Vi passar på med ett boktips när sommaren står för dörren. Boktipset är Livsdyrkarna av Stockholmsskildraren Erik Asklund. Författaren inledde 1962 sin trilogi om de så kallade Klarabohemerna med romanen Bröderna i Klara, vilket vi har tipsat om tidigare. Den följdes året därpå av den fristående delen Livsdyrkarna, som utspelar sig några år senare. Se även tidigare boktips med böckerna Manne och Röda Skjortan av Erik Asklund.
Titeln – Livsdyrkarna – är ett av de öknamn som borgerliga recensenter har givit yngre arbetarförfattare, framför allt dem som uppfattades som anhängare av den så kallade ”vitalismen”, en manligt präglad litterär rörelse företrädd av bland andra D. H. Lawrence och Artur Lundkvist.
Boken är uppdelad i fyra delar, två större och två mindre. Den första, som upptar en tredjedel av boken, skildrar utförligt en litterär utflykt till Köpenhamn. Den skedde troligen år 1934 av Asklunds alter ego Elon Park i sällskap med Nils Ferlin/Fabian Fallin och Artur Lundkvist/Nils Göing. Resan blir inte helt lyckad. Den hårt supande Ferlin och nykteristen Lundkvist har svårt att samsas, även om den senare erkänner den förres stora begåvning. Det stora ”vinhus” som de har tilldelats som lokal, har många konservativa besökare som inte uppskattar de modernistiska dikterna. Ferlin syns inte till under stora delar av besöket och tros föredra att umgås med danska supbröder. Asklund utvinner dock i efterhand mycket – inte minst humoristiskt – ur ett på det hela taget fiaskoartat äventyr. En höjdpunkt för Elon blir ett möte med den av honom beundrade Hjalmar Söderberg, på den tiden bosatt i Köpenhamn.
I den korta andra delen redogörs för ett litterärt symposium i Akademiska föreningen i Lund, där Elon/Asklund och Lundkvist redovisar sina erfarenheter från Köpenhamn och läser dikter. Vid återkomsten till Stockholm träffar Elon sporadiskt Ferlin och det gamla Klaragänget och sin barndomskamrat Josef Kjellgren/Bertil Mörk och dennes syster. Han återupplever sin fattiga barndomsmiljö på Söder med viss nostalgi. Hans flickvän Marja, som han har bott ihop med en tid, vantrivs med sitt arbete på ett slitet kafé, säger upp sig, flyttar hem till sina föräldrar på landet och lämnar honom efter ett gräl.
Den långa tredje delen, som utgör nästan halva boken, beskriver måleriskt den koloni av unga författare och konstnärer som bildades i den sörmländska skärgården i närheten av Trosa i mitten av 30-talet. Bevekelsegrunderna var svärmande för liv i naturen i förening med svag ekonomi. Villkoren i detta litterära torparliv var på det hela taget idylliska om än materiellt torftiga. Det spanska inbördeskriget och de tyska krigsförberedelserna kastade dock en skugga över idyllen.
Persongalleriet i denna del skiljer sig delvis från det i de tidigare delarna. Elon återförenas efter två år med Marja, som nu är anställd på en handelsträdgård. De inbitna Klarabohemerna saknas. I gengäld möter vi många tidigare försummade personligheter. Bland annat Gunnar Ekelöf/Bengt Dandy, Sven Ljungberg/Höjdberg, dennes fästmö Lotten med flera. Josef Kjellgrens lungsjuka försvåras alltmer och tar plats allt mer i skildringen.
I det avslutande kapitlet återförenas Elon med Ferlin och Klarakretsen. Han nämner i förbigående att han har gift sig med Marja, med vilken han har flyttat ihop igen. Trubaduren Gunnar Turesson dyker upp och framför visor med text av Ferlin. Elon har fått löfte att sova över hos Ferlin medan inredningen i hans lägenhet görs om. Ferlins lya befinns dock vara fullbelagd av på golvet sovande Klarabohemer. Han och Elon vandrar vidare i regnet i väntan på att kaféerna ska öppna om ett par timmar.
Erik Asklund: Livsdyrkarna, Rabén & Sjögren (1963), 259 s.