Under 1920-talet och början av 1930-talet hade språket Esperanto sin storhetstid. Det var då vanligt med något som kallades ”internationell arbetarkorrespondens”, d.v.s. att arbetare i olika länder brevväxlade med varandra.
Denna företeelse var sanktionerad av Sovjetunionen och i svensk radikal esperantopress från denna tid förekommer ofta annonser från sovjetiska arbetare som på detta sätt söker kontakt med svenska kamrater.
Naturligtvis var meningen att brevväxlingen skulle vara politiskt korrekt, men det verkar inte som om Stalins censur alltid skötte sitt jobb. I Anarkistiska esperantogruppens arkiv finns t.ex korrespondens med meningsfränder i Sovjetunionen bevarad. Det sista brevet från Sovjetunionen till de svenska anarkisterna är daterat den 1:a december 1936, alltså flera månader efter den första stora skådeprocessen i Moskva.
Att vara anarkist, att läsa och skriva esperanto hade blivit mycket farligt i Sovjetunionen, under den stora terrorn betraktades esperantister som opålitliga kosmopoliter och många sattes i läger eller avrättades. Att vara anarkist var om möjligt värre.
Sida 1
Voronej 1 december 1936
Min kära kamrat!
Ditt omtyckta brev daterat den 18 november fick jag för några dagar sedan. Hjärtligt tack! Nu skall jag informera Eder något om mig själv. Jag är en 37-årig ungkarl, lågt avlönad tjänsteman i ett kooperativt företag, som tillverkar järnsängar, lås och liknande saker. År 1916 slutade jag en kurs i Realskolan (en mellanstadieskola) i Voronej är huvudstaden i provincen med samma namn med mer än 300 000 innevånare, den (staden) ligger 600 km söder om Moskva. Esperantist är jag från och med 1914. Under sju och ett halvt år gjorde jag (krigs-) soldattjänst i Röda Armén. I januari 1933 blev jag arresterad och dömd till en femårig fängelsevistelse på grund av ett arrogant brev adresserat till Maxim Gorkij. I september löpande år blev jag frisläppt och återkom hem. Som fånge arbetade jag vid kanalbygget Moskva-Volga. Ur dett liv kommer jag ihåg intressanta tillfällen men jag vill inte riskera att skriva om detta. Alla mina esperantosaker, som jag samlat under 20 års tid, förlorade jag på grund av den tidigare sagda orsaken. Nu angående Eder tidning, informerade mig min bästa vän från Holland, med vilken jag började att korrespondera för tio år sedan. Jag fick regelbundet under ett års tid ”Libera Laboristo” (Fri arbetare) som var utgiven i Frankrike och i den t o m utkom en del översättningar…
Sida 2
…(gjorda) av mig. Nu angående ”Laboristo”. Jag vet, inte ens vad jag skall svara Eder på den vänliga frågan. Jag vet, att alla trycksaker som kommer till vårt land är censurerade. Ett sådant faktum är ett negativt moment för mig och troligt är att tidningen t o m inte kommer att nå mig. Förutom det kommer jag inte att kunna betala för tidningen med internationella svarskuponger emedan det inte är möjligt att köpa i vårt land. Likväl att läsa Eder tidning skulle jag mycket tycka om. Möjligen skulle Ni som prov kunna tillsända mig två-tre av de senaste numren av ”Laboristo”? Om jag kommer att erhålla den- kommer jag med glädje informera Eder om detta. Trots allt så har jag en stor önskan att korrespondera med kamrater från andra länder om litteratur, översättningskonst (men inte om den politiska situationen i landet). Jag vill be Eder att publicera i Eder tidning följande lilla annons:
Kamrat Andrej Sidorov,
Sredne-Smoleskaja ul.28
Voronej, Sovet-Unio – önskar korrespondera om litteratur, översättningskonstKamratligt och uppriktigt hälsar jag Eder, Hjärtligt och besjälat är jag med Eder.
A. Sidorov
Vad som hände med brevskrivaren, kamrat Andrej Sidorov i Voronej framgår inte av arkivet. Brevet finns bevarat i Anarkistiska esperantogruppens arkiv, volym 3.
Översättning till svenska är gjord av Pelle Persson, Svenska arbetaresperantoförbundet (SLEA).