Gustav Hedenvind-Eriksson, Med rallarkärra mot dikten: drömmar och dagsverken, Folket i Bild (1944; ny utg 1950), 236 s.
Morgontidningens arkiv, Fotograf ej angiven, ARAB.
Gustav Hedenvind-Erikssons självbiografi Med rallarkärra mot dikten skrevs ursprungligen 1944 som hjälp åt litteraturdocenten, sedermera professorn Örjan Lindberger som på uppdrag av KFs förlag skulle skriva om hans författarskap.
Författaren lät senare motvilligt övertala sig att publicera boken, som kom i ny utgåva 1950. Trots sin uttalade motvilja mot att tala om sig själv berättar Hedenvind här åtskilligt om sin barndom och ungdom. Hans far var något av en hustyrann, tvang sina söner till orimliga arbetspass och förbjöd dem att låna böcker ur hans rikhaltiga bibliotek. Den unge Gustav gjorde givetvis detta ändå och skaffade sig därigenom tidigt en omfattande bildning.
Den blida men hunsade modern, som med tiden födde tio barn, var fanatiskt religiös och förmanade ständigt Gustav med hjälp av bibel- och psalmverser. Hedenvind läste under uppväxten mest Bibeln och isländska sagor, vilket fick ett avgörande inflytande på hans litterära stil.
Fadern undfägnar honom oupphörligt med hårda örfilar, och när Gustav en dag i femtonårsåldern får nog slår han tillbaka och lämnar föräldrahemmet för att aldrig återvända. Därmed börjar den kringflackande tillvaro med tillfälliga grovarbeten över en stor del av Norden vilken han målande skildrat i flera av sina romaner utan att uttryckligen skriva om sig själv.
Hedenvind-Eriksson beskriver knappt knoget alls, i stället vilar tyngdpunkten liksom i romanerna på umgänget med färgstarka personligheter och underhållande episoder. Egentligen såg sig Hedenvind tidigt som författare och koncentrerar sig följaktligen snart på böckerna och deras mottagande. De kommersiella framgångarna uteblev nästan helt, varför han långt upp i åren måste fortsätta lönearbeta och även göra långa uppehåll i skrivandet.
Hedenvind-Erikssons kanske mest kända verk, den så kallade rallartrilogin från 1926 – 1930, var planerad att innehålla fler delar, men avbryts på grund av dåliga försäljningssiffror. Slutligen söker författaren sammanfatta sin trots allt ganska ljusa livssyn, till stor del nog betingad av hans förmåga att betrakta sig själv med distans och hans medmänskliga intresse.
Gustav Hedenvind-Eriksson, Det bevingade hjulet, Bonnier (1928), 306 s
Gustav Hedenvind-Erikssons roman Det bevingade hjulet publicerades 1928. Det är andra delen i författarens så kallade rallartrilogi; Hedenvind-Erikssons stora krönika om övergången från bondesamhälle till industrisamhälle decennierna kring förra sekelskiftet.
Ordet ”rallare” ska här fattas vidare än sin vanliga betydelse av ”ambulerande järnvägsarbetare”. Författarens hjältar är snarare det rotlösa proletariat av kringflackande anläggningsarbetare, som genom industrialiseringen kan återvinna något av den inkomst och självständighet de förlorat genom bondesamhällets upplösning.
Romanen inleds vid ett vägbygge i Norrland och presenterar bland många andra några av dess viktigare personer: den sorglöse unge Hans Hansson-Travlare, Anna Hane (kallad Värdinnan vid brofästet) den ständigt brevskrivande torparsonen Göran Viklund, barberaren Pontus Vikström med flera. Romanens handling förflyttar sig sedan mellan olika byggnads- och gruvbrytningsprojekt och utspelas omväxlande i Sverige, Norge, Danmark, Ryssland och Lettland. På varje ny uppehållsort lär vi känna nya personer, av vilka några återkommer senare i handlingen. Sammanhållande element är framför allt de två vännerna Hans och Pontus och deras skiftande öden. Även karaktären Göran som genom sin korrespondens upprätthåller förbindelserna i den allt vidare kamratkretsen, medan läsaren snart förlorar överblicken över romanens väldiga persongalleri.
Hedenvind-Eriksson är en underhållande historieberättare och uppehåller sig mer vid privata äventyr och personliga relationer än vid själva arbetet. Flera av hans romanfigurer är påfallande pratglada och har ett rikt och närmast litterärt språk. I deras farliga arbete ligger dock alltid tragedin på lur, och under romanens gång hinner flera av personerna omkomma eller invalidiseras. Slutligen samlas några av huvudpersonerna återigen vid Brofästet. De har nu ledsnat på sin nomadiserande tillvaro och beslutat sig för att arrendera ett torp. Här förebådar författaren handlingen i sin kommande roman, På friköpt jord.
Gustav Hedenvind-Eriksson, På friköpt jord, Bonnier (1930), 268 s.
Gustav Hedenvind-Eriksson är en av de svenska författare som mest konsekvent uppehållit sig vid övergången från bondesamhälle till industrisamhälle decennierna kring förra sekelskiftet.
I hans roman På friköpt jord från 1930 har cirkeln slutits och de forna bondsönerna vi mött som kringflackande anläggningsarbetare i Det bevingade hjulet från 1928 återigen blivit jordbrukare, nu på ett egenstyrt kollektivjordbruk. Härmed fullbordas författarens så kallade rallartrilogi, som inletts 1926 med De förskingrades arv.
Några av huvudpersonerna samlas efter ett antal år återigen vid vaktstugan på Brofästet: Hans Hansson, Anna Hane och hennes dotter Ellen, Göran Viklund, John Jonson med flera. Barberaren Pontus Vikström ansluter från Norge sedan hans hustru och spädbarn avlidit. Sällskapet arrenderar torpet Öjetjärn, som de så småningom friköper, och återinviger dess gästgivargård. Vi lär känna många personer i trakten, av vilka några flyttar till Öjetjärn som anställda eller hustrur, såsom smeden fader Lars och hans dotter Teckla och son Ola.
Det kvinnliga inslaget i persongalleriet ökar betydligt jämfört med de två tidigare delarna i trilogin. En ny bekantskap är också författarens alter ego Vallmark, som åtminstone tillfälligt ger upp sin misslyckade litterära karriär och övergår till jordbruksarbete.
Nybyggarna arbetar med stor entusiasm på sitt projekt, men möts av betydande svårigheter, framför allt ekonomiska. Olyckor och skador lägger hinder i vägen, liksom personliga motsättningar och ohederlighet hos vissa bifigurer. Efter drygt ett år har dock läget ljusnat och viss välstånd uppnåtts. Gamle John Jonson, som varit med sedan trilogins början och här framstår som genomgående huvudperson, är den som glatt sig mest åt återvändandet till jordbruket. Han avlider till sist, efter gårdens första skörd.