Välkomna till den andra föreläsningen av fyra, i föreläsningsserien ”Att tänka är nödvändigt”, ett samarbete mellan Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Södertörns Högskola.

Denna andra föreläsning om ”Gilles Deleuze”, hålls av Sven Olof Wallenstein, professor i filosofi, Södertörns Högskola.

Nedan följer en introducerande text till Deleuze, av bibliotekarie Hans Larsson. 

Gilles Deleuze (1925-1995)

Det första jag läste av Deleuze var något av det sista han skrev, Post Scriptum: Kontrollsamhället (Res Publica 23 (1993)). En kort artikel laddad med något som jag tydde som desperation. Deleuze fann att det disciplinsamhälle som Foucault identifierat var på väg att mutera in i något som han gav namnet kontrollsamhället. Inte längre strikt disciplinära former som fängelset, skolan, fabriken, utan något flytande, något gasaktigt som hotar tränga in i och omforma allt och alla, där centrat utgörs av företaget och där insamlandet och analyserandet av data utgör en viktig beståndsdel.

Ett par rader gick jag och grunnade på ett bra tag: ” (…) det var redan det vi inte längre var, det vi upphört att vara.” När Glänta och Aiolos 1994 ägnade honom ett gemensamt tidskriftsnummer återknöt jag bekantskapen.

”’Alla’ vet mycket väl att människor faktiskt inte tänker särskilt ofta, och när så sker är det snarare i en sorts chocktillstånd än i utövandet av en preferens.”

Så skrev han där och denna tanke om tänkandet som en form av våld återkommer i hans skrift om Proust, Proust och tecknen (2015). Tänkandet har en tendens att bli ett harvande, något som rör sig i ett slutet rum, bland välbekanta ting; Deleuze menade att detta egentligen inte alls var att tänka, att tänkandet istället ”är ingenting utan något som tvingar till tänkande, som gör våld på tänkandet.”

Själv fick det mig att minnas Antonio Gramsci, vars begrepp ”senso commune” står för ett förnuft som inte alls är sunt utan blott insnävande.  Tillsammans med Félix Guattari skapade han verken Anti-Oidipus och dess efterföljare Tusen platåer, svindlande resor genom kapitalismens och schizofrenins värld.

Elisabeth Roudinesco, som följde hans undervisning, kan tala om honom som ”en man med ett inre sår” som han aldrig talade om, som avskydde tanken på att reducera livet till någon slags privat affär och som förutsåg ankomsten av en en-dimensionell värld utan vare sig kultur eller själ, helt underkastad marknadens lagar och en politik som handlade om ting och inte levande varelser, en sorts fabrik för tillverkning av skurkar och uslingar.

Hänvisning i texten:

Roudinesco, Elisabeth, Philosophy in turbulent times, New York : Columbia University Press, 2008

Rekommenderad vidareläsning:

Deleuze och litteraturen. Red. Johan Sehlberg, Sven-Olov Wallenstein.  Hägersten : Tankekraft förlag, 2018, 280 s.