Välkomna till den sista av fyra föreläsningar i föreläsningsserien ”Att tänka är nödvändigt”, ett samarbete mellan Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Södertörns Högskola.

Denna fjärde föreläsning om ”Jacques Rancière”, hålls av Åsa Arketeg, lektor i estetik, Södertörns Högskola.

Nedan följer en introducerande text till Jacques Rancière, av bibliotekarie Hans Larsson. 

Jacques Rancière (1940- )

Jacques Rancière är en mycket produktiv och gränsöverskridande författare, som ofta ses röra sig i samma sammanhang som filosofer och samhällsdebattörer som Alain Badiou och Slavoj Žižek. ”Jämlikhetens filosof” är en av de etiketter som tilldelats honom av en växande skara kommentatorer.

Hans kanske mest centrala begrepp är det han valt att benämna le partage du sensible, fördelningen av det förnimbara. Fördelningen av det förnimbara är avgörande för vad som är möjligt att se och höra, vad som kan upplevas, diskuteras och ifrågasättas, huruvida vissa saker och fenomen kan relateras till varandra eller inte, vad som är tänkbart och vad som är möjligt, vad som för tanken kan framstå som en grund för vidare tänkande och/eller handling.

Avgörande är då även huruvida grunden för denna fördelning utgöres av jämlikhet eller inte, om möjligheterna att förnimma och gå vidare utifrån detta är jämlikt fördelade och om alla har samma möjligheter att ta del, att vara delaktiga.

Politik i Rancièrs mening är en rörelse, en ganska sällsynt sådan, som ifrågasätter en rådande fördelning av det förnimbara, en rörelse som utmanar den rådande ordningen i jämlikhetens namn och syftar till att störa och riva upp dess fördelning av utrymme, roller och platser.

Det är när människor börjar ta sig bort från sina tilldelade platser för att närma sig något annat som de i Rancières mening blir subjekt. Runtomkring finns de apparater som verkar för konsensus, d v s för att det-som-är skall förbli.

Rancière använder begreppet polis när han benämner dessa apparater, varvid vi naturligtvis bör vara medvetna om att detta begrepp syftar vidare än att enbart avse rent polisväsende. (Detta är ett utdrag ur en artikel som jag skrev för vår tidskrift Arbetarhistoria ((2012:3/4)).

Hans Larsson