åren av sitt liv var han gift med skådespelerskan Anita Björk, med vilken han fick en dotter.
Dagsedlar i Arbetaren
Stig Dagerman började på tidningen Arbetaren som volontär 1941. Han avancerade snabbt och skrev allt mer i tidningen. Ledarkommentarer, reportage, recensioner, dagsverser. Samtidigt debuterade han som författare och gjorde militärtjänstgöring i krigstid. Mellan åren 1944-1954 skrev hans nästan ettusen dagsedlar och ”nidvisor”, många har blivit klassiska, som:
- Den hemlösa människan (11/10-50),
- Onkel Sam och den snälle gossen Franco (28/1-54),
- Bilvännen (30/10-54),
- Makten och döden (4/3-54) och
- Flykten valde oss (21/4-53), om flyktingproblematiken efter andra världskriget. Den börjar: ”Fågeln väljer flykten, vi valde den icke Flykten valde oss, därför är vi här.”
Under skaparkrisen det sista året lämnade han ändå punktligt veckans ”dagsedel”, den sista ”Varning för hunden!” publicerades dagen efter hans död.