Sugen på att läsa en klassiker? Här får du tips på böcker av Maria Sandel och Karl Östman, två av Sveriges första arbetarförfattare.
Maria Sandel, Karl Östman: Två röda pennor, Maria Sandel-sällskapet, Karl Östman-sällskapet (2016), 176 s.
Maria Sandel och Karl Östman, födda 1870 respektive 1876, är två av Sveriges första arbetarförfattare. Bara ett fåtal texterna i Två röda pennor har tidigare getts ut i bokform.
Båda fick blygsamma inkomster av sitt skrivande och försörjde sig huvudsakligen med annat arbete, Maria Sandel främst som trikåstickerska i hemmet, Karl Östman som stabbläggare samt med annat sågverksarbete tills ett svårt fall från en stabbe tvingade honom att vid 60 års ålder gå i pension. De delade därigenom levnadsvillkor med de människor de skrev om, men efterlämnade i gengäld ett ganska litet antal verk.
Bokens titel är något missvisande och överdriver författarskapens politiska sida. Sandel är närmast en vardaglig moralfilosof på kristen-humanistisk grund, medan Östman bedriver undersökande journalistik med dokumentära anspråk. Att båda hade en socialistisk övertygelse är en annan sak.
När det gäller miljöbeskrivningen uppehåller sig Maria Sandel på Kungsholmen i Stockholm, medan Karl Östman utforskar Sundsvalls lantliga omgivningar.
En av texterna i samlingen är Maria Sandels novell Trasproletärer från 1906 som föregick hennes debutbok Vid svältgränsen med två år, och som i stil och ämnesval ansluter nära till denna. Den sena novellen En verklig kristen från 1924 har liknande tematik som romanen Droppar i folkhavet från samma tid.
Vibeke Olsson Falk beskriver i sin inledning hur författarna skiljer sig åt i berättarteknik. Karl Östman förmedlar små, fysiskt närgångna utsnitt ur en ofta obarmhärtig tillvaro där han framhäver belysande detaljer, medan Maria Sandel i en kort berättelse sammanfattar ett helt levnadsöde. Men där Östman är konkret och allvarlig, lyser Sandels i grunden mörka skildringar ofta lyses upp av humor och distanserad ironi.
Maria Sandel: Familjen Vinge och deras grannar, Murbruk förlag (2015), 182 s.
Familjen Vinge publicerades först som följetong i tidningen Social-Demokraten 1909. En nedkortad version gavs ut på Bonniers förlag 1913. Det här är Maria Sandels originalversion.
Romanen handlar om familjen Vinge och deras grannar i Kungsholmens arbetarkvarter i början av 1900-talet. Familjen Vinge består av den ensamstående änkan Charlotta Vinge som lever med sina fyra barn i ett rum på nedre botten i en hyreskasern. Bland storstädernas arbetare var det vanligt med ensamstående föräldrar och olika typer av kollektivboende på den här tiden.
Det är bostadsbrist och svårt att få jobb. En del försöker dränka sina sorger i alkohol. Andra väljer att sparka neråt och lura sina fattiga medmänniskor på pengar. Men här finns också människor som försöker hålla ihop och klara sig på det lilla de har. De hjälper sina grannar, går på fackföreningsmöten och slår näven i bordet när det kommer oförskämda präster på besök.
Maria Sandel: Droppar i folkhavet, Murbruk förlag (2009), 196 s.
Romanen gavs ut första gången 1924. Vi följa Gerda, en ung fabriksarbeterska som luras att inleda ett Stockholmsäktenskap med Ulrik. När Gerda blir med barn överger han henne. Han lurar av henne alla hennes pengar och som en sista hälsning skriver han på hennes golv: ”Jag har fått nog av dig, din hjulbenta hora. Gå och dränk dig.”
Gerda hyr sedan ett rum hos en änka och hennes lungsjuke, alkoholiserade son. I detta alternativ till kärnfamiljen växer dottern upp. Maria Sandel beskriver dessa karaktärer och många andra. Hon skildrar dåtidens prostitution, brottslighet, fattigdom, lesbiskhet, frikyrklighet och pedofili.
Karl Östman: Stabbläggare och andra noveller, Ordfront (1976), 246 s.
Boken är en postumt utgiven samling noveller i urval av FIB/Kulturfronts Sundsvallsavdelning. I titelnovellen beskriver Karl Östman en arbetsdag för en grupp stabbläggare. De lägger upp det sågade virket i höga staplar på brädgården – en tung och farlig syssla, som den här dagen dessutom utförs i snömodd. I slutet av dagen dyker faktorn upp för att håna arbetarna och klaga på deras arbetsinsats. Men han får sig en läxa.
I boken finns novellen Sjåare där ett hamnarbetarlag en iskall vinterdag i rasande takt lastar den engelska ångaren Guy-Birmingham med trävaror. I novellen Kapar-Karlsson visar den erfarne kaparen medkänsla med en frysande knubbpojke, nästan ett barn, som ser till att inget träavfall hindrar sågningsprocessen. Pojken får ledigt, något oerhört. En träbit kilas fast i sågklingan och Kapar-Karlssons hand slits sönder. Här finns också den självbiografiska Sågverket och jag och 14 andra noveller.
Karl Östman: Den breda vägen, Ordfront (1977), 250 s.
Den breda vägen är den enda roman som Karl Östman skrev. Den var tänkt att bli den första delen av ett epos över sågverksfolket som Karl Östman ville skriva. Men det blev aldrig så. Kanske var det slitet på sågverket som hindrade honom från att förverkliga sin dröm, kanske var det andra motgångar. Två av de tre barnen dog i TBC och han blev refuserad av förlagen.
Boken gavs för första gången ut 1923 och skildrar arbetarnas liv i sågverksepokens Sundsvall.
Så här skrev Sågverksindustriarbetaren i en recension 1924:
”Norrlands sågverksarbetare är det Östman rör sig hos. I ett penndrag förmår han fånga den särskilda atmosfär, som vilar över den gnisslande sågen, den oxtunga svettpressande brädgården och människorna, som röra sig där. Ett enastående mästerverk är hans framställning av ’stabbläggarhetsen’. Med suggestiv förmåga tecknar han dessa arbetare, som själva fångna i en säregen suggestions makt, pressa varandra snärt sagt till blods. Sågverksarbetarna ha all anledning att köpa och läsa boken.”
SIA nr 4, 1924
Karl Östman: De döda sågverken på Alnön, Karl Östman-sällskapet (2012), 77 s.
1934–1935 skrev Karl Östman åtta artiklar i Sundsvalls Tidning i reportageserien De döda sågverken på Alnön. I boken finns artiklarna samlade tillsammans med bilder från SCAs arkiv.
Vid den här tiden höll de gamla ångsågverken på att bli omoderna och avvecklades undan för undan. Karl Östman lämnar ett vittnesmål om sågverksdöden men också om nöden och orättvisorna bland sågverksarbetarna.