Julie Wark, Daniel Raventós, Against Charity / Edinburgh : AK Press, 2018, 294 s. 
I tidningen Expressen stod det på juldagen 2008 att läsa hur Isabella “Blondinbella” Löwengrip kallar “Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” för kommunistisk och jämför kortfilmens huvudperson med AFA. Men bortsett från att Jonsson faktiskt begår ett brott med fängelse i straffskalan så gör han detta för att kunna ägna sig åt en sorts välgörenhet – och det är väl inget ”vänsterextremistiskt” med det?
På många sätt förhåller det sig tvärtom, menar författarna till boken med den självförklarande titeln.
Enligt dem förutsätter välgörenhet en ojämlik relation, där en part har vad den andra parten saknar (gemenligen tillräckligt mycket pengar). Det bör här understrykas att Wark och Raventós inte kritiserar månatliga bidrag på någon hundralapp till exempelvis Läkare utan gränser, utan omåttligt förmögna som donerar stora belopp till välgörande ändamål.
I världens höginkomstländer lever 20 procent av barnen i relativ fattigdom och globalt sett är klyftan mellan de allra rikaste och de allra fattigaste enorm. Välgörenhet är därmed ett sätt för de burgna ”filantroperna” att ge sken av altruism och medmänsklighet, samtidigt som deras förmögenheter många gånger bygger på produkter som tillverkats av fattiga, skamligt lågavlönade arbetare. I sin skrupulösa analys blottlägger Raventós och Wark hur välgörenhet, snarare än att i reell mening förbättra tillvaron för kapitalismens offer, befäster deras fri- och maktlöshet. Därigenom upprätthålls de flagranta missförhållanden som råder.
Fenomenet välgörenhet skärskådas från flera olika infallsvinklar, med stöd av filosofiska, sociologiska och antropologiska teorier – ja, till och med tidiga religiösa urkunder hör till källmaterialet! Och den sammantagna bild som framträder är allt annat än smickrande.
Det utbredda mänskliga lidandet har blivit en norm och upplevs som något naturgivet, förvisso tragiskt, men även hotfullt för de mer privilegierade.
Ta dagens storskaliga flyktingkris till exempel; den uppfattas och beskrivs inte sällan som något som på sikt hotar vår egen relativa trygghet. De fattiga ses allt som oftast som potentiella förövare, inte som de offer de egentligen är. Att dollarmiljardären Bill Gates ger ett antal miljoner till välgörande ändamål har i den meningen en lugnande effekt på de utsatta grupperna, menar författarna. Bröd och skådespel, med andra ord.
Men boken är inte bara ett angrepp på ”välgörenhetsindustrin”. Den argumenterar även för en lösning på, om inte hela, så åtminstone en del av de grundläggande problemen, nämligen en väl tilltagen medborgarlön:
In any case, history shows that the idea of justice is embedded in human DNA. Most people know what it is in the pain of its absence and they are the ones constantly seeking it. Basic income is the best chance they have today. But, knowing the revolutionary potential of the quest for justice, the Davos people will be doing their best to smother it with their own distorted, counterrevolutionary ’charitable’ version. (s. 222)
Christian Fuchs, Social media : a critical introduction / Los Angeles : SAGE, 2017, vii, 386 s.
Sociala medier har förändrat dels de traditionella kommunikationsvägarna, dels väldigt många människors vardag.
Samtidigt finns det ibland visst fog för att sociala medier i vissa avseenden är asociala. Om du kliver på en buss idag ser du med högsta sannolikhet flera passagerare som stint stirrar ner på sina smartphones och kanske trycker ”gilla” på ett demonstrationsevenemang i staden i stället för att faktiskt delta i demonstrationen.
Detta är den andra upplagan – av Fuchs i förhållande till ämnet unika monografi – som utgår från hans granskning och rigorösa kritik av ett antal sociala medier från marxismens politiska ekonomi. Utöver denna tillämpas även sociologer som Émile Durkeim, Jürgen Habermas, Max Weber och Ferdinand Tönnies teorier.
Boken består av tolv kapitel indelade i tre delar. Del ett reder ut de grundläggande begreppen och förklarar sociala medier i relation till deltagande kultur och den makt kommunikationen utövar i ett uppkopplat samhälle.
Den andra och mest omfattande delen tar inledningsvis upp bland annat den ideologi som genomsyrar sociala medier, hur vinster ackumuleras, samt arbetskraften bakom dem. Därefter behandlas följande tjänster/applikationer: den kinesiska mikrobloggen Weibo, Twitter, Google, Wikipedia, Facebook, Airbnb, samt den mycket kontroversiella appen Uber.
I dessa kapitel gör författaren kopplingar mellan Facebook och ”det övervakningsindustriella komplexet”. Vidare konstateras att tjänster såsom Airbnb och Ubers affärsidéer baseras på vad han kallar en kapitalistisk ideologi, nämligen: delningsekonomin.
Den sista delen är kortast. Här avhandlas sociala medier-företagens exploatering av arbetskraft och de ideologier som ”legitimerar” detta, men även alternativa sociala medier och en beskrivning av en bättre framtid:
”Truly public, social and common media require as on of their preconditions not only alternative design principles, but also a society that realizes the meaning of the terms ‘public’, ‘social’ and ‘common’ – the public sphere and participatory democracy. Another world is possible. Social media are possible.” (s. 356)